Exempel på Finnarnes svartkonst anföres dessutom s. 13, 59, 64, 128, m.fl. st., att förtiga historien om i Vandlands förtrollning af Finska Prinsessan Drifva, genom dess trollkona Huld,[89] hvilken historie blifvit verldskunnig, och anses hafva skett vid pass år 80 eft. Chr.f. (se Heims Kringla, p. 12) och således just på Taciti tid.[90] Vill man jemte Historien rådfråga de mytiska Eddorna, så kan man gå ännu längre tillbaka i tiden,[91] och man skall allt framgent finna samma sak mångfaldeligen bekräftad i allt det vidunderliga, som der anföres om Jothar, Thussar, Dvergar, Resar, Troll, m.m. under hvilka namn man måste tänka sig ömsom våra Finnars och Lappars stamfäder. Dessa vidunderliga och fabelaktiga historier igenträffar man, ehuru till stor del omstöpta, i Romarnes och Grekernes vidskepliga berättelser om vissa folkslag här upp i norden. Icke underligt derföre om den tillförene ofta omnämnde Danske Författaren Peder Clausson, sedan han besktifvit Finnarnas trolldom, slutar sin berättelse med att säga: " De ere allesammen grumme Troldfolck, huis lige jeg icke troer at hafue nogensteds vaerit, eller endnu findes i verden." (sid. 132).
Ja ej nog dermed att man var kunnig om deras svartkonst, och åtnöjde sig med att begagna och påkalla den vid trängande behof, man skickade äfven sina barn från aflägsna orter till Finnarne, att lära sig deras trolldom, eller som det efter den tidens sätt att säga, kallades — "Finne konst."
Sturleson berättar att Konung Erik Blodyxa,[92] då han återvände från ett ströftåg i Biarmaland, träffade på hemvägen, i Findmarken, en flicka vid namn Gunnild, som från Halogaland var ditsänd, att lära sig " Finnekonst ", d.v.s. trolla.[93] Derom läses det i den Danska öfversättningen, sid. 56: "Der Hand (Erik) kom tilbage til Findmarken igien, funde Hands mend en deilig jomfru paa en Oe udi en Findgam; hun kallede sig Gunnild for dennem, oc sagde: min Fader boer paa Halogaland oc heder Ozor Huide, hand sende mig til Motle[94] Finnekonning at lære Finnekonst, seden kom jeg til desse to Finner, som ere mest konstrige ofuer ald findmarken… Naar de blifue vrede, da skjelfuer jorden under dennem, oc hvad lefuendis Djur, da kommer for deris Öjen, ma styrte ned ligesom det vaare dödt."
Detta kan vara tillräckligt att visa, det den Finska folkstammen, så långt den Nordiska Historien någonsin sträcker sig, och redan i de äldsta häfder, der detta namn förekommer, visat sig såsom ett folk, det der stod i nära förbund med hin håle. Vi skola snart äfven få se att denna Nation var lika mycket härföre beryktad — såväl i vestern som i södern; och att Romerska och Grekiska Historieskrifvare fullkomligt instämde i allt hvad de Danska och Norska Krönikorna berättade om dem.
