Vår önskan har härvid förnämligast sträckt sig dertill, att Finska namnet, då det första gången framträder i Historien, måtte der inträda rent och obefläckadt! — åtminstone icke vanprydt, eller misstydt, af en mängd dervid fästade likaså orimliga som osannfärdiga uppgifter; hvilka, om ock beströdda med ett vanvettigt smicker, alltid måste förefalla oss lika löjliga som förhatliga. Finska Folket har länge nog ändå varit ett föremål för nästgränsande Nationers likaså okunniga som orättvisa omdömen, för att vi icke en gång skulle söka tillrättavisa dessa deras uppgifter; och hafva vi trott oss, i detta fall, böra göra början med de äldsta. Vi hafva allt hitintills haft det missödet, att se vårt Lands såväl som vårt Folks Historie framställde endast af främmande, om just ej alltid fiendtligt stämde, dock ofta, emot oss, i mer eller mindre grad afvogtsinnade Nationer; utur hvilkas ofta vrängda, ofta missledda, ofta på gamla fördomar och okunnighet endast grundade uppgifter, vi nödgats inhemta de första begreppen af vår egen Historie.

Vi kunna icke undgå att härvid, såsom någonting högst besynnerligt, anmärka, det ännu ingen ibland oss uppstått, som, med drift och omtanka, börjat ordna och bearbeta våra häfder. Detta måste förefalla enhvar så mycket mer underligt, som vi härtill icke saknat män med kunskaper och snille, då vi ägt Lärde af alla grader — Lärare, hvilka vi lönat och ännu löna, de der ex officio dertill bordt hafva ansett sig förpligtade. Men — oss har deremot (tyvärr!) fattats kärleken för det Fosterländska, kärleken för vårt Språk, kärleken för vår Nation; med ett ord — oss har fattats denna kraft, som, ensam, är mägtig nog till alla ädla företag. Och — der den funnits, hafva vi låtit den förtvina och bortdö…

Detta må till en del förklara orsaken, att ehuru vi, i sjelfva de historiska vetenskaperne, under en tid af 200 år, haft flera upplagor af Professorer, Lektorer, Adjunkter och Docenter, — likväl ingen af desse ännu tänkt på Fäderneslandets Historie. Vi hafva måhända i allmänhet sörjt för mycket för oss sjelfve, för att dervid äfven kunna sträcka vår omsorg till hvad som skulle kunna gagna hela nationen; och svage för en utländsk Litteratur, hafva vi offrat och knäböjt för dessa främmande Gudar, för hvilka vi tändt våra rökverk, för hvilka vi stämt våra sånger, och hvilkas altaren vi smyckat och utsirat, under det våra egna minnen stå oinvigda i sina tempel-gårdar. Sålunda hafva vi, lifvade af ett främmande intresse, odlat och bearbetat ett utländskt Språk, under det vi förgätit och föraktat vårt eget.

Dock böra vi här, kanske så mycket hellre, förskona oss ifrån dessa förebråelser, som tiden småningom tyckes vara inne att godtgöra hvad vi i detta fall brutit — åtminstone att göra en början dermed; hvarigenom vi ock hoppas, att de omdömen snart skola förmildras, som nu härvid kunna läggas oss till last. Vi hafva — äfven här, åtminstone i ett afseende, sökt dertill medverka, i det vi bemödat oss att, så troget som möjligt, framställa den Finska karaktéren, såväl fattad af med dess fel som brister — sådan den anträffas, uppfattad af främmande folkslag, redan i den aflägsnaste forntid.

Af sådan anledning hafva vi här, nästan uteslutande, kommit att fästa oss vid en tidpunkt, som närmast föregått början af vår tideräkning, eller som begynt densamma; och hvarigenom vi småningom blifvit inledde på ett nytt fält, i det vi, från granskningen af Taciti arbeten, oförmärkt öfvergått till en närmare pröfning af de gamles skrifter, i allt hvad som möjligtvis kan angå Finnarne. Emot vår vilja hafva vi härvid icke kunnat undgå att, i likhet med somlige af citationer fullspäckade Disputationer, gifva vår Skrift ett visst slags utseende, af lärdom, hvilket vi dock i intet fall afsett, så mycket mindre som vi i allt sökt framställa de enklaste och naturligaste förklaringar. Då vi härvid likväl, i mycket, möjligen kunnat misstaga oss, hafva vi så mycket hellre trott oss böra ordagrant införa — om ej de flesta, åtminstone de väsendtligaste af de utaf oss här åberopade citationer; på det Läsaren, med mindre omväg, måtte hafva dem till hands, för att deraf sjelf närmare kunna bedömma saken. Väl har detta föranledt oss till en brokighet, och en vidlyftighet, som vi kanske kunnat undvara; men vi hoppas dock härföre vinna någon ursäkt, med afseende å de af oss dervid gjorda anmärkningar, hvaraf vi här sökt framställa resultaten.

