Att Chladenius har orätt (då han säger, att Finnarne voro lycklige och sälle, för det de ej behöfde önska sig något af det högre lifvets njutningar) finner hvar och en, som anser det högre lifvet — äfven med dess njutningar, vara för mer än det lägre sinnliga lifvet, och dess njutningar; som anser menniskan, äfven med sina mångfaldiga passioner och begär, vara satt högt öfver djuret, med dess brånader och lustar. Denna förklaring kan här så mycket mindre passa sig, som Tacitus sjelf icke gör någon skillnad emellan dessa högre och lägre begär — sinnliga och öfversinnliga njutningar. Han säger blott, i allmänhet, om dem: " ut illis ne voto quidem opus esset," utan att på något sätt närmare bestämma hvad han här egentligen menar med votum. Och dessutom, om man än medger, att Finnarne ej hade sig bekanta de behof, som vi, af en högre lifvets njutning, så måste de desto mer haft känning af de lägre, sinnliga behofven, hvilka, om ock till antalet färre, än hos den civiliserade menniskan, äro deremot i förhållande så mycket större, vildare, och utan all begränsning, emedan de icke dämpas af förnuftets ledning, eller styras af ett upplyst förstånd. De måste t.ex. haft den önskan, att deras jagt, fiske, krig, giftermål, med ett ord — allt hvad de företogo, måtte lyckas dem, och framför allt, det som tillfredsställde kroppens, och sinnlighetens, behof. Det kan således icke vara Taciti mening, att med dessa ord säga det Finnarne icke hade någon önskan, så mycket mindre som han nyss förut skildrat deras nödtorft, på ett så lifligt sätt: " non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus." Det tyckes ju redan häraf, som de haft all anledning, att önska sig ett lyckligare tillstånd än det de ägde. Och utom allt detta, är det högst otroligt att Tacitus, som lefde på en tid, der (likasom på hvarje annan) rikedom och gunst ansågos såsom de största lyckans skänker, och som äfven sjelf visste sätta värde på dem,[24] förmått gå så utom sin tid, att han ansett Finnarnes fattigdom för en verklig (högre) sällhet. Och om vi äfven antoge att han hade gjort detta, så kunde han dock icke kalla detta slags sällhet för " difficillimam rem;" ty man kan ej gerna betrakta det som ett ting (kalu, kappale) eller som en sak (asia, toimitus) hvilket endast är ett tillstånd deraf; och som således ursprungligen har en adjektif betydelse — ehuru detta sedermera, genom reflektionens abstraktion af det objektiva i materien, fått en subjektif karakter; eller: man bör ej förblanda substantivum med adjektivum, materie med begrepp, den diskursifva föreställningen med den abstrakta.

Joh. Aug. Ernesti, af alla Exegetiker den skarpsinnigaste, bemödar sig blott att förklara orden: " securi adversus deos," och säger i sina noter till Tacitus, att " Gudarme hade ingenting att taga af ett folk som ingenting ägde ".[25] Härigenom tror han sig nu hafva förklarat alltsammans. Han synes således velat lägga deras sällhet uti sjelfva deras uselhet och fattigdom, som gjorde, att de icke hade något af värde att förlora, hvarken hos gudar eller menniskor.[26] Men äfven den fattigaste har ju någonting att förlora, om ej annat så lifvet, — ja ej blott sitt, utan föräldrars, makars, barns, anhöriges och vänners, hvars lif är honom ofta långt dyrbarare än hans eget; och, kanske ännu dyrbarare än sjelfva lifvet, är hans goda namn och rykte, som dock så ofta står i röfvarehänder; och, utom båda dessa villkor för hans yttersta omtanka, är friheten — äfven i det naturliga tillståndet — det heligaste af hvad han äger, det dyrbaraste han kan förlora. Men förutan allt detta, och förutan det att den fattige sätter lika mycket värde på det ringa, som den rike på det stora, så fråga vi: hvarest finnes väl det folk, om hvilket man kan säga, att det icke behöfver frukta, hvarken för gudar eller menniskor? Strider icke detta emot det sunda förnuftet, erfarenheten och Religionen; och är det ej en rak kontradiktion mot all möjlighet, trolighet och sanning? Detta kan således aldrig hafva varit Taciti mening, en man som tänkt med så mycken urskillning, som aldrig skref annat än hvad han i sin tanke riktigt fattat, och som, vid hvarje bokstaf som flöt ur hans penna, lade vigt och uttryck. Orden: " rem difficillimam assecuti sunt," äfvensom orden: " ut illis ne voto quidem opus esset " lemnar Ernesti aldeles oförklarade. (Det var likväl detta, som Chladenius hade åtagit sig.) Enligt Ernesti skulle denna fattigdom (som gjorde att gudar och menniskor ej hade något att beröfva dem — och som således utgjorde deras sällhet) här kallas difficillima res;[27] men det är ju ej så svårt att blifva fattig, och månne ej då difficilis borde snarare kanske öfversättas med olycklig?[28]

