Äfven Justinus, som lefde omkring 100 år efter Strabo, berättar i 2:dra Boken af sin Historia åtskilligt om Scytherna; men inflätar med det historiska, som passerat från 5 till 7 hundra år före hans tid, äfven det poetiska från Homeri tid; och gör dervid en målning, så behaglig man kan göra den med en lätt penna. Då denna hans beskrifming i många afseenden öfverensstämmer med den Strabo gjort om Germanerne (se sid. 46) vela vi, för jemnförelsens skull, här intaga densamma.

"Hominibus (scil. Scythis) inter se nulli fines. Neque enim agrum exercent; nec domus illis ulla, aut tectum, aut sedes est, armenta et pecora semper pascentibus, et per incultas solitudines errare solitis.[143] Uxores liberosque secum in plaustris vehunt, quibus, coriis imbrium hiemisque caussa tectis, pro domibus utuntur. Justitia gentis ingeniis culta, non legibus.[144] Nullum scelus apud eos furto gravius… Aurum et argentum perinde aspermantur, ac reliqui mortales appetunt. Lacte et melle vescuntur.[145] Lanæ iis usus ac vestium ignotus…[146] pellibus tamen ferinis aut murinis utuntur.[147] Hæc continentia illis morum quoque justitiam edidit, nihil alienum concupiscentibus. Quippe ibidem divitiarum cupido est, ubi et usus. Atque utinam reliquis mortalibus similis moderatio et abstinentia alieni foret!… Prorsus ut admirabile videatur, hoc illis naturam dare, quod Græci longa sapientium doctrina, præceptisque philosophorum consequi nequeunt, cultosque mores incultae barbariæ collatione superare. Tanto plus in illis proficit vitiorum ignoratio, quam in his cognitio virtutis."

Det var naturligt, att ju mera den geografiska kunskapen utvidgade sig, destomera insåg man äfven huru litet denna härliga beskrifning tillkom Scytherne, mera än något annat folk; och desto högre upp i den mörka norden måste man följaktligen förflytta eller eftersöka detta rättfärdighetens slägte. På sådan anledning hade redan Pomponius Mela (L. III) och före honom Diodorus Siculus (L. II, c. 47), lämpat detta på Hyperboréerne, af alla Scythiska folkslag det nordligaste man kände, hvilka han beskrifver som ett polar-folk, och hvarvid han säger: " Terra angusta, aprica, per se fertilis: cultores justissimi, et diutius quam ulli mortalium et beatius vivunt." Sedan han förut, i II B., sagt om en annan af dessa folkstammar, dem han kallat Axiacæ: " furari quid sit ignorant: ideoque nec sua custodiunt, nec alia contingunt." På hvilket folkslag han såväl som Plinius och Solinus, tyckes vilja lämpa hvad Homerus sagt om Abierna.

I öfverensstämmelse härmed säger nu äfven Plinius: " pone Riphaeos montes, ultraque aquilonem, gens felix (si credimus) quos Hyperboreos appellavere, annoso degit ævo, fabulosis celebrata miraculis… Regio aprica, felici temperie, omni afflatu noxio carens… discordia ignota et ægritudo omnis." Och som Arimhæerne åter voro de nordligaste bland Hyperboreerne säger han om dem, på ett annat ställe (L. VI, c. 14) … " ritus clementes. Itaque sacros haberi narrant, inviolatosque esse etiam feris accolarum populis: nec ipsos modo, sed illos quoque qui ad eos profugerint "; hvilket han åter tyckes hafva hemtat från hvad Herodotus anför om Argippæi. Sjelf trodde han likväl föga härpå ( si credimus ), dock kunde han icke undgå att anföra, hvad redan från ålder blifvit berättadt om dem.

Solinus kunde väl icke neka att han, såväl som andra, ansåg alla dessa berättelser om Hyperboreerna, för gamla fabler, hvilka genom ryktet fortplantat sig ända till hans tid; ickedessmindre nödgades han såsom sanning antaga, hvad så många klassiske författare före honom anfört, om detta folk, kalladt gens beatissima, högst upp I norden; hvarom han säger: " Discordiam nesciunt, aegritudine non inquietantur, ad innocentiam omnibus æquale votum." Hvarefter han särskilt om Arimphæerne anför Plinii ord: " amant quietem, non amane lædere. Sacri habentur, attrectarigue eos etiam a ferocissimis nationibus nefas ducitur. Quicunque periculum a suis metuit, si ad Arimphaeos transfugerit, tutus est velut Asylo tegatur ".[148]

