"Dessutom berättade han (Pytheas) såväl om Thule, som om andra der belägna trakter, att han uppå dessa ställen, numera fann hvarken land, eller vatten, eller luft; endast ett slags sammanblandning häraf, som till utseende liknade en hafs lunga (hafs-svamp?); uti hvilken han sade, att landet och hafvet höjde sig tillsammans (koncentrerade sig), äfvensom allt annat; och att detta vore liksom materiens (första) kohesions-band, hvarken tillgängligt för vandraren, eller farbart för seglaren.[135] Detta, som sålunda liknat ett slags lunga, omtalte han enligt hvad han sjelf sett, det andra deremot, enligt hvad han hört. Dessa voro Pytheas' egna ord. Och derföre, när han återvände härifrån, hade han beseglat hela Europeiska kuststräckan, ifrån Gades (Cadix) allt till Tanais".[136]

Hvad land han härmed menar, vet man icke bestämdt; men Procopius från Cæsarea, hvilken, under Kejsar Justiniani tid, såsom Handsekreterare åtföljde Belisarius under dennes fälttåg, såväl emot Göther som Vandaler, och som lefde 527 år e.Chr, säger uttryckligen att det endast var Finnar som bodde der: " Ex his vero qui Thulem hanc in sulam[137] incolant, barbarorum natio quædam ac sola qui Scritifini (oi Skrithifinoi) vocant ".[138] hvilka han beskrifver enligt hvad honom muntligen blifvit meddeladt af personer som sjelfve besökt orten. Hans berättelse, som så till vida öfverensstämmer med Taciti, att han säger det de, både män och qvinnor, uteslutande sysselsatte sig med jagt, och äfven derutinnan närmar sig till Pytheas', att han omtalar en 40 dygns lång dag, eller natt, under solstånds-tiderna, hvarvid i sednare fallet, infödingarne plägade uppstiga på bergsspetsarne, för att derifrån speja, och sedan för de andre, ned i bygden, berätta när solen åter antydde sin ankomst — skiljer sig likväl väsendtligen ifrån båda de nyss anförde urkunderna, deruti att han uppger det de hvarken förtärde några rusgifvande drycker (vin) eller hemtade sig något slags födoämne från växtriket, emedan de icke idkade något åkerbruk: att de vidare, hvarken nyttjade kläder eller skoplagg, emedan deras qvinnor icke förstodo sig på ullens behandling, hvarföre de insvepte sig i djurskinn dem de, i brist på lin och sy-tillbehör, sammanfogade med djurens senor, m.m. Man finner att han med denna beskrifning åsyftar Lapparne, hvilka såväl som deras grannar, Finnarne, varit nordens äldsta bebyggare. Äfven han säger om dem: " Deos siquidem ac Dæmones plurimos colunt." Men hvad han sedermera berättar, att de nemligen skulle hafva offrat menniskor åt sina Gudar, af hvilka de ansågo Mars för den största, måtte han hört talas om Svearne och Götherne ( oi Gautoi ) ty desse offrade både män och kungar afgudomen. (Jemför Tacitus cap. 9, 39. Sturleson pag 2, 13, 156, med flera ställen).

* * * * *

Måhända skall mången, med oss, förundra sig deröfver att dessa Taciti meningar ej redan långt för detta erhållit den förklaring vi här sökt gifva dem. Orsaken dertill är likväl lätt insedd. Förmodligen torde ingen bättre kunna känna Finnarnes karakter än en infödd Finne, och ingen således heller bättre kunna vara i tillfälle att riktigt uppfatta, och på dem tilllämpa, hvad som af de gamle, med mystiska ord, blifvit skrifvit om deras förfäder. Att likväl äfven den hittills antagna tolkningen måste hafva för sig någon slags grund, eller stödja sig på några skäl, om ock till sin natur illusoriska, har icke undfallit oss; och vi vilja derföre äfven här, till någon del, upptaga och granska dessa, så vidt det för tillfället låter sig göra. Väl skall man kanske förebrå oss denna åtgärd, såsom en inkonseqvens, emedam vi den igenom icke blott lemna vapen i händerne på våra antagonister, utan, hvad som är än värre, vända dem emot oss sjelfve; men vi vilja hellre göra oss skyldige till denna förebråelse, än att härvid tillvitas för ensidighet: som skulle vi nemligen endast envist hafva fästat oss vid vissa, af oss en gång uppfattade, fixa idéer.

För att nu äfven på denna väg följa våra föregångare i spåret, nödgas vi gå något längre tillbaka, för att, om möjligt, uppleta första källan till dessa deras hypoteser och förklarings-grunder.

