Vördsammast!

Då Sällskapet, såsom ett föremål för sin fornforskning, omfattat hela Norden, och då icke blott Finland äfven torde få räknas dit, utan då det Finska Folket fordom, till större eller mindre del, utgjort de äldsta inbyggare såväl i Sverige som i Danmark och Norrige, så är det med anledning häraf jag tror mig böra hoppas, att ett närmare forskande i detta folks framfarna öden, icke torde böra anses oförtjent af Sällskapets uppmärksamhet.

Det är på grund häraf, jag vågat tillegna Sällskapet närvarande lilla arbete, hvars närmare bedömmande jag härmedelst ödmjukast underkastar Sällskapets, lika så rättvisa som upplysta, omdömen.

Ibland de många lärda Stiftelser, hvilka, tid efter annan, bildat sig till befordrande af vetenskapliga forskningar i Nordens äldsta Historie, och hvilkas verksamhet spridt sig, snart sagdt, till alla delar af dessa trenne Nordiska riken, har ännu ej, mig veterligt, en enda fästat sin uppmärksamhet på denna, i Nordens häfder, likaså ursprungliga, som, på dess första kultur och bildning, inflytelserika Folkstam. De hafva fastmera, genom detta åsidosättande, liksom afklippt, för sjelfva den historiska forskningen, en hel fornverld: nemligen hela den tid, som föregått den Odinska folk-invandringen.

Visserligen är denna tid, liksom all forntid, mörk och dunkel; men så har ock ingenting särdeles blifvit gjordt, för att, med en stråle af kunskapens ljus, genombryta dess skymning. Det är genom djupare forskningar i Finska Folkets häfder, man endast och allenast kan komma till en närmare kunskap om denna tid — åtminstone till en föreställning derom; och hvad som i detta fall blir en vinst för den Finska Historien, blir det äfven för den Svenska och Danska.

Det torde icke vara Sällskapet så alldeles obekant, att en ny Litteratur håller på att arbeta sig upp här i norden — en Litteratur, som uppgår med, och har sin rot uti — Finska språket. Detta språk, som af alla här i norden är det äldsta, har länge nog måst stå tillbaka för de Götiska tungomålen, och framträder derföre nu, såsom det yngsta, af de kultiverade språken i vår nord.

Den Vitterhet, som, vid ett närmare bearbetande af detta tungomål, måste uppstå genom en djupare undersökning såväl af sjelfva Språkets källor, som af alla den Finska Nationens egendomliga urkunder, och hvilken kunskap måhända bordt föregå mången annan, kommer väl, kanske numera, något efteråt; dock måhända ej nog sent, för att icke kasta äfven ett ljus i den Göthiska ålderdomen. Det är således på Finska Språket, och på nyttan af dess odlande för forskningen i nordens äldsta Historie, jag här vill fästa Sällskapets värda uppmärksamhet, och skall jag härvid utbedja mig att med några ord närmare få förklara detta.

Redan i sig sjelft rikt och böjligt, genom sina många verb-formationer och flexions-former,[1] är det Finska Språket, till sin natur, lika poetiskt,[2] som, till sitt uttal, manligt[3] och välljudande: klingande af diftonger och vokaler.[4] Olikt nästan alla andra kända tungomål, vittnar det, såväl genom sin karakter som genom hela sin grammatikaliska språkbyggnad,[5] om en alltför hög ålder;[6] hvarvid det icke rönt någon särdeles inverkan, hvarken af sedmare tider eller sednare språk. Lika märkvärdigt för sin originalitet,[7] som sällsamt för sina många egenheter,[8] förtjenar det redan såsom sådant, språkforskarens och vetenskapsmannens hela uppmärksamhet. — Vare detta blott sagdt om det formella i språket. Hvad särskildt deremot, det i de alla deraf beträffar, hvarmed vi här vilja förstå sjelfva tankegången, hvilken uttrycker sig genom egna konstruktionssätt och i idiotismer, så vore äfven derom mycket att säga, hvartill vi nu sakna tillfälle. Vi vilja endast anmärka, med afseende å den reella nytta ett närmare studium af detta språk skulle medföra för Nordens äldsta historie, att nemligen hela den Finska Nationens, om vi så få säga, andeliga lif skulle deruti icke blott afspegla sig, utan skulle der igenom kanske äfven vinnas mycken upplysning i hvad som ägt sammanhang med andra folkslags äldsta häfder, och hvilket nu förefaller oss mörkt. På sådant sätt skulle bearbetandet af en Finsk Litteratur blifva till en vinst för hela Skandinavien — ja för hela den lärda verlden. Måhända inser man detta förhållande bättre, om jag t.ex. nämner, att ibland de inhemska Myter som ännu, ehuru uti sin nedgångstimma, fortfara att likt en svag låga, uppflamma på Saimens stränder, märker man icke blott spår af Hinduers, Persers och Egyptiers äldsta mytologiska åsigter (såsom t.ex. den, om verldens skapelse af ett egg, om vattnet, såsom grundelementet till materien, i universum, m.m.) utan äfven flera af Grekernes myter (t.ex. den om Kronos, Prometheus, m.fl.) hvilka likväl hos oss synas vara så rent Finska, så nationella, och till sitt ursprung så genuina, att man i dem knappt skulle kunna ana någon likstämmighet med dessa Nationers idéer och begrepp.[9] Om man vid jemnförelsen af dessa poetiska och teosofiska folkdikter, skall anse dem äldst, och således ursprungliga, hvilka visa sig under den renaste form, d.v.s. der det i berättelsen minst förekommer af allt detta vidunderliga, onaturliga, och orimliga, hvilket karakteriserar sig, såsom tillsatser, från en sednare, till sin tendens, mera superstitiös, tid — för att icke här tala om allt det skandalösa och oanständiga, som till en del vanpryder Grekernes och Romarnes fantasier, och hvaraf hos Finnarne icke märkes det ringaste spår — så skulle vi icke länge tveka, hvilka vi i detta fall skulle tillerkänna företrädet, och anse såsom de primitiva; helst, enligt Grekers och Romares eget intyg, såväl vetenskapernas ljus som den mytiska fabelläran ursprungligen härstammade från Scythien;[10] hvilket ock dess österländska, pragtfulla, allegoriska karakter ännu tyckes antyda.

