Liksom man finner en mängd enskilta exempel af dessa Scyther, de der gjort sig kända äfven inom den Grekiska Litteraturen, att de icke blott författat sina Arbeten på Grekiska, utan äfven sjelfve antagit, eller af Hellenerne blifvit begåfvade med Grekiska namn, för att derigenom så mycket mera med dem nationaliseras[19] — så finner man ock att många bland Sveriges största Krigare, Statsmän, Skalder, Vetenskapsmän, m.m. varit ursprungligen Finnar, utan att man numera, hvarken af deras namn, eller af andra om dem efterlemnade underrättelser kunnat, om ej händelsevis, sluta dertill. Mycket af hvad som i Scythernas lefnads-omständigheter förekom Grekerne sällsamt, och fästade deras
uppmärksamhet, gäller ännu om Finnarne,[20] att förtiga många andra, lika så märkbara som intressanta, öfverensstämmelser dessa Nationer emellan, hvaraf man nära nog vore frestad att sluta att, så framt de icke ursprungligen utgjort ett folk, de åtminstone böra räknas såsom hörande till samma folkstam.
Men jag förglömmer härvid afsigten med dessa rader, och har, hänförd af ämnet, alltför mycket kanske öfverskridit gränserna för mitt åliggande. Emedlertid vågar jag hoppas att Sällskapet ej skall misstyda dessa, om ock flygtiga, delineationer i ett ämne som för mig alltid måste äga ett högt och dyrbart värde.
Särskilt begagnar jag detta tillfälle, att helga ett tacksamt minne för Sällskapets Första Stiftare, Professor Rask, för hvars personliga, så väl som litterärä, förtjenster jag hyser den största högaktning; med hvilken jag sjelf, icke blott skriftligen, utan muntligen, stått i en närmare beröring, och för hvars värma och nitälskan för odlandet af vårt språk, hela den Finska Nationen står i en tacksam förbindelse.[21] Liksom jag, hade äfven han det ödet att alltför mycket missförstås af sin tid, då han 1824, i uppsatsen om sin "Retskrivnings-lære," kuriöst nog, utgick från lika åsigter som jag: enär han, vid skrifvandet af det Danska språket, ville införa samma maxim, hvilken jag redan 1817 sökt göra gällande för det Finska — att nemligen, man härvid borde begagna språkets ännu lefvande form, (d.v.s. sådant det uttalas), och icke dess döda, eller redan stelnade, natur (sådant det vanligen skrifves); en princip, som — man må säga hvad man vill — alltid är, och blir, den rätta.
Framhärdar etc.
Stockholm den 26 Oct. 1834.
Carl Axel Gottlund.
FÖRORD.
Afsigten med denna Skrift har varit att, om möjligt, kasta en ljusare blick öfver Finska Folkets historiska forntid, att — om ock aldrig så litet — upplyfta ett hörn af den mörka slöja, hvilken, likt en evig natt, omsluter våra gamla minnen, och — om ej öppna — åtminstone lätta den vetenskapliga forskningen i våra egna häfder.
Detta har i korthet varit vår afsigt, under det vi å andra sidan, i sammanhang härmed, sökt att till någon del rätta ett, som vi tro ganska väsendtligt, misstag, hvilket insmygit sig i alla öfversättningar af Taciti beskrifning öfver Finnarne; ett missförstånd, uppkommet, som vi förmoda, hufvudsakligast genom en mindre noggran kännedom om Finska Folkets karaktér.