Tyskarne omtala att Gustaf II Adolf, i 30 åra-kriget, hade uti sin armé en bataljon Lappar, hvilka, genom sin trollkonst, gjorde hans vapens framgång. Detta låter Schefferus högeligen förtryta sig, att man nemligen sålunda, genom en hopspunnen osanning,[109] velat fördunkla den största Hjeltes glans (se hans Lapponia p. 33).[110] Vi torde dock få anmärka, att det icke var en sådan absurdissimum commentum som Förf. behagat tro. Ty väl veta vi att Lappar aldrig utgjort milis, men ickedessmindre torde dock berättelsen vara så till vida sann, att de Svenskes segrar ofta af Tysklands författare tillskrefvos Finnarnes tapperhet. Saken är blott den, att Tyskarne tagit miste på dessa folkslag, och förvexlat Lappar med Finnar. Det är ingen obekant att Gustaf Adolf hade flera Regementer af Finnar i sin armé,[111] hvilka, genom sitt utmärkta mod, väckte fiendens förvåning; och kanske än mer genom det lugn och den köld de ådagalade under sjelfva slagtningens hetta. Att de ej voro Svenskar, urskiljde man af språket; men hvad de egentligen voro för folk — visste man icke. (Det var första gången de voro förde så långt fram på Tysk botten). Man kallade dem derföre i början, och i brist på annat, agmen horribilis Hackapaelorum,[112] af Finska orden hakka peällä (hugg neder) hvilket man förmodligen hört vara deras lösen. Det var således ej genom deras trolldoms konst (som Scheffer påstår) utan för deras tapperhet och mod, som Tyskarne tillskrefvo dem segern.[113] Ej heller tro vi det vara förnedrande för en stor Fältherre, att i sin armé hafva ett hurtigt folk — äfven om det ej utgått ur skötet af hans egen nation.[114]
Äfven Ryssarne hafva ej kunnat annat än tillskrifva Finnarne svartkonstens hela hemlighet. Den så kallade Viborgska smällen, som skedde under 1495 års krig, natten emot den 30:de November,[115] och jordskalfvet vid Pedersöre kyrka d. 26:te Febr. 1715, under 1700-1720 årens krig, kunde af den Ryska soldatesken icke annorlunda förklaras, än såsom förorsakade genom Finnarnes hexeri.[116] Voltaire försäkrar äfven att den namnkunniga segern vid Narva 1700, hvarvid den Svenska armén till största delen utgjordes af Finnar, ehuru Svenskarne ensamt tillegnade sig äran deraf, skall i de Ryska annalerne endast blifvit förklarad på ett öfvernaturligt sätt, såsom vunnen genom trollkonst och djevulens magt.[117] Äfven under sednaste kriget år 1808, känner man en anekdot som passerade i Borgå; och som bevisar att den sämre Ryssen, ännu i dag, är vidskeplig nog att tillskrifva Finnarne alla magins hemligheter.[118]
Vi hafva således nu sagt nog om Finnarnes trolldom, och bevisat kanske mera än hvad vi, för tillfället, behöft; nemligen att Finnarne ej blott i Norden, utan öfver hela Europa, och allestädes dit kunskapen om dem kunnat tränga sig, varit beryktade såsom stora Trollkarlar och Hexmästare;[119] hvarvid man redan fästade sig vid blotta namnet, så att en Finne och en trollkarl kommo ungefär på ett ut, likasom svartkonst och trolldom i allmänhet voro kände under namn af Finnekonst.[120] Detta har varit förhållandet ej blott på dessa sednare sekler, utan fast mera i äldre tider,[121] då Galler, Franker, Romare och Greker härom vetat något att förtälja. Detta allt hafva vi bevist, och att detta rykte sträckt sig ej blott till Christi tid, utan derutöfver;[122] samt att detta gällt ej blott om Finnar, utan ock om Biarmar, Esther, Lappar, Kurer,[123] Liver, Ingrer, Tschuder[124] och andra folk af samma stam; och — nu fråga vi ändteligen: om det ej är att förmoda (hvilket vi äfven gjort) att Tacitus med dessa sina, i annat fall oförklarliga, uttryck: " securi adversus Deos, securi adversus homines, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset ", åsyftar Finnarnes trollkonst? Att vi icke närmare kunna leda detta i bevis, är klart; men vi hafva åtminstone bevist möjligheten och troligheten deraf, samt lättheten att efter denna åsigt finna sanning och sammanhang af hans berättelse; och då vi detta gjort, så — hafva vi gjort nog.