Af alla vetenskaper är fornforskningen, eller det såkallade antiquariska studium, mer än i ett afseende — det otacksammaste. Icke nog dermed, att man med mycken tidspillan, möda och besvär, skall gräfva sig in i en hop gamla luntor, i hopp att derur, möjligen, kunna hemta någon upplysning. Oftast bedragen i sin väntan, är den vinst, man någon gång hemtar, så ringa, så obetydlig, till sin natur så tvetydig, och med nya tillsatser och villomeningar införknippad, att man slutligen, mången gång, efteråt, stannar i en vida större villrådighet än förut. Äfven, i ett annat afseende, är denna möda otacksam. Huru få äro icke de läsare som intressera sig för antiquariska forskningar, hvilka de fleste måhända anse som en mani, ett slags lärdt bigotteri: hvilket också, tyvärr, ofta varit fallet. Och likväl har äfven denna vetenskap ett alltför högt syfte, för att böra misskännas. Den sträfvar icke blott att utvidga de menskliga kunskaperne, den söker utvidga sjelfva gränserna för deras områden, och att, så vidt möjligt, genomtränga det mörker som, omgifvande oss på alla sidor, hindrar oss att skåda in i sjelfva evigheten. Likaså lärorikt som det vore, att, med en enda blick, kunna se in i en framtid, likaså lärorikt vore det äfven, att kunna forska djupt i en forntid. Och om vi äfven här icke kunna nog klart skåda de föremål vi söka, böra vi dock åtnöja oss dermed, om vi kunne göra oss ett — åtminstone dunkelt, begrepp derom.

Likasom det ej finnes någon menniska, den der icke — ännu invid sin sednaste ålder — äger åtminstone någon hugkomst från sin ungdom, några såkallade barndomsminnen, så finnes det ock intet folk, ingen nation, som icke äger sina häfder, sina historiska minnen. Äfven om de icke alltid finnas upptecknade med pennan, finnas de dock förvarade i sägnerna och sagorna; de finnas inflätade i sångerna och myterna, och i de muntliga traditionerne — ännu lefvande på folkets läppar. Ja sjelfva språket, lefnadssättet, sedvanorne, och en hop andra nationella egenskaper, bära mer eller mindre vittne om deras ursprung från en förfluten tid. Hvad som i detta fall ofta kan undfalla, eller äga föga värde, för den mindre reflekterande, kan deremot för folk- och språk-forskarn blifva ett ämne af högsta intresse; och det minsta kan mången gång, här, äga lika vigt och betydenhet som det största.

Ju mera ett folk stiger i kultur och civilisation, desto mera värderar det äfven dessa sina historiska minnen, hvilka i samma mån blifva dyrbarare och heligare, som man inser värdet af dem.

Äfven det Finska Folket saknar, i detta fall, icke ämnen för en historisk behandling. Vi äga rika inhemska källor för en fosterländsk Historie och Litteratur, så mycket rikare, som de hittills blifvit lemnade nästan helt och hållet obegagnade. Vi hafva i Otava icke blott gifvit en anvisning på dessa inhemska urkunder, vi hafva redan sjelfve, till en del, deraf betjent oss, för att visa de stora skatter vi kunna hemta derutur. Här hafva vi deremot, på en motsatt väg, sökt antyda några af de yttre, d.v.s. några af dessa utländska källor, för forskningar i denna väg; hvilka vi här, så mycket hellre, underkastat en strängare pröfning, som vi hoppas att båda dessa utvägar böra, såsom tjenliga hjelpredor, någon gång framdeles, gemensamt, kunna begagnas, vid en fullständigare framställning af Finska Folkets forntid.

Väl har man ofta sagt att vårt land, såväl som vår nation, varit alltför utblottadt på historiska efterrättelser. — Visserligen kan detta vara sant, såvida fråga blott är om skriftliga dokumenter, eller andra forntidens minnesmärken; men Historien, som väl i dem äger ett vitsord, består derföre icke hvarken i dessa stenkummel eller Runstenar, lika litet som hon utgöres af några torra namnförteckningar, eller af en mängd döda årtal, de der utmärka många af dessa magra Krönikor, hvilka man hedrat med namn af Historie. Nej, Historien är en lefvande skildring af menniskans, och dess slägtes, fortgående utveckling, hvilken tryckt sin stämpel, nog djupt, i alla våra handlingar och lefnadsförhållanden, för att icke der kunna läsas och uttydas. Likasom man ofta, äfven efter en flygtig beröring med den enskilta menniskan, kan bedömma hela dess karaktér och väsende, ja hela dess lefnadshistorie, så kan man äfven, genom ett närmare studerande af en nations egenskaper — snart nog blifva i tillfälle att känna en betydlig del af dess historiska öden och utveckling.