Bibeln, Gamla och Nya Testamentet - Bibeln

002:001 I veten ju själva, käre bröder, att det icke var utan kraft vi begynte vårt arbete hos eder. 002:002 Nej, fastän vi, såsom i veten, i Filippi förut hade fått utstå lidande och misshandling, hade vi dock frimodighet i vår Gud till att förkunna för eder Guds evangelium, under mycken kamp. 002:003 Ty vad vi tala till tröst och förmaning, det har icke sin grund i villfarelse eller i orent uppsåt, ej heller sker det med svek; 002:004 utan därför att vi av Gud hava prövats värdiga att få evangelium oss betrott, tala vi i enlighet därmed, icke för att vara människor till behag, utan för att vara Gud till behag, honom som prövar våra hjärtan. 002:005 Aldrig någonsin hava vi uppträtt med smickrets ord, det veten I, ej heller så, att vi skulle få en förevändning att bereda oss vinning—Gud är vårt vittne. 002:006 Ej heller hava vi sökt pris av människor, vare sig av eder eller av andra, 002:007 fastän vi såsom Kristi apostlar väl hade kunnat uppträda med myndighet. Tvärtom hava vi visat oss milda bland eder, såsom när en moder omhuldar sina späda barn. 002:008 I sådan ömhet om eder ville vi gärna icke allenast göra också eder delaktiga av Guds evangelium, utan till och med offra våra liv för eder, ty I haden blivit oss kära. 002:009 I kommen ju ihåg, käre bröder, vårt arbete och vår möda, huru vi, under det att vi predikade för eder Guds evangelium, strävade natt och dag, för att icke bliva någon av eder till tunga. 002:010 I själva ären våra vittnen, och Gud är vårt vittne, I veten, och han vet huru heligt och rättfärdigt och ostraffligt vi förhöllo oss mot eder, I som tron. 002:011 Likaledes veten I huru vi förmanade och uppmuntrade var och en av eder, såsom en fader sina barn, 002:012 och huru vi uppfordrade eder att föra en vandel som vore värdig Gud, honom som kallar eder till sitt rike och sin härlighet.

002:013 Därför tacka vi ock oavlåtligen Gud för att I, när I undfingen det Guds ord som vi predikade, icke mottogen det såsom människoord, utan såsom Guds ord, vilket det förvisso är, ett ord som ock är verksamt i eder som tron. 002:014 I, käre bröder, haven ju blivit efterföljare till de Guds församlingar i Kristus Jesus som äro i Judeen. Ty I haven av edra egna landsmän fått lida detsamma som de hava lidit av judarna— 002:015 av dem som dödade både Herren Jesus och profeterna och förjagade oss, och som äro misshagliga för Gud och fiender till alla människor, 002:016 i det att de söka hindra oss att tala till hedningarna, så att dessa kunna bliva frälsta. Så uppfylla de alltjämt sina synders mått. Dock, vredesdomen har kommit över dem i all sin stränghet.

002:017 Men då vi nu hava måst vara skilda från eder, käre bröder— visserligen allenast för en kort tid och i utvärtes måtto, icke till hjärtat—hava vi blivit så mycket mer angelägna att få se edra ansikten och känt stor åstundan därefter. 002:018 Ty vi hava varit redo att komma till eder—jag, Paulus, för min del både en och två gånger—men Satan har hindrat oss. 002:019 Ty vem är vårt hopp och vår glädje och vår berömmelses krona inför vår Herre Jesus vid hans tillkommelse, vem, om icke just I? 002:020 Ja, I ären vår ära och vår glädje.

003:001 Därför, när vi icke mer kunde uthärda, beslöto vi att stanna ensamma kvar i Aten, 003:002 och sände åstad Timoteus, vår broder och Guds tjänare vid förkunnandet av evangelium om Kristus, för att han skulle styrka och uppmuntra eder i eder tro, 003:003 så att ingen bleve vacklande under dessa lidanden. Ty I veten själva att sådana äro oss förelagda. 003:004 Redan när vi voro hos eder, sade vi ju eder förut att vi skulle komma att utstå lidanden. Så har nu ock skett, det veten I. 003:005 Det var också därför som jag sände honom åstad, när jag icke mer kunde uthärda; ty jag ville veta något om eder tro, eftersom jag fruktade att frestaren till äventyrs hade så frestat eder, att vårt arbete skulle bliva utan frukt. 003:006 Men nu, då Timoteus har kommit till oss från eder och förkunnat för oss det glada budskapet om eder tro och kärlek, och sagt oss att I alltjämt haven oss i god hågkomst, och att I längten efter att se oss, likasom vi längta efter eder, 003:007 nu hava vi i fråga om eder, käre bröder, genom eder tro fått hugnad i all vår nöd och allt vårt lidande. 003:008 Ty nu leva vi, eftersom I stån fasta i Herren. 003:009 Ja, huru skola vi nog kunna tacka Gud för eder, till gengäld för all den glädje som vi genom eder hava inför vår Gud? 003:010 Natt och dag är det vår innerligaste bön, att vi må få se edra ansikten och avhjälpa vad som kan brista i eder tro.