Ännu mera intressant skulle förmodligen resultatet blifva, om man vid en närmare undersökning af dessa, under namn af såkallade gamla Finska Ordspråk, uttryckta Filosofemer, hvilka, i likhet med Salomos ordspråk, och Thales m.fl. af de gamla Grekernes vishets-reglor, ännu förvara vår Nations äldsta filosofiska åsigter, dess kosmologiska idéer, dess moraliska och filantropiska sentenser, dess Ethiska, Politiska och Ekonomiska aforismer, reflexioner och lefnadsmaximer — om man, som sagdt är, i dessa gamla, såsom Orakelspråk ibland folket uttalade, natursanningar icke blott finner samma sanna och sköna, samma höga och sublima idéer, hvilka framställt sig såsom de vackraste tankar, hos den gamla klassiska litteraturens största författare; utan om man i dessa såkallade Finska ordstäf, (hvilkas originalitet förmodligen ingen skall betvifla), å ena sidan igenfinner ordagrannt hela verser och strofer, hvilka förekomma hos Grekernes Skalder och Snillen,[11] och å andra sidan, nästan lika ordagrannt uttryckte, samma grundsanningar hvilka tjenat Zerdusht,[12] Anaximandros, Xenophanes, Diogenes, Pherecydes,[13] m.fl. af forntidens filosofer vid uppförandet af sina filosofiska systemer, så tyckes allt detta vara något mer än blott tillfälligt. Då nu här tillkom mer, hvad kanske ingen bordt undgå, att icke blott den gamla Nordiska, såväl som den Mieso-Götiska och Anglosaxiska skaldekonsten är, med afseende å sin form, ursprungligen grundad på Finsk versbyggnad,[14] att dessa folk icke blott fordom kallade sina skalder, enligt Finska språkbruket, Ljodasmidir, Galdrasmidir (Sång-smeder: Runo-sepät ), sina sånger: Runor, och Odin sjelf, för Runhufvudet ( Peä-Runoja ), utan att dessa qväden ofta, till sin innersta natur, tyckas vara ingenting mer och ingenting mindre än, mer eller mindre trogna, öfversättningar af de gamla Finnarnes vishetslära.[15] Ja, om vi, i sjelfva våra hexeriformler och trollsånger, finna spåren till en högre syftning, till en förgången kultur — så torde man kanske kunna fråga: förtjenar väl ej allt detta en närmare vetenskaplig undersökning? och dervid kanske fatta hvad vi menat med det intresse bearbetandet af en Finsk Litteratur skulle medföra äfven för Danmark och Sverige. Med ett ord Finska Språket (hvilket hittills, som man sä ger, stått i knut), och med det samma Finska Folket skulle vinna ett högre värde för Nordens äldsta historie, än hvad det måhända hittills ägt, och det är härpå jag hufvudsakligast velat fästa det värda Sällskapets uppmärksamhet.

Ännu mer skulle detta intresse måhända ökas, om man med de gamlas underrättelser om Scytherne[16] ville jemföra hvad man känner om dessa Finska folkstammar. Hvad Scytherne voro för de gamla Grekerne, voro Jotharne (Finnarne) för de gamla Göterne. De voro, hvardera, detta sagans folk,[17] om hvilka de orimligaste och de mest motstridiga berättelser voro i omlopp. Hvardera beskymfades de såsom främmande nationer — oftast, endast med öknamn; utan att dem i sjelfva verket kunde något i sak förevitas. Tvertom nödgades man, detta oaktadt, tillerkänna dem, hvardera, högre kunskaper och vishet; hvilket, om deras språk och litteratur icke för oss vore förgångne, troligtvis skulle deraf besannas.[18]