Vi hafva sålunda, såväl i det ena som i det andra fallet, ingått i ämnen alltför främmande för vår tid, och hvilka måhända strida mot dess anda; i anledning hvaraf vi ock torde hafva skarpa kritiker och recensioner att påräkna, af dagens skribenter; men vi hoppas att icke alltid den ena dagen skall blifva lik den andra, och att äfven den tid skall komma, då man häråt lemnar någon uppmärksamhet.

Föröfrigt öfverlemna vi helt och hållet till hvar och ens enskilta omdömesförmåga, att, med anledning af de utaf oss här framställda åsigter, härutinnan stadga sina begrepp, antingen mot eller med, hvarvid vi få tillämpa Taciti eget yttrande: " ex ingenio suo guisque demat, vel addat fidem!"

* * * * *

Quot capita, tot sensus.

Cajus Cornelius Tacitus, en bland Roms yppersta Historie-författare, är den förste som lemnar oss någon närmare underrättelse om våra Förfäder, deras seder och lefnad. Det är hos honom man för första gången ser Finska Folket taga sitt rum uti Historien, såsom en nordisk nation, hvilken, beryktad för sina ännu alltför råa och obildade seder, utmärkte sig såväl genom en härdad natur som en högst tarflig och torftig lefnad.

Det är vid slutet af sin skrift: de Situ, Moribus, et Populis Germaniae, som han flygtigt, och liksom i förbigående, med några få, men sanna, drag, tecknar våra stamfäders lefnad och vandel. Ehuru dessa underrättelser äro ganska korta och ofullständiga, äro de oss dock alltför dyrbara och kärkomna, emedan de äro de äldsta vi, åtminstone numera, äga i behåll. Vi ämna icke här beklaga oss öfver den litterära förlust vi, i historiskt afseende, ej kunna undgå att inse, vid åtankan af det ofullständiga i hans beskrifning, utan skola vi fast mera söka, att, så vidt möjligt, riktigt uppfatta det lilla han meddelat, och göra det tydligt både för oss sjelfva och andra. Detta har varit ändamålet med denna uppsats: och huruvida vi i någon mån lyckats, att, i detta fall, närma oss målet, öfverlemna vi till hvarje läsares enskilta bedömmande.

Det är icke hela hans berättelse som vi här önska framställa såsom ett föremål för några reflexioner och omdömen; den är, likasom allt hvad han skrifvit, kort, sinnrik, och likväl mycket sägande; utan är det egentligen de begge sista meningarna, hvarvid vi förnämligast tro oss böra fästa vår uppmärksamhet, och hvilka vi önska kunna fatta från sin riktiga synpunkt, för att sedermera så mycket säkrare kunna bedömma dem till sitt värde och innehåll. Det tyckes som dessa rader, vid första påseendet, vore, i sig sjelfva, så tydliga och lätt fattliga, att all vidare förklaring kunde anses öfverflödig; äfvenså synes sjelfva stilen här vara så lätt och flytande, det ingen ju skulle tveka, att, på sitt språk, kunna återgifva originalet, i hela dess vidd och anda. Och så har det äfven gått. Man har explicerat, kommenterat och kriticerat; och nöjd med att endast ytligt hafva öfversatt sjelfva orden, har man dermed äfven trott sig hafva förstått och begripit sjelfva meningen. Vi våga likväl tro motsatsen; eller, att man helt och hållit missförstått dessa Taciti ord, hvilka visserligen innebära en djupare och mera betydelsefull mening, än hvad de mystiska orden, vid första påseendet, nog dunkelt tyckas antyda. Men ju mera man begrundar och nogare öfverväger dessa märkvärdiga yttranden, desto mera skall man troligen finna, att de, långt ifrån att vara förklarade, mer och mer behöfva förklaras, så framt man annars vill bringa till tydlighet, hvad de innebära.

Vi skola derföre först upptaga det sätt hvarmed man vanligtvis brukat tolka dessa meningar, och sedan vi visat orimligheten deraf, skola vi söka att gifva dem den riktning och betydelse som vi tro dem böra förtjena.

"Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset," har man ungefär sålunda öfversatt: "Men de (Finnarne) anse (detta lefnadssätt, som i det föregående omtalas) för lyckligare än att sucka vid åkerbruket, arbeta hemma uti sina hus, och att, under hopp och fruktan, lefva i osäkerhet för sin och andras egendom.[22] Säkra emot menniskor och säkra emot Gudar, hafva de uppnått den annars ovanliga lyckan, att icke mer hafva någon önskan öfrig." Så har man, allt från Taciti tid till den närvarande, förklarat detta ställe, hvarvid man låtit det bero; utan att hafva funnit det man väl skapat sig en mening med orden, men icke med tanken. Dock hafva någre förmärkt att — isynnerhet den sednare perioden, alltförväl tålde vidare uttydas. Detta har man ock gjort: men tyvärr, än med ett ord, än med ett annat, utan att derigenom kunna sprida någon upplysning öfver saken i det hela. Vår mening är icke här, att särskildt upplaga och vederlägga alla dem som möjligen här om yttrat sig. Detta är så mycket mindre nödigt, som den ena, med sin förklaring, icke kommit stort längre än den andra; — de hafva mest alla stannat på samma punkt, hvarifrån de gått ut. Det är blott de förnämste af dem, hvilkas förklaringar vi skola pröfva, för att efterse när, och hvar, de tagit vilse; på det vi, af deras felsteg, måtte kunna rätta våra egna.

Chladenius, Professor i Erlangen, skall uti ett Program, som han skrifvit i anledning af Kurfurstens af Würtenberg förmälning med Prinsessan Elisabeth Fredrika Sophia af Huset Brandenburg Culmbach, tagit sig till ingångsspråk: de Fennis, auctore Tacito, votis opus non habentibus; och sedan han, jemte beskrifningen om Finnarnas råhet, omförmält det de ej lockades af alla de retelser till njutningar, som i andra länder tjena att förhöja lifvets behag, såvida de lefde i sin torftighet ett sällt och lyckligt lif, "utan att behöfva önska sig något bättre" — så lämpade han detta på sina landsmän, och säger att de deremot, så mycket mera, nu borde förena sig i en gemensam önskan att detta biläger måtte lyckligt för sig gå.[23]