Under namn af ett Folks Historie, förstå vi således icke Hofvens och Regenternes, icke krigens annaler, icke riks-ärendernas behandling, icke dessa politiska vindar, hvarmed sjelfva folket, i det hela, har alltför litet att beställa. Måhända hade mången, som skrifvit sitt Folks och Fäderneslands Historie, gjort bättre om han, i stället att hemta sina uppgifter från dessa döda handlingar, dessa redan uttömda eller uttorkade källor, hellre härvid valt dess — ännu lefvande minnen; d.v.s. om han börjat med att närmare studera sjelfva det Folk, han ämnat beskrifva, och hvilket han ofta lika litet känner, som folket känner honom. Huru många af våra Historie-författare hafva väl härpå fästat afseende! Ett närmare studium af sjelfva menniskan har i alla tider varit ansedd såväl för ett af de högsta och svåraste, som ett af de intressantaste; icke mindre lärorikt och mödosamt är ett närmare studium af det kollektiva begreppet Folket. Detta hafva vi blott, i förbigående, velat anmärka, med afseende å Finska Folket, till deras efterrättelser som, vid forskningen i dess häfder, klaga öfver bristen på historiska källor, då de snarare bordt beklaga sig öfver oförmåga att rigtigt kunna begagna dem.

Vi hafva, i inledningen till den uti 1:sta Delen af Otava införda afhandlingen: om "de Gamla Finnars vishets-lära", på ett, som vi tro, ganska tydligt och bestämdt sätt, antydt spåren af trenne hvarandra väsendtligen olika bildnings-perioder, eller kanske rättare sagdt: trenne ganska skiljagtiga verldsåsigter (folk-filosofier), de der, tid efter annan, hos det Finska folket föregått hvarannan; af hvilka en och hvar qvarlemnat efter sig alltför ojäfaktiga minnen, för att icke ännu, till sin natur, kunna uppfattas och bedömmas; hvarvid vi äfven angifvit sättet, huru de slutligen upplöst sig uti, och öfvergått till, hvarandra. Vi hafva der icke blott anvisat dessa olika slags ståndpunkter för Finska Folkets kultur, utan hafva vi der äfven närmare sökt utveckla den första och äldsta af dessa perioder, för att visa på hvilken hög punkt af själs- och förstånds-odling, vår nation fordom måtte hafva befunnit sig, att sluta af dessa klart talande bevis, vi ännu äga från denna tid. Väl torde denna uppgift förefalla många likaså oväntad som otrolig, hvilka, måhända vane vid den föreställning — att Historien omfattat alla nationer, tro att folkslagen alltid, ursprungligen, stått på samma punkt der de i Historien första gången uppträda; och hvilka kanske icke besinna att olika nationer, under

olika tider, ömsom både stigit och fallit, såväl i yttre politisk betydenhet, som i anseende till deras inre civila organisation, hvarigenom de, såväl i fysiskt, som i intellektuelt och moraliskt afseende, deklinerat eller avancerat, oftast växelvis, liksom ebb och flod. Huru många vidtfräjdade nationer, och huru många årtusenden, slumra icke, liksom begrafne i en evig glömska, af hvilka icke en flägt, icke ett minne mera återstår? Och vi böra icke förgäta att Historien, såsom sjelf ett barn af en sednare tid, icke ens kunnat till namnet uppfatta, mycket mindre närmare beskrifva, många andra af forntidens folkslag, hvilka likväl efter sig lemnat minnesmärken, de der ännu väcka vår häpnad och förundran; och hvilka vittna lika mycket om en hög kultur, som om en hög ålder. Derföre, lika onaturligt som det vore att vilja påstå det Finska folket icke förut utgjort en egen nation, eller icke förut befunnit sig här i norden, innan Tacitus inrymde dess namn i Historien, likaså orimligt vore det att vilja tro, det denna nation alltid tillförene, eller ursprungligen, stått på den bildningspunkt han afmålat den, eller hvarpå den i 12:te seklet anträffades af Svenskarne. Man bör tvertom besinna, att Finska Folket, före sin ankomst till norden, uttågat från länder, hvilka, genom sjelfva sin lokal, måtte hafva stått i en närmare beröring icke blott med de i gamla tider upplyste Grekerne, utan äfven med Persien och Indien, eller de såkallade Österlanden (hvarom vi någon gång framdeles torde få tillfälle att närmare nämna).

Om vi således här icke lyckas att öfvertyga någon det Finska Folket fordom innehaft en verkeligen ganska hög grad af förstånds- och själsbildning (hvilket icke heller nu är vår afsigt att bevisa); ja om man än anser denna uppgift för en dikt oaktadt sjelfva Asarnes egen Gudalära, och deras äldsta myter, nog tydligt antyda detta, i allt hvad der berättas om dessa gamla Jotars högre vishet; så skola vi kanske deremot, så mycket snarare, lyckas att öfvertyga läsaren om denna tredje, och tillika lägsta, grad af verldslig vishet, hvarpå de Finska folkstammarne ännu befunno sig, då de första gången gjorde sig kände i den Nordiska historien; en kultur — utmärkt genom vidskepelse och signeri. Det är under denna sin tredje bildnings-period, eller, om vi så få kalla det, under deras förnedrings-tillstånd, som vi här, med anledning af Taciti vitsord, sökt uppfatta den Finska national-karakteren; och vi skola visa, att den äfven på denna sin låga ståndpunkt, stod högt öfver alla andra den tidens nationer.

