012:001 Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig. 012:002 I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. 012:003 Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande säger: »Förbannad vare Jesus», så kan ej heller någon säga: »Jesus är Herre» annat än i den helige Ande.

012:004 Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme. 012:005 Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme. 012:006 Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla. 012:007 Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta. 012:008 Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, 012:009 åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande, 012:010 åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål. 012:011 Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva.

012:012 Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra en enda kropp, likaså är det med Kristus. 012:013 Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. 012:014 Kroppen utgöres ju icke heller av en enda lem, utan av många. 012:015 Om foten ville säga: »Jag är icke hand, därför hör jag icke till kroppen», så skulle den icke dess mindre höra till kroppen. 012:016 Och om örat ville säga: »Jag är icke öga, därför hör jag icke till kroppen», så skulle det icke dess mindre höra till kroppen. 012:017 Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten? 012:018 Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt som han har velat. 012:019 Om åter allasammans utgjorde en enda lem, var funnes då själva kroppen? 012:020 Men nu är det så, att lemmarna äro många, och att kroppen dock är en enda. 012:021 Ögat kan icke säga till handen: »Jag behöver dig icke», ej heller huvudet till fötterna: »Jag behöver eder icke.» 012:022 Nej, just de kroppens lemmar som tyckas vara svagast äro som mest nödvändiga. 012:023 Och de delar av kroppen, som tyckas oss vara mindre hedersamma, dem bekläda vi med så mycket större heder; och dem som vi blygas för, dem skyla vi med så mycket större blygsamhet, 012:024 under det att de andra icke behöva något sådant. Men när Gud sammanfogade kroppen av olika delar och därvid lät den ringare delen få en så mycket större heder, 012:025 så skedde detta, för att söndring icke skulle uppstå i kroppen, utan alla lemmar endräktigt hava omsorg om varandra. 012:026 Om nu en lem lider, så lida alla de andra lemmarna med den; om åter en lem äras, så glädja sig alla de andra lemmarna med den.

012:027 Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån. 012:028 Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål. 012:029 Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar? 012:030 Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla tungomål? Icke kunna väl alla uttyda? 012:031 Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största.

Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan härlig väg.

013:001 Om jag talade både människors och änglars tungomål, men icke hade kärlek, så vore jag allenast en ljudande malm eller en klingande cymbal. 013:002 Och om jag hade profetians gåva och visste alla hemligheter och ägde all kunskap, och om jag hade all tro, så att jag kunde förflytta berg, men icke hade kärlek, så vore jag intet. 013:003 Och om jag gåve bort allt vad jag ägde till bröd åt de fattiga, ja, om jag offrade min kropp till att brännas upp, men icke hade kärlek, så vore detta mig till intet gagn.

013:004 Kärleken är tålig och mild. Kärleken avundas icke, kärleken förhäver sig icke, den uppblåses icke. 013:005 Den skickar sig icke ohöviskt, den söker icke sitt, den förtörnas icke, den hyser icke agg för en oförrätts skull. 013:006 Den gläder sig icke över orättfärdigheten, men har sin glädje i sanningen. 013:007 Den fördrager allting, den tror allting, den hoppas allting, den uthärdar allting.

013:008 Kärleken förgår aldrig. Men profetians gåva, den skall försvinna, och tungomålstalandet, det skall taga slut, och kunskapen, den skall försvinna. 013:009 Ty vår kunskap är ett styckverk, och vårt profeterande är ett styckverk; 013:010 men när det kommer, som är fullkomligt, då skall det försvinna, som är ett styckverk. 013:011 När jag var barn, talade jag såsom ett barn, mitt sinne var såsom ett barns, jag hade barnsliga tankar; men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var. 013:012 Nu se vi ju på ett dunkelt sätt, såsom i en spegel, men då skola vi se ansikte mot ansikte. Nu är min kunskap ett styckverk, men då skall jag känna till fullo, såsom jag själv har blivit till fullo känd.

013:013 Så bliva de då beståndande, tron, hoppet, kärleken, dessa tre; men störst bland dem är kärleken.

014:001 Faren efter kärleken, men varen ock ivriga att undfå de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. 014:002 Ty den som talar tungomål, han talar icke för människor, utan för Gud; ingen förstår honom ju, han talar i andehänryckning hemlighetsfulla ord. 014:003 Men den som profeterar, han talar för människor, dem till uppbyggelse och förmaning och tröst. 014:004 Den som talar tungomål uppbygger allenast sig själv, men den som profeterar, han uppbygger en hel församling. 014:005 Jag skulle väl vilja att I alla taladen tungomål, men ännu hellre ville jag att I profeteraden. Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål, om nämligen den senare icke därjämte uttyder sitt tal, så att församlingen får någon uppbyggelse. 014:006 Ja, mina bröder, om jag komme till eder och talade tungomål, vad gagn gjorde jag eder därmed, såframt jag icke därjämte genom mitt tal meddelade eder antingen någon uppenbarelse eller någon kunskap eller någon profetia eller någon undervisning?