Vi finna då att redan Homerus, hvars tid anses hafva infallit omkring 1000 år f.Chr., vid det han i de första verserne af Iliadens 13:de Rhapsodi besjunger de Thraciska folkslagen (eller som de sedermera kallades: de Scythiska), karakteriserar dem såsom hästtämjare ( hippopóloi ) och hästmjölkare ( hippemolgoi ); hvarvid han, märkvärdigt nog, tillägger: att de, af alla menniskor, voro de ädlaste och rättfärdigaste (_agauon kai dikaiotáton). Väl änger han dem icke närmare till namnet; utan, uppräknande dem i ett sällskap med Myserne,[139] benämner dem abioi (verldsförsakare) och glaktophágoi_ (mjölkätare). Ett så högst smickrande laudatur, lemnadt af sjelfva Homerus, skulle naturligtvis äfven förkommande tider äga vitsord, huru tvetydigt det än för mången månde synas. Också finner man att forntidens författare, de der alla lefvat flera sekler efter honom, hvar efter annan åberopat sig denna hans auktoritet, i det de, ofta emot egen öfvertygelse, icke ansågo sig tillständigt betvifla sanningen af hans ord. Dock, för att icke, vid beskrifningen af detta folk, endast ord för ord hafva plagierat den gamle Skalden, nödgades de bifoga hans uppgift med nya tilllägg och förklaringar, sådane de med godt samvete trodde sig kunna göra, utan att derigenom hafva ändrat sjelfva meningen.

Så t.ex. lämpar Posidonius från Apamea (som lefde 50 år f.Chr.) dessa yttranden äfven på Myserne, hvilka han uppger som ett fromsint folk: och tilllägger dervid, att en del af Thracerne, med anledning af deras religiositet, kallades katnobátas, en annan del, i anseende till deras stränga återhållsamhet, ktísas, (ord, hvars egentliga bemärkelse ännu torde vara outredd), om hvilka han (enligt Strabo) säger, att de till följd af den högaktning man hyste för dem, betraktades med en helig vördnad, och lefde i ett ostördt lugn: anierosthai te dia timen, kai meta adeias tsen. Aescylus lämpar detta på Scytherna, hvilka han kallar en rättrådig nation; och Strabo intygar att detta till en del ännu varit fallet på hans tid: såvida de då ännu ansågos af Grekerne i allmänhet för ett fattigt, enfaldigt och rättskaffens folk, det der åtnöjde sig med litet. Afven Ephorus, då han i slutet af 4:de Boken af sin Historia, talar om Scyther och Sarmater, dem han, liksom flere andre, afmålar grymma och förfärliga, — ja till den grad, att de spisade sig af menniskokött — tillägger likväl slutligen, i anledning af dessa Homeri ord, att det äfven fanns vissa (stammar) ibland nyssnämnde nomader, som närde sig af stomjölk, och "öfverträffade alla andra menniskor i rättfärdighet ": te dikaiosyne pánton diaphérein. Ja redan Skalden Hesiodus, troligen samtidig med Homerus, ehuru af någre ansedd yngre, af andre äldre, har berättat ungefär detsamma om dessa mjölk-ätande nomader, i ett poem, kalladt Jordens omfång; och uppgett, såsom orsak till deras sällhet, att de åtnöjde sig med en tarflig lefnad, voro hvarken rofgirige eller vinningslystne, utan lefde sinsemellan i fridsamhet, hvarvid de begagnade allting gemensamt, ja, till och med hustrur och barn;[140] och som de icke ägde något af värde att förlora, för hvars skull de ville underkasta sig träldomens och slafveriets bojor, så förblefvo de städse af främmande nationer oantastade och obesegrade — med ett ord, de lefde, såsom Strabo yttrar sig, ett fullkomligt platoniskt lif, i följd hvaraf de utmärktes såsom de rättfärdigaste menniskor på jorden, sådana som i hela vida verlden icke annorstädes stodo att finnas!! " dikaiotátes anthropes, tes edame ges ontas."

Vare detta nog sagdt om Grekerna; vi skola, för att komma närmare på saken, äfven i det följande anföra något af hvad Romarne härom vetat förtälja. Emedlertid torde läsaren redan af det anförda finna, huru väl Taciti uttolkare förstått att begagna sig af dessa argumenter, för att förklara hans omdömen öfver Finnarne.