Redan Spanioren Pomponius Mela, som lefde ungefär 40 år efter Chr. säger om inbyggarne i Thule — och hvilka desse voro, skola vi längre fram få se — " Graiis et nostris celebratæ carminibus ".[95] Att desse Nordboer eller Thuleboer varit beryktade såväl för de natur-fenomen solen här företer vid solståndstiderne, som för de många vidunderliga Jätte- och Fé-sagor, som om dem förspordes, och hvilka med ryktet flögo verlden omkring, utsmyckade genom Skaldernes fantasier, intyga äfven andra af forntidens Historiker. Tacitus sjelf tyckes endast hafva omskrifvit dessa Pomponii ord, då han, i 2:dra Kap. om de Germaniska folken (hvartill han äfven räknar Finnarne) i allmänhet säger: "celebrant carminibus antiquis"; ehuru han dermed egentligen tyckes afse deras egna folkqväden. Äfven Romaren Plinius den äldre (född i Verona år 20, och död år 76 eft. Chr.) tyckes hafva kompilerat detta ställe hos Pomponius, då han, vid beskrifningen om norden, säger på ett ställe i sina skrifter:[96] " pone Riphaeos montes,[97] ultraque aquilonem, gens felix[98] (si credimus) quos Hyperboreos[99] appellavere, annoso degit ævo, fabulos is celebrata miraculis. Ibi creduntur esse cardines mundi extremique siderum ambitus." Och hvad som är ännu märkvärdigare, säger han om detta högst mot norden boende folk: " Apollinem præcipue colunt ".[100] Hvilket allt han tyckes, till stor del, hafva hämtat af Diodorus Siculus;[101] och på hvem han åter stödjer sig, kan göra oss lika mycket. Allt nog för sina sånger och trollkonster voro nordens folk beryktade hos Romare och Greker, och det förnämligast genom deras Poeter, hvilka ej underläto att gifva sin inbillningskraft fritt spel, och tillägga många orimliga fabler om de folk och länder, som lågo i denna del af verlden.[102]
Tacitus säger ju redan sjelf om Estherna (AEstyi) som äfven är ett Finskt folk:[103] Insigne superstitionis formas aprorum gestant, id pro armis omnique tutela; securum deæ cultorem etiam inter hostes præstat.[104] Detta är så väl träffande, att han aldrig kunnat skildra dem bättre.
Ty ser man en af våra Hexmästare, då han är i sin rätta luonnossa, innossa eller haltioissa, så må man väl förlikna honom vid ett vildsvin.[105] Denna sin öfvernaturliga förmåga tror han äfven skall kunna skydda honom (vara hans skyddarinna) midt ibland fienderna.[106]
Ja man har, såväl i äldre som sednare tiders Krönikor, icke tvekat att genom anförda historiska fakta, bekräfta dessa Taciti yttranden om Finnarne: nemligen huruledes de, förmedelst sin svartkonst, icke blott varit till en skräck för sina fiender, utan ock huru de derigenom ofta förgjort eller förjagat fiendtliga härar. Och detta anföres af åtskillige Svenska, Danska, Tyska och Ryska Häfdatecknare, såsom en oförgriplig sanning.
Utan att vilja åberopa de gamla Svenska sagorna och kämpa-daterna, hvilka, liksom deras äldsta Krönikor, äro fulla af sådana exempel, och i anledning hvaraf den Svenska pöbeln, ännu i dag, bär ett slags panisk fruktan för allt hvad Finne heter, vela vi blott af Historiska författare citera den redan förut nämnde Olaus Magnus, som pag. 363 säger om Finnarne ungefär detsamma som Tacitus här tyckes hafva åsyftat; nemligen: " Hi etenim Finni et mutuis præsidiis, et Gothicis ac Sveticis armis,[107] magicisque artibus, et elementorum secretis viribus sese, suasque terras inconcusse servare solent."
Danskarnes äldsta Historiska urkund, Saxo, omtalar att då Konung Ragnar Lodbrok med en flotta var ankommen att underkufva Biarmarne (äfven ett Finskt folk) blef denne segersälle hjelte, blott genom deras trolldom, besegrad. Härom heter det i en Dansk öfversättning: "Biarmländerne gaffue sig til deris troldoms Konst, oc opuacte Hastigt Wvær met Regn oc Storm, oc förhindrede Kong Regners framgang, vundertiden met stor Kuld oc Frost, vundertiden met wlidelige Heede oc Brynde, saa at mange döde aff hans Folck, nogle aff Hunger oc Torst, nogle aff Pestilentze oc Blodsot, oc andre saadanne farlige smitte Siuger".[108]