Enligt all sannolikhet, uppsatte Tacitus sin berättelse om Finnarne, enligt hvad ryktet om dem, genom Germaniska folkstammar, fört till Romarnes öron.[45] Att detta, enligt sin natur, förstorar, och snarare ökade än minskade, hvad möjligen en gång om dem blifvit berättadt, är — lika så troligt. Det blir då fråga om, hvad rykte Finnarne vid dessa tider haft om sig, och det är detta vi först tro oss böra göra till ett föremål för en närmare undersökning. Det var naturligt, att i en tid der krig och bardalek voro folkslagen liksom egnade, dessa egenskaper först skulle efterfrågas, och högt aktas af ett folk, hvars lynne var stämdt för härnad och örlog. Men det var vid denna tid, liksom vid mången annan, som vidskepelsen, och fanatismen, äfven upprest sina brokiga altaren. Det var ej blott hos de råare och vildare nationerna, utan äfven hos de upplyste Greker och Romare, som man såg henne bestrålad af ära och glans. Och det var ej blott folket och den lägre hopen, som hyllade dessa fördomar, utan äfven de mest tänkande och förståndige män, voro — liksom Kejsarne sjelfve — ej fritagne härifrån. Man märker utaf många ställen i Taciti egna skrifter, att detta till någon del äfven var fallet med honom sjelf.[46] Det var ock ej underligt — han var Plebej född.[47] Det var således ingenting naturligare, än att han vid dessa saker först skulle fästa sin uppmärksamhet, och ingalunda, med stillatigande, förbigå om en nation, mer än någon annan, var derföre beryktad.[48] Det blir då blott fråga, om man har anledning att tro det Finnarne, redan på hans tid, voro beryktade för sin vidskepelse, svartkonst och trolldom. Att de nu derföre äro allmänt kände, veta vi nog; och att de verkligen idkat, och ännu idka, den, äger hvar och en sig bekant, som aldrig så litet är bevandrad i deras språk och hushållning, eller i deras gamla hus- och hem-seder. Det är ej nog dermed, att de tilltro hvarandra, stora och undergörande ting, med hin ondes list och konster, utan kunne vi heligt försäkra: det mången, i sin enfald, fullt och fast tror sig vara mästare öfver en annans hus och lif; och då detta ej låter sig göra, förklarar man det som en följd — ej af egen oförmåga, utan af en annan lika stor mästares motverkan. Detta, jemte tusen historier om äldre och nyare underverk, som finnas i hvar mans mun, gör att man med skäl kan säga, det Finska folket är — kanske ännu i dag, ett bland de mest vidskepliga man känner.

Det är klart, att förrän ett helt folk, så i grund, kunnat falla i fanatismens händer,[49] måste dertill hafva erfordrats tal af år och sekler; eller, det skulle småningom förberedas, liksom en nation småningom åter kan fortskrida på kulturens och civilisationens bana. Alla de som känna Finska folket och språket i grund, samt dermed deras vilskepelser, konster och trollsånger, skola lätt finna, att dessa för det närvarande äro i ett starkt aftagande, äfven som att de fordom varit till en ovanlig höjd uppdrifne; hvaraf kommer, att nästgränsande nationer, såsom Ryssar, Svenskar, och Danskar, fordom, mera än nu, lemnat Finnarne vittnesbörd om deras svartkonst.

Om man emedlertid, till en början, antager, att detta på Taciti tid varit bekant — hvilket är högst troligt, och hvilket vi längre fram skola söka att bevisa — så blir förklaringen af hela kapitlet lätt och begriplig, och stöter hvarken tanken eller örat. Men man måste då gå tillbaka, till den föregående meningen, och se om ej äfven den, ur samma synpunkt, kan betraktas. Också skola vi nu visa, att äfven den, enligt vår tanke, blifvit missförstådd. Ty som redan förut blifvit sagdt, så har orden: " sed beatius arbitrantur " &c. blifvit, utan allt skäl, hänförde till den föregående perioden. Hade detta varit Taciti mening, så har han nog sökt att bättre förena båda dessa meningar, och ingalunda åtskiljt dem med en punkt. Man ser dessutom, att detta sed här står öfverlopps, och liksom på köpet.[50] Vi tro derföre att det tillkommit genom kopisters okunnighet,[51] och att Tacitus börjat meningen med orden: " Beatius arbitrantur "; men att desse som förmodligen icke riktigt kunnat fatta den, och alls icke utan i sammanhang med den förra, måtte hafva tyckt det den icke hängde väl ihop med föregående mening, hvarföre de troligen trott sig göra väl, om de, på något närmare sätt, dermed kunnat kombinera den; hvilket de lära ansett lämpligast kunna ske — genom ordet sed. Dock dermed må nu vara huru som helst, så beror vår öfversättning icke härpå; ej heller vilja vi härmed vara till förargelse för alla dem, som torde anse ordet sed höra till en korrekt text.

