014:007 Gäller det icke jämväl om livlösa ting som giva ljud ifrån sig, det må nu vara en flöjt eller en harpa, att vad som spelas på dem icke kan uppfattas, om de icke giva ifrån sig toner som kunna skiljas från varandra? 014:008 Likaså, om den signal som basunen giver är otydlig, vem gör sig då redo till strid? 014:009 Detsamma gäller nu för eder; om I icke med edra tungor frambringen begripliga ord, huru skall man då kunna förstå vad I talen? Då bliver det ju ett tal i vädret.
014:010 Det finnes här i världen olika språk, vem vet huru många, och bland dem finnes intet vars ljud äro utan mening. 014:011 Men om jag nu icke förstår språket, så bliver jag en främling för den som talar, och den som talar bliver en främling för mig. 014:012 Detta gäller ock för eder; när I ären ivriga att undfå andliga gåvor, så må eder strävan efter att dessa hos eder skola överflöda hava församlingens uppbyggelse till mål. 014:013 Därför må den som talar tungomål bedja om att han ock må kunna uttyda. 014:014 Ty om jag talar tungomål, när jag beder, så beder visserligen min ande, men mitt förstånd kommer ingen frukt åstad.
014:015 Vad följer då härav? Jo, jag skall väl bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet; jag skall väl lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet. 014:016 Eljest, om du lovar Gud med anden, huru skola de som sitta på de olärdas plats då kunna säga sitt »amen» till din tacksägelse? De förstå ju icke vad du säger. 014:017 Om än din tacksägelse är god, så bliva de andra dock icke uppbyggda därav.— 014:018 Gud vare tack, jag talar tungomål mer än I alla; 014:019 och dock vill jag hellre i församlingen tala fem ord med mitt förstånd, till undervisning jämväl för andra, än tio tusen ord i tungomål.
014:020 Mina bröder, varen icke barn till förståndet; nej varen barn i ondskan, men varen fullmogna till förståndet. 014:021 Det är skrivet i lagen: »Genom människor med främmande tungomål och genom främlingars läppar skall jag tala till detta folk, men icke ens så skola de höra på mig, säger Herren.» 014:022 Alltså äro »tungomålen» ett tecken, ej för dem som tro, utan för dem som icke tro; profetian däremot är ett tecken, ej för dem som icke tro, utan för dem som tro. 014:023 Om nu hela församlingen komme tillhopa till gemensamt möte, och alla där talade tungomål, och så några som vore olärda komme ditin, eller några som icke trodde, skulle då icke dessa säga att I voren ifrån edra sinnen? 014:024 Om åter alla profeterade, och så någon som icke trodde, eller som vore olärd komme ditin, då skulle denne känna sig avslöjad av alla och av alla utrannsakad. 014:025 Vad som vore fördolt i hans hjärta bleve då uppenbart, och så skulle han falla ned på sitt ansikte och tillbedja Gud och betyga att »Gud verkligen är i eder».
014:026 Vad följer då härav, mina bröder? Jo, när I kommen tillsammans, så har var och en något särskilt att meddela: den ene har en psalm, den andre något till undervisning, en annan åter någon uppenbarelse, en talar tungomål, en annan uttyder; allt detta må nu ske så, att det länder till uppbyggelse. 014:027 Vill man tala tungomål, så må för var gång två eller högst tre få tala, och av dessa en i sänder, och en må uttyda det. 014:028 Är ingen uttydare tillstädes, så må de tiga i församlingen och tala allenast för sig själva och för Gud.
014:029 Av dem som vilja profetera må två eller tre få tala, och de andra må döma om det som talas. 014:030 Men om någon annan som sitter där får en uppenbarelse, då må den förste tiga. 014:031 Ty I kunnen alla få profetera, den ene efter den andre, så att alla bliva undervisade och alla förmanade; 014:032 och profeters andar äro profeterna underdåniga. 014:033 Gud är ju icke oordningens Gud, utan fridens.
014:034 Såsom kvinnorna tiga i alla andra de heligas församlingar, så må de ock tiga i edra församlingar. Det är dem icke tillstatt att tala, utan de böra underordna sig, såsom lagen bjuder. 014:035 Vilja de hava upplysning om något, så må de hemma fråga sina män; ty det är en skam för en kvinna att tala i församlingen.— 014:036 Eller är det från eder som Guds ord har utgått? Eller har det kommit allenast till eder?
014:037 Om någon menar sig vara en profet eller en man med andegåva, så må han ock inse att vad jag skriver till eder är Herrens bud. 014:038 Men vill någon icke inse detta, så vare det hans egen sak.
014:039 Alltså, mina bröder, varen ivriga att undfå profetians gåva och förmenen ej heller någon att tala tungomål. 014:040 Men låten allt tillgå på höviskt sätt och med ordning.
015:001 Mina bröder, jag vill påminna eder om det evangelium som jag förkunnade för eder, som I jämväl togen emot, och som I ännu stån kvar i, 015:002 genom vilket I ock bliven frälsta; jag vill påminna eder om huru jag förkunnade det för eder, såframt I eljest hållen fast därvid —om nu icke så är att I förgäves haven kommit till tro. 015:003 Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna, 015:004 och att han blev begraven, och att han har uppstått på tredje dagen, enligt skrifterna, 015:005 och att han visade sig för Cefas och sedan för de tolv. 015:006 Därefter visade han sig för mer än fem hundra bröder på en gång, av vilka de flesta ännu leva kvar, medan några äro avsomnade. 015:007 Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna. 015:008 Allra sist visade han sig också för mig, som är att likna vid ett ofullgånget foster. 015:009 Ty jag är den ringaste bland apostlarna, ja, icke ens värdig att kallas apostel, jag som har förföljt Guds församling. 015:010 Men genom Guds nåd är jag vad jag är, och hans nåd mot mig har icke varit fåfäng, utan jag har arbetat mer än de alla—dock icke jag, utan Guds nåd, som har varit med mig.