Det är nästan ingen Finne, som ej tror sig kunna något litet i denna väg, åtminstone så mycket som till husbehof fordras; såsom t.ex. att iakttaga vissa allmänna försigtighetsmått emot troll och hexor. Så t.ex. att göra litet hocuspocus i ladugården, då boskapen första gången om våren utsläppes på bete, på det den ej måtte skadas af vilddjur, — ej trampa på främmande trösklar, — väl signa sig vid andras svordomar, — spotta vid ett elakt möte, m.m. Kunna de härtill någon liten besvärjelse-formel, så tro de väl att den ej är utan sin goda verkan; men veta äfven, att om den skall äga önskad kraft, måste man stå i en närmare gemenskap med fan, eller hafva anbefallt sig honom i händer.[74] Derföre anse de i allmänhet hvarandra för sin mästare, eller tro att andre stå i en närmare relation med djefvulen, än de sjelfve; ty de mena, att man endast i den grad kan hoppas hjelp, som man gjort sig af honom förtjent. Då nu hvar och en, som vill göra uppseende och äga reputation, måste gifva sig min af en trollkarl — äfven om han icke vore det — och med miner, tal och åtbörder, låta påskina sin öfvernaturliga makt och verkningsförmåga, sig sjelf till godo och andre till fruktan, så ser man lätt hvad Tacitus menar med " suas alienasque fortunas spe metuque versare ", hvilka ord kanske sålunda rättast böra förstås: suas fortunas spe, alienasque metu, versare.[75]
Således blifver nu meningen (äfven om sed nödvändigt skall bibehållas) " Men de anse det för lyckligare, att med handarbeten sysselsätta sig hemma, och (förmedelst sin trollkonst) skydda sin, och åtkomma andras, egendom, än att träla vid åkerbruket." I sammanhang härmed, säges det i den följande meningen (i anledning af denna deras trollkonst, seid, galder, eller hvad man vill kalla det): " Säkra emot[76] gudar och menniskor, hafva de gått i land med det svåraste värf, utan att de ens behöft göra något löfte till gudarne." Kanske torde någon stöta sig dervid, att de här sägas vara " säkra ", då de i den förra meningen sades sväfva emellan hopp och fruktan? Men det står ju uttryckligen, att de voro securi adversus homines deosque,[77] ty dem fruktade de icke; men för hin onde, och dess redskap (d.v.s. för arga trollmän) sväfvade de i stor fara. Kanske invänder man vidare: det fanns väl lag och rätt i landet! Huru dermed må varit, lemna vi derhän; men det synes troligt, att den som fruktar hvarken gudar eller menniskor, fruktar ej heller deras rättvisa. Åtminstone tro Finnarne sig ännu i dag, kunna klumma (qväsa, tjusa) både Domare och Lagen.[78]
Ännu en omständighet, som styrker vår sak, är den, att Tacitus, då han talar om Finnarne, säger strax i början: " Fennis mira feritas, fæda paupertas: non arma, non equi, non penates." Om vi nu noga undersöka gången af hans berättelse, så skola vi finna, att allt hvad han sedan säger i det följande, blott är en förklaring häröfver. Så t.ex. förklarar han först, deras " fæda paupertas ", och säger: " Victui herba, vestitui pelles, cubile humus, sola in sagittis spes, quas inopia ferri ossibus asperant." Derpå beskrifver han deras " mira feritas ", på följande sätt: " Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemgue prædæ petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur; huc redunt juvenes, hoc senum receptaculum." Sedan förklarar han i det följande " non arma ", derigenom att de voro " securi adversus deos, securi adversus homines." Slutligen förklarar han orden " non equi ", deri genom att de icke skötte något åkerbruk ( beatius arbitrantur illaborare domibus, quam ingemere agris ); och ändteligen i sista meningen, der han uttrycker deras förakt emot Gudarna, förklarar han äfven hvarföre han sagt om dem: " non penates ";[79] " illis (Fennonibus scil.) non voto quidem opus esset."
Man torde kanske redan vara nöjd med vår förklaring öfver detta ställe hos Tacitus, blott vi äfven gittat bevisa det han verkligen hade sig bekant Finnarnes trolldom, eller att denna deras konst redan på hans tid var i utrop. Och — äfven detta skola vi i det följande söka ådagalägga.
* * * * *
"Laulaawat Lapin sanoja, Hiijen wirttä winkuttaawat."
Snart sagdt alla forntida Författare och Historieskrifvare som blott omnämnt det Finska folket, hafva gemensamt instämt i ett vitsord om deras såkallade trolldom. Redan sjelfva det ordet, eller namnet, Troll, betecknade ursprungligen, och i historiskt afseende, en Finne (jote, thusse, rese, m.m.) liksom begreppet "Finnar" och "trollkarlar" voro i de gamla nordiska sagorna synonyma, hvilket bevisar, att den mytiska bemärkelsen uppstått, och härledt sig, af den historiska.[80]
Den Svenske Historieskrifvaren Olaus Magnus,[81] som sjelf lefde vid slutet af fjortonhundratalet, säger om dem: " Aquilonis regio, Finlandia ac Lapponia ita erat docta maleficiis olim in paganismo, ac si Zoroastrem Persam in hac damnata disciplina præceptorem habuisset." Och hans bror, Johannes Magnus:[82] " populus ille multis rationibus insuperabilis existimatur. Est etiam incantationum studiis omnino deditus, eisque non minus quam armis pugnare consvevit." Bayrarn Jac. Zieglerus, som dog vid hög ålder, år 1549,[83] säger om dem: " incantatores sunt perefficaces;" Portugisarn Damianus a Goes, som lefde vid samma tid:[84] " incantamentis sic pollent, ut inter multa dictu mira, quæ prætermitto, naves in medio cursu retineant, sic ut nulla vi ventorum amoveri possint."
" Incantationum studiis incumbunt ", säger Seeländarn Saxo Grammaticus, om dem, i sin Historia Danica, som han skref år 1177,[85] och den gamle Isländaren Snorre Sturleson, en bland de äldste nordens Historiker, född på Island 1179, anför på många ställen bevis af Finnarnes trollkonst. Så beskrifver han t.ex. sid. 38 af sin Norske Kongers Chronica, öfversat på Danske aff H. Peder Clausson. Kjöbenhafn 1633. om en Finne, som midt under måltiden trollade bort all maten från bordet, då Konung Haldan Gudrödsson, med ett stort följe, gästade på Hadeland.[86] Sid. 154 omtalar han en stor trollkarl benämnd Evind Kelda, utan att dock bestämdt nämna hvad landsman han egentligen var;[87] men mammet är finskt, och i Finland finnes ännu en slägt med det namnet.[88] Sid. 292 och 308 omtalar han huru den Norske Länsherren Thorer Hund på Bjarköö, beställer sig af Finnarne 12 stycken renskinns-muddar, som voro förfärdigade "med saa megen Finnekonst, at der kunde intet jærn bide paa." Hvilket Konung Olof Haraldson, kallad den Helige, nogsamt fick röna, då han, i vapenskifte med samma Hund, måste tillsätta lifvet; emedan vid hvarje hugg han gaf sin motståndare, endast rök och dam gick ur pelsen. Och qväder Skalden Sigvater härom sålunda:
"Then milda Konungen fant sjelf Then starka Trolldomen, Hvarmed de Trollkonstige Finnar Hade hulpit Thori; När som Konungen slog Hunden Tvert öfver skuldrorne, Och thet med guld beprydde svärdet Kunde intet bita." (jemf. Peringsk. s. 751, 795).