Hvad nu särskildt sjelfva detta Taciti vitsord vidkommer — hvilket, huru än det må förklaras, på intet sätt rubbar våra omdömen öfver Finnarne — så beror härvid allt hufvudsakligast derpå, att rigtigt här kunna uppfatta andan och meningen af hans yttranden om dem; hvilket vill säga något helt annat, än att endast deraf lemna en verbal öfversättning. För att kunna rigtigt uppfatta hans mening, måste man, i allmänhet, något närmare känna andan af hans skrifsätt, hvilket genom språkets korthet ofta nog förefaller mörkt och otydligt.

Hvad nu sjelfva detta Taciti skrifsätt angår, är derom af de lärde redan så mycket vitsordadt, att dervid numera är ingenting att tillägga. Alla hafva intygat, att det fordras något mer än vanlig latinsk språk-kunskap för att kunna rigtigt förstå honom: att man väl kan, ja till och med ganska skickligt, öfversätta hans ord och meningar, utan att derföre på djupet (som man säger) hafva insett betydelsen af dem. Ja, att det mången gång fordras ett slags öfvernaturlig förmåga, att kunna rigtigt uppfatta eller gissa sig till hans ofta framkastade fina vinkar, hans finesser och insinuationer, uttryckte i de subtilaste former, såväl till språk som tankar: hvilka, sammanträngda genom lakonismer och stundom endast till hälften utsagde, eller dunkelt antydde, öfverlemnas liksom till läsarens omdömes-förmåga, att närmare utvecklas och idealiseras.

[För att tillfyllest rättfärdiga dessa våra yttranden, behöfva vi blott åberopa Lipsii omdömen öfver Taciti arbeten, deri han bland annat säger: " Singulæ paginæ, quid paginæ? singulæ lineæ, dogmata, consilia, monita sunt; sed brevia saepe aut occulta, et opus sagace quadam mente ad odorandum et assequendum. Sicut non omnes canos feram, non item lectores virtutes hujus dotesque aut indagent, aut captent. Viris opus est, et tum ingenii quadam subtilitate, judicii rectitudine, et, ut verbo dicam, naturæ bonitate, qui non hobet, me audiat, et res alias agat."]

Långtifrån att vi, i detta fall, skulle tilltro oss en större kapacitét än någon annan (tvertom underkänna vi oss häruti, i allt, andras stora öfverlägsenhet), är det likväl med anledning af detta hans manér, att, i likhet med hvarje fulländad Konstnär, endast medelst några lätta, knappt märkbara, drag, liksom flygtigt, hafva markerat de yttersta konturerna till en teckning, den läsaren sedermera äger att, efter sin smak, fullfölja och fullända — som äfven vi vågat här utveckla, de åsigter och föreställningar, hvilka vi tro härvid ursprungligen hafva legat i hans idé.

Väl skall man kanske tillräkna oss det som en förmätenhet, att hafva vilja tolkat dessa Taciti meningar på ett sätt som skulle utvisa, det man ända hitintills icke förstått dem; och måhända skall man lägga oss det till last, att vi härvid vågat icke blott granska, utan äfven klandra några af våra förmäns och Lärares förklaringar, och lärda idrotter. Till allt detta kunna vi icke svara annat, än att dessa våra bemödanden blott och endast måtte anses som ett Försök, icke så mycket att öfversätta (ty öfversättare hafva vi nog), som icke mera att förklara sjelfva öfversättningen af dessa Taciti ord; och då föröfrigt, inom tankarnes verld, den enas åsigter torde vara lika goda som den andras, och endast äga företräde i den mån de komma sanningen närmast, så tro vi, att äfven i detta afseende, icke något hinder bör ligga oss i vägen, för framställandet af våra idéer. Att vi för öfrigt, i mångt och mycket, möjligen kunnat misstaga oss, erkänna vi gerna, och skulle icke heller anse det underligt, då så många kunnigare män, än vi, ofta tagit felt; i anledning hvaraf vi ock vilja välvilligt underkasta oss all den tillrättavisning, hvartill vi härigenom möjligen kunnat göra oss förtjente.

Men icke nog dermed, att vi i dessa ämnen vågat vara af en, till alla delar, skiljagtig tanka från alla andra, hafva vi äfven i ett annat afseende vågat utveckla åsigter, alltför olika dem man annars hyser uti ett, kanske mindre allmänt, ämne. Vi hafva nemligen vågat att, midt i sjelfva 19:de seklets upplysning, skrifva om häxeri och trolldom: ord, om hvilka ingen förnuftig menniska, numera, vill höra talas. Och ehuru vi här endast ordat om sjelfva tron härpå, eller om det blott så kallade ryktet, hafva vi likväl härvid icke otydligt gifvit tillkänna, att vi härunder tänka oss någonting mer än blott de toma orden, det vill säga någonting immateriellt verkligt.