* * * * *
Många hafva trott att Tacitus med sin beskrifning öfver Finnarne, här egentligen haft afseende på Lapparne, hvilka ofta, äfven i sednare tider, blifvit så kallade, helst af Norrmännen, sina närmaste grannar, i anledning hvaraf båda nationerna i äldre tider, af Sturleson, m.fl. tyckas vara subsumerade under det gemensamma namnet Finnar. Måhända hafva ock båda dessa folkstammar kanske fordom, mera än nu, varit med hvarandra införlifvade, och gemensamt utgjort de först invandrande Asars naturligaste fiender. Det kan i hufvudsaken göra oss här lika mycket, hvilketdera folket Tacitus härmed menar, ty det kan i alla fall ej blifva fråga om nuvarande Finnar eller Lappar, utan om deras ättefäder, hvilka vi i många afseenden anse vara ursprungna ur samma rot, och gemensamt hafva utgjort Nordens första bebyggare. Men då anledningen till denna gissning förnämligast lärer vara tagen deraf, att Tacitus säger: " vestitui pelles ", hvarmed man trott sig böra förstå Lapparnes muddar — liksom ej Finnarne hade kunnat nyttja sådane? (De kläda sig ju ännu i skinn; om ej i Renens, så i Fårets), så tro vi oss böra upptaga såväl detta skäl som åtskilliga andra, hvilka härtill kunnat gifva något slags anledning. Hvad Tacitus här säger om Finnarne, har han förut i 17 Kap. sagt om många andra nationer i allmänhet: "gerunt et ferarum pelles", och upplyser tillika att qvinnornas klädsel den tiden ej stort skilde sig från karlarnes ( nec alius feminis quam viris habitus, nisi quod feminæ saepius lineis amictibus velantur ). Uppgiften: " cubile humus ", gäller lika om Finnar, som om Lappar. De ligga än i dag hvardera på golfvet af sina boningsrum — åtminstone sker detta i Savolax och Karelen, der man på många ställen knappt vet hvad säng vill säga. Att detta österländska bruk, i gamla tider, tyckes hafva sträckt sig äfven till andra nordiska nationer, skulle man kanske kunna sluta af 20:de Kap. der det säges såväl om herren som trälen: " inter eadem pecora, in eadem humo degunt." Hvarmed man kan jemnföra Strabo L. IV, c. 4. § 3. Att Tacitus säger om Finnarne: " in aliquo ramorum nexu contegantur ", tyckes väl kunna tydas på Lapparnes kotar, dock kan härmed likaså väl förstås Finnarnes mehtä-majat, ponkat, hyysät (kojor och hyddor, mestadels gjorda af qvistar och granbark) hvaruti de uppehålla sig om sommaren, antingen de äro stadde på jagt eller fiske, eller ock annars sysselsatte med sina utarbeten. Han talar dessutom, enligt hvad vi förut anmärkt, särskilt om deras hus och boningsrum (domi), och man finner redan af sjelfva beskrifningen å de förre, att dessa så kallade riskojor egenteligen voro, liksom de i dag ännu äro, skyttars och jägares tillhåll. Föröfrigt torde man kanske kunna antaga, att Finnarnes hus den tiden, liksom någon gång stundom ännu, isynnerhet de fattigares, i många afseenden ej måhända varit så olike Lapparnes, endast att de varit uppförde af timmer. Man betrakte t.ex. en eller annan af de torftige nybyggarnes hyddor på skogarne, och man skall ännu finna exempel huruledes uti dessa små kyffen, eller ruffen, bestående af några rankiga väggar, öfverskylde af ett till hälften förstördt barktak, en beständig eld underhålles i ena hörnet af rummet, antänd emellan några på marken liggande lösa stenar, under det röken och värmen utgår från det andra, genom springorna på väggar och tak. Bättre golf än blotta jorden finnes der sällan, hvarken vinter eller sommar. En trästol och en gammal rostig gryta utgöra de vanliga husgeråden. Ett sådant hus kallas kota, liknande Lapparnes kåte (boningsrum), och utgör numera brygghus eller kök i de mera förmedlades gårdar. Att byggningskonsten i allmänhet vid dessa tider varit liksom i sin linda, tyckes man kunna sluta af Taciti beskrifning i 16 Kap. öfver de Germaniska husen; hvilken beskrifning icke just är för häfven: " ne cæmentorum guidem apud illos aut tegularum usus; materia ad omnia utuntur informi, et citra speciem aut delectationem."