Herrar Chladenius och Ernesti stöta således med sina förklaringar nästan till samma punkt, ehuru på olika vägar. Den förre påstår, att Finnarnes sällhet var positif, eller att de verkligen ansågo sig lycklige, för det de ej behöfde önska sig något mera, d.v.s. de hade sjelfve medvetande af sin sällhet; den sedmare åter, att deras sällhet var negatif, eller att de ej kände några flera behof, d.v.s. de voro medvetslöst sälle. Den förre ville hänföra difficillimam rem till orden: illis non voto opus erat; och den sednare till: securi adversus homines, securi adversus deos. Vi tro oss hafva bevisat att båda otvifvelaktigt felat, och att Taciti mening ej kan vara den, att Finnarnes lycka bestod i deras olycka, och i sjelfva deras uselhet, deras sällhet; lika så litet som han, utan att tillika hafva uppgifvit någon grund (hvarföre? hvarigenom? eller på hvad sätt?) kunnat säga om dem, att de voro säkre både emot gudar och menniskor. Ty att han icke härtill kan räkna deras fattigdom, såsom ett skäl, hafva vi redan bevisat, och det äfven af den orsak, att han i den föregående meningen ej mera nämner ett ord derom.[29]

Bilmarks förklaring[30] är likväl den sämsta af alla. Ty utom det att han icke höjt sig öfver de andre, hvilka han vill kritisera,[31] så har han sjelf deremot sjunkit så mycket djupare med sin sigt. Han förutsätter nemligen, det Tacitus hade sig bekant, att intet annat folk än Svenskar bekrigade Finnarne, och när detta skedde var afsigten blott att, genom nya ägtenskapsband, knyta en starkare vänskap, båda dessa nationer emellan;[32] och detta, jemte deras inbördes ärlighet,[33] gjorde att den Romerske Skribenten tecknade om dem: " securi adversus homines ".[34] Samt, att de vidare voro skyddade emot gudarnas makt, i anseende dertill att de 1:o ej hade en så porös och svafvelbunden jordmån som Italien, (hvarigenom jordbäfningar kunde befaras), 2:o att blixt, torka och sjukdomar icke härjade deras land; och 3:o hade de ingen säd-[35] eller vin-bergning, som kunde slå dem felt, — derföre skref Historietecknaren om dem: " securi adversus deos." Denna lycka, säger Förf. (sid. 11) vederfares oss ännu, och räknar, bland våra förmåner, "skärfulla stränder" (?) samt slutar med att säga: "för oss blixtrar det sällan, och sjukdomar äro rara".[36] Allt detta förutsätter att Tacitus hade en noga kännedom ej blott om landet och dess läge, utan ock om klimatet, solsken, blixt och torka, — köld och frost likväl undantaget.

Alla de skäl Bilmark anför, till stöd för sin sak, äro så svaga och litet bindande, att det i sanning icke fordrades stor konst att vederlägga dem allesammans. Men som detta knappt skulle löna mödan, måge de tills vidare blifva beståndande, och anses såsom fullt gilltige; vi skola då efterse — hvad har han nu allt bevisat? Jo, icke annat än på sin höjd, att Finnarne voro säkre adversus hostes, men icke adversus homines. Och det är icke nog dermed, om han äfven kunnat bevisa deras verkliga, passiva säkerhet både mot gudar och menniskor i allmänhet; han hade då blott bevisat, att de voro utvärtes säkre, tuti (af tuitus),[37] utan borde han äfven visa, att de sjelfve förlitade sig på denna sin (yttre) säkerhet, d.v.s. voro trankile och obekymrade, securi (sine cura). Och denna deras inre säkerhet ( securitas ) kan ej finnas annorstädes än i deras bröst, i deras eget sjelfmedvetande.[38]

Orden: " rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset ", lemmar äfven Bilmark oförklarade — förmodligen derföre att han trodde dem icke behöfva någon vidare tolkning. Vi hafva redan tillförene bevisat, att difficilis res betyder rätt och slätt en svår sak, och aldrig, ej ens genom den mest förblommerade öfversättning, kan få bemärkelse af lycka och sällhet, m.m. Då likväl denna tolkning vunnit ett allmänt bifall, nödgas vi, för att visa orimligheten deraf, vid denna punkt vara litet vidlöftigare i våra argumenter.