" Suas alienasque fortunas, spe metuque versare " ("att, förmedelst hopp och fruktan, oroa sin och andras egendom", eller: "att i anseende till sin, och andras, förmögenhet, sväfva emellan hopp och fruktan") har man ansett såsom en följd af " ingemere agris " (bruka jorden) och " illaborare[52] domibus " (idka husliga sysslor.)[53] Äfven denna förklaring tro vi vara nog förhastad; ty man hade bordt märka, att begreppen ingemere agris och illaborare domibus äro hvarandra motsatte, det ena näringssättet fordrar att arbeta ute på marken, det andra, inne i rummen; det förra frambringar naturprodukter, det sedmare — manufaktur-varor. Dessa båda näringsgrenar har man nu på så sätt förenat, att sedan man sagt, det Finnarne idkade intetdera,[54] har man trott att om de detta gjort, deraf skulle blifvit en följd, att de lefvat i en beständig osäkerhet för sin och andras egendom.[55]

Hade Tacitus velat lämpa spe metuque versantur på dem som idka åkerbruk, så hade det varit nödvändigt för honom att härtill uppgifva något skäl, t.ex. köld, frost, ofruktbarhet, m.m. emedan Romarne (Virgils älsklingar) som ansågo åkerbruket såsom första källan till sin välmåga, ej kunnat gissa hvarföre detta, hos Finnarne, skulle blifva orsaken till deras fattigdom. Vidare kan man icke säga om åkerbruket, att det kunde vara ruinerande för andra än dem som lagt sin hand dervid, ty huru skulle väl de, som dermed ej haft någon befattning, komma att härvid lida ( suas alienasgue fortunas )? — åter en orimlighet. Samma anmärkning äger rum, om man vill lämpa dessa ord (neml. spe metuque versantur ) på dem som sysselsätta sig med slöjd-arbeten; ty om de än sjelfve, vid ett sådant näringsfång, skulle förlora (hvilket knappt är tänkbart) så vore detta ju af ingen betydelse för alla dem, som dermed ej haft något att skaffa ( alienis fortunis ).

Vi vilja derföre konstruera meningen sålunda: Beatius arbitrantur illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare, quam ingemere agris. Härigenom visar sig icke blott ett redigare sammanhang af denna mening, utan blir äfven sammanbindningen tydligare med den förra. Ty då det i det föregående taltes om deras kojor och hyddor, der

både unga och gamla lefde tillsammans, så säges det i denna mening, att "de ansågo det för bättre, att här sysselsätta sig med handarbeten[56] … än att träla vid jordbruket." Hittills hafva vi ännu icke förklarat orden: " suas alienasque fortunas spe metuque versare," emedan dertill fordras någon större vidlöftighet; hvad vi dock till en början må anmärka, är att denna mening icke, såsom vanligt, må anses som en följd af illaborare domibus, eller ingemere agris, utan innebär den en egen märkbar betydelse; och att riktigt fatta den, utgör här en väsendtlig hufvudsak.

Om vi, tillsvidare, hålla oss troget efter orden, så blir det: "än att med hopp och fruktan oroa sin och andras egendom." Att detta icke sker hvarken genom åkerbruk. eller genom hvad annat slags arbete som helst, inser hvar och en. Det blir då fråga, hvarigenom detta sker, och hvad härmed egentligen menas, och — just detta är hela knuten. Att detta sker genom krig, lärer väl ingen undfalla; men att det icke kan passa här, ser man ganska tydligt, ty det talas ej om Nationen i gemen, eller om folket i massa, utan tyckes vara sagt, speciellt, om hvar och en, såväl om män som qvinnor; och svårt har man väl att antaga det alla hus, och alla i hvarje hus, voro bragte i harnesk emot hvarandra. De kunde alltså icke lefvat i en beständig fejd sinsemellan, eller i fruktan för inbördes krig, så mycket mindre som något sådant icke omtalas. Nå hvad hade de då att frukta? jo, för hvarandras svartkonst, hexeri och trolldom; hvarpå de äfven, å andra sidan, byggde allt sitt hopp. Skulle nu Tacitus verkligen hafva menat detta — låtom oss till en början antaga det — så hade han aldrig bättre kunnat afmåla de gamla Finnarne; och är detta ett karaktersdrag som ännu, i många afseenden, karakteriserar de nuvarande. Ty Finnarne ansågo fordomdags åkerbruket[57] endast tillhöra slafven och oxen, och den största ära — att lefva genom sin vishet,[58] som de kallade det, hvarunder de förstå sin förmåga att på ett för andra oförklarligt sätt, bota och skada, d.v.s. att hexa och trolla.[59] Derföre tilltalade, äfven i Runorne, en hexmästare sin måg, (som idkade åkerbruk), att han, som hederlig man, skulle öfvergifva ett så nesligt yrke, och, genom ett lysande exempel, följa hans ärorika bana, d.v.s. lära sig trolla.[60] Uti en annan sång, der en fänge beklagade sitt oblida öde i ett främmande land, suckade han mest deröfver att han varit tvungen att mala säd (på handqvarn) och plöja jorden;[61] sysslor, hvilka hvardera tillhörde könet, hvars lott, hos alla vilda folkslag, är näst trälens.