003:011 Men vår Gud och Fader själv och vår Herre Jesus må för oss jämna vägen till eder. 003:012 Och eder må Herren giva en allt större och mer överflödande kärlek till varandra, ja, till alla människor, en sådan kärlek som vi hava till eder, 003:013 så att edra hjärtan styrkas till att vara ostraffliga i helighet inför vår Gud och Fader vid vår Herre Jesu tillkommelse, när han kommer med alla sina heliga.

004:001 Ytterligare, käre bröder, bedja vi nu och förmana eder i Herren Jesus att allt mer förkovra eder i en sådan vandel som I haven fått lära av oss att I skolen föra, Gud till behag—en sådan vandel som I redan fören. 004:002 I veten ju vilka bud vi hava givit eder genom Herren Jesus. 004:003 Ty detta är Guds vilja, detta som hör till eder helgelse, att I avhållen eder från otukt, 004:004 och att var och en av eder vet att hava sin egen maka i helgelse och ära, 004:005 icke i begärelses lusta såsom hedningarna—vilka icke känna Gud— 004:006 och att ingen i sitt förhållande till sin broder kränker honom eller gör honom något förfång, ty Herren är en hämnare över allt detta, såsom vi redan förut hava sagt och betygat för eder. 004:007 Gud har ju icke kallat oss till orenhet, utan till att leva i helgelse. 004:008 Den som icke vill veta av detta, han förkastar alltså icke en människa, utan Gud, honom som giver sin helige Ande till att bo i eder.

004:009 Om broderlig kärlek är det icke behövligt att skriva till eder, ty I haven själva fått lära av Gud att älska varandra; 004:010 så handlen I ju ock mot alla bröderna i hela Macedonien. Men vi förmana eder, käre bröder, att allt mer förkovra eder häri 004:011 och att sätta eder ära i att leva i stillhet och sköta vad eder åligger och arbeta med edra händer, enligt vad vi hava bjudit eder, 004:012 så att I skicken eder höviskt mot dem som stå utanför och icke behöven anlita någons hjälp.

004:013 Vi vilja icke lämna eder, käre bröder, i okunnighet om huru det förhåller sig med dem som avsomna, för att I icke skolen sörja såsom de andra, de som icke hava något hopp. 004:014 Ty lika visst som Jesus, såsom vi tro, har dött och har uppstått, lika visst skall ock Gud genom Jesus föra dem som äro avsomnade fram jämte honom. 004:015 Såsom ett ord från Herren säga vi eder nämligen detta, att vi som leva och lämnas kvar till Herrens tillkommelse ingalunda skola komma före dem som äro avsomnade. 004:016 Ty Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; 004:017 sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren. 004:018 Så trösten nu varandra med dessa ord.

005:001 Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. 005:002 Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. 005:003 Bäst de säga: »Allt står väl till, och ingen fara är på färde», då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan. 005:004 Men I, käre bröder, I leven icke mörker, så att den dagen kan komma över eder såsom en tjuv; 005:005 I ären ju alla ljusets barn och dagens barn. Ja, vi höra icke natten eller mörkret till; 005:006 låtom oss alltså icke sova såsom de andra, utan låtom oss vaka och vara nyktra. 005:007 De som sova, de sova om natten, och de som dricka sig druckna, de äro druckna om natten; 005:008 men vi som höra dagen till, vi må vara nyktra, iklädda trons och kärlekens pansar, med frälsningens hopp såsom hjälm. 005:009 Ty Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus, 005:010 som har dött för oss, på det att vi må leva tillika med honom, vare sig vi ännu äro vakna eller vi äro avsomnade. 005:011 Trösten därför varandra, och uppbyggen varandra inbördes, såsom I ock redan gören.

005:012 Vi bedja eder, käre bröder, att rätt uppskatta de män som arbeta bland eder, och som äro edra föreståndare i Herren och förmana eder. 005:013 Låten dem vara eder övermåttan kära, för det verks skull som de utföra.