Att han vid beskrifningen om Finnarnes pilar säger: " inopia ferri, ossibus asperant ", bevisar lika litet att han härmed åsyftar Lapparne; vi hafva redan anmärkt, att han i föregående Kap. sagt nästan detsamma om Estherne: " rarus ferri, frequens fustium usus ", och i 6:te Kap. säger han ofver hufvud om de Germaniska nationerna: " ne ferrum guidem superest, sicut ex genere telorum colligitur ". Icke heller ligger något bevis deruti att han om Finnarne säger: " idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt "; ty man finner i allmänhet af hans beskrifning på den tidens nationer, att qvinnan, hos de nordiska folken, delade mannens mödor och besvär; ja ofta underkastade sig vida större; hvilket han ganska riktigt, i 15 Kap. anmärker, då han säger att under det männerne tillbragte tiden under sömn och lättja, nödgades qvinnorna såväl förestå hushållet som besörja om jordbruket (jemf 25 Kap.). Uti 18 Kap. försäkrar han att qvinnorna icke blott i fred, utan äfven mången gång under krigets vedermödor, delade alla mannens faror, i det de uti full rustning drogo med dem ut i härnad, hvilket han i 7:de och 8:de Kap. upprepar, med tillägg, att det ofta varit könet man vid sådana tillfällen fått tillskrifva segern. Detsamma anför Strabo (L. XVII, c. 2, §. 3) om några af de Cimbriska stammarne; och Pomponius åberopar sig härvid de Sarmatiska qvinnorna, om hvilka han säger: " fæminæ etiam cum viris bella ineant." Historien besannar detta i hvad som berättas om de gamles sköldmöer, hvilka tyckas gifvit en ursprungligen historisk anledning till berättelserne om de mytiska Valkyriorna. Äfven i sednare tider saknas ej exempel på krigiska fruntimmer. Så t.ex. skola öfver 300 Frisiska qvinnor hafva stupat i striden år 1516 emellan Erke Biskop Christoffer af Bremen och Friserne, uti landet Wurzen; och hvem är det väl, som icke hört omtalas historien om de Småländska qvinnorna, i Värends härad, huru de bortföste Danskarne? Vid detta förevetande, bör det förefalla oss så mycket mindre underligt om äfven de Finska qvinnorna deltagit, med sina män, i jagt och fiske.
Att Tacitus med sina Finnar här så mycket mindre kan hafva afseende på Lapparne, synes vidare deraf att han placerar dem i Tyskland, såsom grannar till Peucinerne, och uppger det de nyttjat vegetabilisk föda ( victui herba ), samt förbigår, i detta fall, helt och hållet deras renhjordar och nomad-lif, hvilket hufvudsakligen karakteriserar detta polar-folk. Och likväl påstår äfven Lestadius (i orts. af sin Journal öfver dess Miss. Resa i Lappmarken, s. 454) att Tacitus med denna beskrifning "målar på ett träffande sätt den Lappska nationen." Vi tro oss emedlertid kunna antaga att de egentlige Finnarne, allt från urminnes tider, skiljt sig från Lapparne, derutinnan, att de ej, som desse, varit nomader, utan idkat jordbruk; om ock detta ej skulle hafva sträckt sig till annat, än att afbränna skogen, och så i askan.
Vi hafva redan i det föregående anmärkt att, utom de riskojor och skogshyddor hvaraf Finnarne begagnat sig under sina jagtfärder, (ungefär på samma sätt som Svenskarne, vid sin boskapsskötsel, betjena sig af så kallade sätror eller fäbodar ), så har Tacitus särskilt omnämnt deras hus, utan att dock närmare bestämma hurudana desse varit till sin beskaffenhet. Af det följande få vi åtminstone en anledning att sluta, det desse varit så kallade rök-pörten, Finn-bastur eller Finn-rior, hvilket är så mycket mer att förmoda, som dessa hus äro de första och förnämsta en Finne uppför, emedan han, skyddad för ett strängt klimat, här bor med sin familj, tröskar sin säd, och inrättar sitt bad, tre väsendtliga ting i hans lefnad, hvilka han icke kan vara förutan,[125] och hvaraf det sistnämnda ännu tyckes påminna om hans Orientaliska ursprung.
Pytheas,[126] som redan 300 år före Christus gjorde en resa till norden, säger[127] att han sex dagsresor till sjös norr om England,[128] i grannskapet af ishafvet[129] kommit till ett land, som hette Thule,[130] hvarest under sommar-solståndet, oafbrutit existerade dagar i sex månader; och under lika så många månader oupphörligt nätter, vid vintersolståndet;[131] "hvarest ej växter af ett mildare luftstreck kunde fortkomma, och der en fullkomlig brist rådde på husdjur. Dock närde man sig det af bjugg och andra grönsaker ( kegkro de kai allois laksanois ) såväl af frukter som rotsaker. Der hvarest säd och honing[132] kunde komma till mognad, tillredde man sig deraf en dryck. Säden tröskade de i stora hus (en oikois megalois) dit de inburit axen, såvida de icke kunde påräkna vackra solskensdagar, emedan den annars, ( allos ) i brist på upphållsväder, skulle, genom regn, kunna hafva blifvit förskämd".[133]
Sjelfva landets geografiska, eller rättare fysiska, beskrifning, hvilken åberopas på ett annat ställe (nemligen hos Strabo L, II. c. IV) låter visserligen mera poetisk än vetenskaplig; men då dess meddelande redan gått igenom 2:ne oblida händer, innan det kommit till oss; nemligen först genom Polybii, hvars uppgift sedan blifvit citerad och ytterligare kommenterad af Strabo, så kan man derpå icke fästa allt det afseende det annars kanske skulle förtjena. Strabos beskrifning lyder som följer:[134]