Hvar och en Finne, som aldrig så litet ger sig min af att vara en hexmästare, blir, hvarhelst han än må komma, emottagen med största aktning; ty har han en gång vunnit detta rykte om sig,[62] så finner han för sig öppnade dörrar, och dukade bord, öfverallt; hvarvid han snart blifver så van, att han till slut, utan kallelse, förmäten instiger öfver hvarje tröskel, som ligger vid dess väg, och dristigt frambefaller mat, dricka, brännvin, m.m. Häraf händer att, om han ej blifver med tillbörlig aktning bemött, han vid sin bortgång hotar värden och huset med undergång och förderf ( fortunas alienas metu versant ).[63] Afven försummar han icke att utkräfva sin hämnd, om tillfälle yppas; och händer någon olycka, fast efter tio år, så tillskrifves det honom och den förbannelse som hvilat öfver huset. Men dem åter som hylla honom, ingifver han det bästa hopp, och lofvar väl tiofaldt fördubbla deras lycka, med boskap, rikedom, m.m. ( fortunas alienas spe versant ). Derföre uppsökas och efterskickas desse kloke män[64] ofta på otroligt afstånd, och betalas hederligen, under fri traktering och förplägning. De som ej hafva råd tili en sådan omkostnad, besöka dem sjelfva, ofta på ett afstånd af hela 20 till 30 milen.[65] I folje häraf försumma ej heller, å sin sida, desse andebesvärjare, att göra sig förtjente af det förtroende de vunnit. De bota derföre ej blott alla möjliga slags sjukdomar, åkommor och krämpor, alla olyckor och skador, utan kunna de äfven draga dem öfver sin ovän. Det finnes intet ondt som de ej tro sig kunna bota, intet godt som de ej tro sig kunna förderfva. Och går man äfven öfver till själens och hjertats egenskaper, så finnes det ingen dygd, som de ej tro sig kunna kränka, ingen ära som de ej förmå skända. Att väcka och släcka passioner och begär, tillfredsställa önskningar och lustar, är för dem ett lätt arbete. Men det är ej blott öfver menniskan, som deras magt sträcker sig; äfven djuren, — tama och vilda, fiskar, fåglar och maskar — alla lyda deras vink.

Ja, ej blott den lefvande naturen, äfven den döda måste erkänna deras välde. Det är derföre med de aflidnes skuggor, med kyrkogårdars och begrafnings-platsers multnade invånare, som de befästa och styrka sitt välde. Deras ben bära de ständigt på sig, som en talisman, och med en behandling af deras stoft söka de sprida döden bland sina medmenniskor. Och med hvems bistånd sker allt detta? Jo, med hin ondes. Det är till honom de sända sina böner. Honom bortlofva de sig och hela sitt hus, för att i en annan verld varda hans tjenare, blott de i den närvarande blifva betjente af honom.[66] Är det då underligt om man fruktar dessa, som stå i sold hos djefvulen,[67] och med hans och hela helvetets härsmagt hota hvarje af sina fiender. Det vanliga sättet att hämnas, är att förmedelst hexeri och trolldom, antingen ansätta sjelfva personen,[68] eller dess egendom, derigenom att man förskämmer all hans husliga lycka och trefnad, att t.ex. hästar störta, och boskapen dör, med ett ord, att allt vantrifves och trånar bort.[69] Eller hvad som är ännu vanligare: man stämmer björnar och rofdjur på hvarandra,[70] och — härom finnes det mångfaldiga berättelser. Det vore väl ej underligt, om i ett land der det finnes stora skogar, äfven funnes många björnar. Äro emedlertid båda ovännerna trollkarlar, så låta de det stackars djuret springa sig trött från den enas boskapsdrift till den andras, utan att den dock på någotdera stället förmår göra sin skyldighet, eller rättare: visa sitt natur-anlag — att skada; och dermed kunna de låta den fortfara så länge tills skinnet mötes af dess fötter. Ja ej blott björnar, utan äfven vargar[71] och andra rofdjur kunna göra samma tjenst. Komma tvenne sådane trollmän tillsammans, så gnisla de tänder och visa en ohygglig uppsyn mot hvarannan, under det ingendera vill gifva vika för hvarandras makt. Skulle det någon gång hända, att tvenne sådane kämpar, på en gång, sökte nattherberge i en och samma gård, så har man många exempel på, att den ena, om morgonen derpå, oaktadt alla sina konster, befunnits död, på det ställe han om aftonen lagt sig; och detta allt, ehuru de, på särskilta bänkar, kunnat ligga långt skiljda från hvarandra, och ehuru stugan kunnat vara full med folk, som alla kunnat intyga, att inga händer på den aflidne blifvit burna.[72] Att sådant ej blifver angifvet, finner hvar och en; det är ej lätt att angripa en man, som gifvit ett så öfvertygande prof på sin styrka. Och dessutom hvarest äro bevis? Det är ock derföre vanligt, att vid sådana genmöten, der de pröfva hvarandras förmåga, hvarken lif eller lemmar komma i fråga.[73]