Vi vilja, till en början, anmärka, att vi rentaf anse det såsom någonting otänkbart, att kunna säga om en menniska — dessmindre om ett helt folk — att hon icke har någon önskan,[39] och hålla det för ännu orimligare, att anse detta såsom menniskans sällhet.[40] Ty önskan måste menniskan äga i samma stund hon äger vilja; emedan viljan är ingenting annat än förmågan att bestämma sin önskan. Således, lika litet som vi kunna abstrahera från menniskan dess fria vilja, lika litet kunna vi fråntaga henne förmågan att önska. Men denna förmåga väckes af behofvet; alltså är behofvet att önska — lika ursprungligt, ja — ursprungligare i menniskonaturen, än den fria viljan. Vill man nu äfven betrakta henne från en annan, högre, synpunkt, så skall man finna att hon alltid måste äga tvenne absoluta önskningar, den ena från hjertat utgående, den andra från själen eller förnuftet, d.v.s. hon måste hafva önskningar som utgå från, och hafva afseende på, såväl hennes sinnliga som öfversinnliga (andeliga) natur; eller hon måste önska lefva (vara till) i ett dubbelt afseende, såväl för sitt eget sinnliga intresse, som för det allmänna öfversinnliga. Ty såvida äfven menniskan utgör en länk i den skapade naturen, så måste naturen verka på henne, liksom ock hon tillbaka på den. Vore hon nu ett medvetslöst ting, skulle denna vexelverkan vara henne medvetslös; men då hon har medvetande af sig sjelf, har hon äfven medvetande af naturens förstörande (af det mångfaldiga) och förenan de verkan, hvilken hon måste önska att kunna motverka — och denna önskan fortfar så länge lifvet varar. Dessutom har hon en annan högre önskan, nemligen önskan att idealisera sig sjelf, d.v.s. uppfylla sin bestämmelse, och såsom ett individuum medverka till det stora hela — menniskoslägtets förädlande. Den förra önskan sträfvar att mångfaldiga det enkla, och har individets väl till föremål; den sednare, att förenkla det mångfaldiga, och utgör slägtets idé. Skulle nu lifvet kunna existera utan all önskan,[41] så skulle äfven dessa begge borttagas, och vi fråga då, hvad för en sällhet medför möjligheten af ett sådant lif? Det är det medvetslösa växtlifvets, barnets i moderlifvet, och kroppens på jorden.

Vi finna nu således, huru fattig och otänkbar en sådan mening blifver, som den t.ex. Doktor Fant fått vid sin öfversättning af detta ställe hos Tacitus; så lydande: "utan fruktan för gudar och menniskor hade de (Finnarne) uppnått den sällsynta lyckan att icke ens hafva något att önska" (se hans Utkast till Svenska Historien, i D. s. 9).[42] En sådan mening hänger icke ihop, och låter ej förklara sig; så har aldrig Tacitus kunnat skrifva, han som skref med ett så ljust förstånd, och hvars omdömen vittna om så mycken urskillning. Icke heller kan hans mening vara, att Finnarne voro idel cyniske Filosofer, och att de, såsom desse, sökte inskränka sina önskningar, ty då hade han väl icke sagt, " ne voto quidem." Det är således ett fel, att tro det Tacitus med votum här menar önskan, och att derigenom söka förklara detta — förlorar man blott tid och möda.[43]

Vi hafva således nu, hvad denna mening beträffar — och till den följande skola vi snart komma — bevisat, att den på mångfaldigt sätt blifvit förvänd; och i stället att vara förklarad, tvertom blifvit gjord till en samman-hängande omening. Det kommer således nu turen till oss sjelfva, eller det återstår oss, att försöka — om vi deraf kunna göra en lyckligare explikation än våra föregångare.

Vi skola derföre bemöda oss att förklara detta på ett sätt, som, ehuru enkelt och simpelt, skall, som vi hoppas, tillfredsställa läsaren, och åtminstone visa sanning och sammanhang, i allt hvad Tacitus skrifvit och menat. Ett sätt att se saken, hvilket, vid första genomläsningen, genast framställde sig som en klar tanke, för hvilken vi sedermera funnit flera än ett talande skäl.[44]