[61] Jag var icke blott den som i Dalarne (Säfsen ligger i Dalarne, ej i Wermland) 1817 först upptäckte, och der upptecknade, samt 1818 i Upsala först förklarade och offentliggjorde sampomyten (De proverbiis fennicis p. 10) utan är det äfven jag som 1814 i Jockas först attrapperade, och likaledes i Upsala 1821 först publicerade — en akt af Kullervo-myten (Pieniä Runoja. 2. p. 26). Äfven var det jag som först hörde, och 1818 i Upsala meddelade allmänheten den finska myten om verldsägget, jemte en refräng angående legenden om syndafloden eller om svalan och fartyget (Pieniä Runoja 1. p. V). Hvilket allt jag (jemte mycket annat) meddelade inom det trånga utrymmet af 12+18 blad. Slutligen var det ock jag som, genom v. Schröter, i Upsala redan 1819, först offentliggjorde en fars ur myten angående d.s.k. Kojoisen poika, hvilken tyckes vara en pendant än till den af Ganander omtalta Soini, än till Kullervo — så framt han icke skall föreställa samma person.
[62] Detta tror sig förf. vidare hafva funnit i orden seppeli, hjulbössa; sepo, sepeli, sepukka, hund med en hvit ring kring halsen; sepään, omarma, omveckla; säppäle, en qvinlig hufvudbonad; sapra, hökopsa, höstack; sapora, fiskdam; (hvarföre månne han icke äfven här åberopat det betecknande ordet, saparo?) sappa, öppning i bakändan på en ryssja; sappi, galle, i anledning hvaraf talesättet päivän sappi betyder vädersol, o.s.v., o.s.v.
[63] Nemligen 1:o pä latin, år 1818, i " De proverbiis Fennicis " p. 1, 10 — 2:o på finska, år 1828, i "Otava" 1 D. p, 19, 20; och — 3:o på svenska, i den år 1834 utgifna " Förklaringen öfver Tacitus " (jemf. p. 32). Likväl gjorde jag icke så mycket buller och väsende deraf, som sedermera tyckes hafva blifvit en följd häraf.
[64] Så t.ex. liksom Castrén jemt och ständigt fantiserar om de "Altaiska folken", så drömde han alltjemt (under sina föreläsningar i finsk mytologi) om de finska afgudarne, (eller gudamakterna) vid det han vidt och bredt omtuggar samma slags abrakadabra, utan att ens veta hvad poesi, i allmänhet, och den finska (eller österländska) isynnerhet — vill säga. Något hvarom likväl sången om Björnens födelse, redan ensamt, hade bordt kunna upplysa honom.
[65] Med ett ord, om denna sak har redan så mycket blifvit både taladt och skrifvet, att det redan fyller, och utgör, en egenslags litteratur för sig, hvilken vi vilja kalla sampolitteraturen; hvaruti mera än tjugu vidtfräjdade författare och skrifställare inlagt sina idrotter. Resultatet af deras förklaringar, och uttydningar (jemte deras thy åtföljande vetenskapliga värde) vilja vi här — för att närmare kunna uppfattas och öfverskådas — i ett sammanhang korteligen framställa; ehuru vi, beklagligtvis nog, öfver dem alla nödgats draga — ett långt (svart) streck. Dessa deras förklaringar äro som följer: —
1. Ett musikaliskt instrument (Topelius, och en anonym) — 2. Sjelfva Guden, och — 3. Jumala-bilden (Elias Lönnrot) — 4. En möbel, eller en grann utstyrd klädkista (Fab. Collan) — 5. Ett Handelsfartyg, (Enligt en uppgift af Lönnrot, meddelad i Litteraturblad för medborgerlig bildning 1858, sid. 496.) — 6. En rik talisman (Rob, Tengström & Castrén) — 7. Frodes qvarn (Jak. Grimm & K. Simrock.) — 8. Enqvarngrotta (Castrén) — 9. Den gyllene morgonrodnaden (Grimm). — 10. Qvarnen som stod och malade pä hafsbottnet (Aasbjörnsen & Moe) — 11. En hemlig källa, och — 12. Källan till allt godt (Matth. Castrén). — 13. Jumala-templet (Castrén). — 14. En handqvarn, som malade af sig sjelft (Schiefner & Löwe) — 15. Ett moln (Mannhardt) — 16. Solen (A. Kuhn a J. Caesar, a O. Donner) — 17. Regnbågen (F.L. Schwartz) — 18. Den stjernbeströdda himmelen (En Runosångare) — 19. Hela det af Finnar bebodda landet, (En bonde) — 20. Det argonautiska tåget (O. Alcenius) — 21. En allegorisk framställning af Bildning och Kultur (Lönnrot) — 22. Trolltrumman (Friis, Europaeus, & Calamnius).
[66] Sanningen af ett gammalt svenskt ordstäf — "erbjuden tjenst, blir alltid försmådd", och af ett annat, hvilket lyder — "ingen är profet i sitt fädernesland", har jag mer än ofta varit i tillfälle att erfara. Detta har äfven nu sednast blifvit besannadt af ett visst annat sällskap, som valt till sitt "motto", ordet "Kohtuullisuus"; och hvars hufvudändamål säges vara att vilja befordra, och befrämja, nykterhet och måttlighet här i landet. — Ord, hvilka klinga ganska vackert för örat. Men då det gäller att bevisa det äfven med "handling" — då står detta sällskap ingenstädes till finnandes; ty hafva vi sökt det förgäfves. Också tyckes mig landets patriotiska "Ständer", äfven denna gång, i så måtto, hafva försofvit sig; och detta — icke "första gången". (Jemf. Något som torde förtjena att reflekteras uppå, och att — vid nu påstående Landtdag — närmare skärskådas, och öfvervägas. Helsingfors 1872.)