Nu är saken emedlertid den, att Homerus var en skald, och att han, såväl som alla stora skalder, var inspirerad af en hög och liflig fantasi. Väl behandlade hans sånger ett historiskt ämne, och utvecklade ett stort epos; men de öppnade derjemte en hel sago-verld, och måste, för att vara poesi, äfven låna mycket ifrån tankens och diktens rymder. Liksom målaren, måste äfven skalden hafva vissa ljusa punkter på sin tafla, för att derigenom, så mycket mera, få de närmaste partierne att framstå: ty såväl teckning som kolorit hör till de sköna konsternas element. Beklagligtvis befinner sig Skalden vanligtvis på en punkt, der han i hela sin omgifning, d.v.s. hos sin samtid, endast träffar dessa vanliga menniskor, hvilka blott visa skuggsidan af lifvet; han måste derföre söka att annorstädes ifrån hemta dessa ljusare drag, dessa stora karakterer, hvilka han endast finner i en forntid, i en förgången verld, der allt det ädla, der allt det stora och sanna i handling, ännu står qvar, men skildt ifrån alla småsinnets personaliteter — der, med många af minnets liljor, redan aggets taggar bleknat, och dit icke tadlets tungor mera väcka. Men icke nog dermed: skaldens fantasi är alltid lefvande, och hans skapelser måste äfven derföre blifva det. Icke nöjd dermed att han genom upplifvandet af dessa gamla minnen, gör dessa redan afsomnade åter lefvande i sina handlingar, vill han, för att göra dem än mera åskådliga, äfven förflytta dem till sin tid, eller med andra ord: han vill försätta sin tid tillbaka till dessa minnes- och händelserika dagar. På sådant sätt, måste skalden alltid tänka sig ett lyckligt och storsint menniskoslägte, der det ännu träffas i sin fullkomlighet — sådant det likväl ingenstädes finnes, annars än i sången och sagan; och följaktligen måste han nu äfven gifva dessa ädle något fädernesland. Äfven den prosaiska menniskan måste hänföra sig och sin tid till en annan vida lyckligare, och då hon icke känner någon sådan, talar hon med ett slags rörelse, om sina barndomsminnen, om dessa flydda oskuldens dagar. Liksom hon, söker nu äfven Historien, (omfattande hela menniskoslägtets ålder) att tillbakaflytta denna folkens lycksalighetsperiod till det redan framfarna, i den så kallade gamla goda tiden, eller som hon kallar det den gyllene åldern; hvaremot åter Religionen, stödjande sig vid tron och hoppet, söker att framflytta den i ett fjerran tillkommande, det hon tänker sig på andra sidan om grafven.[141] Vid gränsen af evigheten, söka således hvardera af dessa läror att, så väl i det framfarna som i det tillkommande, finna menniskoslägtets sällhet (dess öfverensstämmelse med naturen och Gudomen); — endast skalden söker att förena dessa båda åsigter i idén af en närvarande sällhet, och han ensam förstår att redan här i tiden njuta och drömma sig en lyckligare verld. Främmande, eller glömsk, för dagens lidelser och smärta, sjunger han med förtjusning om sin kärlek, — ja om sin sällhet; och om han ännu icke funnit det idéal han söker, drömmer han sig dock i tanken en lycksalighetens ö; hvilken, då den icke finnes i verkligheten, han placerar ytterst på gränsen af hvad han anser verkligt. Likasom nu nordens sångare drömma sig sällheten i södern, der de förlägga lycksalighetens land uti Hesperiens och Arkadiens bygder, så drömde sig deremot Homerus sällheten ytterst i höga norden, dit ännu ingen kunskap trängt sig: han placerade derföre dessa lyckliga slägter upp i Scythien; dock visligen nog namngaf han dem icke annorlunda, än genom fingerade namn.

Han handlade häruti i enlighet med den rätt honom tillkom såsom skald, och felet är derföre icke hans, utan hans efterföljares. När Historien, såsom vetenskap, småningom löste sig ifrån sagans blomsterband, eller då sanningen skulle skiljas ifrån dikten, så var det ett fel hos flere af dessa forntidens Historie-författare, att söka gifva verklighet åt sjelfva fantasins skapelser; eller med andra ord, att vilja uppsöka ett folk och ett land, för hvilket dessa Homeri verser skulle tjena till efterrättelse: ett fel, måhända ganska förlåtligt, när man besinnar svårigheten att med noggrannhet kunna utstaka gränsen emellan Historiens och Sagans områden. Flere af ålderdomens Häfdatecknare, börjandes redan från Historiens Nestor, Herodotus, men isynnerhet Apollodorus, Eratosthenes, Possidonius och Strabo, hafva mycket bråkat sin hjerna med att kunna riktigt fatta och förstå dessa Homeri ord, hvilka syntes dem så mycket mer oförklarliga, som Scytherne just icke voro ett folk, för hvilket de syntes vara väl lämpade. Likväl som Homerus tydligen här hade utmärkt ett folkslag, det der närde sig af stomjölk, och såsom Scytherne ännu på Strabos tid, eller 1000 år derefter, förnämligast lefde af sina får- och hästhjordar, så trodde han, såväl som flere med honom, att Homerus med dessa sina lyckliga och rättfärdiga Hästmjölkare, omöjligen kunde förstå andra än Scyther.[142]