Nu torde kanske mången tro att Tacitus hade för sin tanke, liksom i perspektif, alla dessa de gamles underrättelser om Hyperboreernas felicitas, Abiernas humanitas, Axiacernes probitas, Arimphæernes integritas, Argippeernes incolumitas, och öfverhufvud de mjölkätande Scythernes justitia, då han skref om Finnarnes securitas, m.m.[149] och att han med dessa sina ord således icke åsyftade annat än hvad som förut blifvit berättadt om Scyther och Hyperboreer. Visserligen skulle det kanske så kunna synas vid ett hastigt och flygtigt, för att ej säga tanklöst, genomögnande af dessa hans meningar. Men man behöfver aldrig så litet närmare granska saken, för att icke blott finna den himmelsvida skillnad som äger rum emellan sjelfva denna Taciti beskrifning och alla de andres, utan att han här talar om ett helt annat folk af Germanisk stam (?) det Romarne redan närmare kände, och hvilket dessutom hade flera andra folkslag om sig mera i norr. Då nu härtill kommcr att Tacitus icke var någon rabulist, den der utan urskillning uppdukade en hop gamla sagor (åtminstone vilja vi, för vår del, fritaga honom härifrån), då han tvertom hade en skarp historisk blick, en fin omdömes-förmåga och ett odladt förstånd, så finns det intet skäl för handen, som kan föranleda oss till att härutinnan ändra vår öfvertygelse. Det är således icke i Taciti ord, eller med afseende å det folk, hvarpå de skola lämpas, vi finna någon likhet eller öfverensstämmelse med hvad som blifvit sagdt af desse gamla skribenter, utan det är i de utläggningar och öfversättningar hvarmed man hittills sökt förklara meningen af dessa hans yttranden, som vi finna icke blott denna öfverraskande likhet, utan fastmer ett upprepande af de gamles argumenter. Detta åter ligger i sjelfva sakens natur: när man vill förklara någonting orimligt och onaturligt, måste äfven sjelfva förklaringen blifva derefter orimlig och onaturlig, d.v.s. den måste ej blott strida emot det sunda förnuftet, utan äfven emot all erfarenhet. Derföre, liksom de gamle på en galen väg sökt förklara Homeri yttranden om Scytherne, så hafva ock de nyare oriktigt fattat Taciti omdömen öfver Finnarne: Förklaringarne likna fullkomligt hvarandra i tanklöshet och orimlighet. Härigenom hafva vi således nu återkommit till hvad vi redan vid början af denna skrift bevisat, att nemligen man på denna väg kommer till en otänkbarhet. Taciti ord stå visserligen alltid qvar, oförändrade; meningen dermed må nu hafva varit hvilken som helst. Men vi hafva emedlertid visat, att om man öfversätter dem, som man hittills gjort, så innehålla de ett nonsens, en gammal vidskeplig saga, hvars orimlighet och osannolikhet äfven inses af den enfaldige; deremot, om man gifver dem den tydning vi här sökt göra gällande, så karakterisera de, på det mest frappanta sätt, den Finska nationen; och innebära en fullkomlig historisk sanning.

* * * * *

Innan vi sluta denna, redan öfver höfvan kanske utsträckta afhandling, tro vi oss böra ännu en gång återgå till en kort jemnförelse emellan hvad Tacitus och Pytheas sagt om norden. Vi hafva i det föregående sökt framställa en parallel emellan hvad desse skriftställare yttrat, såväl om Thule som om dess invånare (Finnarne), hvilka tänkte antingen i Germanien eller i Skandinavien, dock hufvudsakligen till beskrifning, måste vara sig like; och hvarvid vi, liksom i förbigåendet, gifvit tillkänna, att man likaledes skulle igenfinna en ganska stor öfverensstämmelse, i hvad hvardera af dessa Författare anfört om Estherne. Det är detta som ännu återstår oss att ådagalägga, och hvarmed vi tro oss än ytterligare kunna bestyrka de af oss förut gjorde, af mången såsom paradoxer kanske ansedde, anmärkningar, rörande dessa Författares enstämmighet.

Nästan inget af dessa nordiska länder har i fornåldern vunnit den ryktbarhet som det af Esther fordom bebodda, nuvarande, Preussen; och det i anledning af en ganska lumpen sak. Bernstenen, hvilken nu för tiden äger ett ganska medelmåttigt värde, ansågs fordomdags icke så: den betraktades då såsom en af de största klenoder, och ansågs såsom en af de förnämsta rariteter och dyrbarheter, hvarom de gamle visste att förtälja; i följd hvaraf äfven det land blef, åtminstone till namnet, bekant, hvarifrån den förskref sig.

Bernsten ( Electrum, Succinum, Ambra Cetrina, känd af de gamle äfven under namn af Chryselectrum, Lyncurion, Langurium, Subalternicum, m.m.) som är ett särskilt jordharts, af vegetabiliskt ursprung, finnes väl egentligen vid Östersjö-stränderna, men träffas numera äfven i Frankrike, England och Tyskland, der den, stundom blandad med svafvelkis och stenkol, uppgäfves ur jorden. Att de gamle ej kände dessa tillgångar, utan ansågo Basilia som Bernstenens enda fädernesland, intygar bland andra Diodorus Siculus, då han säger: "_E regione Scythiæ, supra Galliam, in oceano insula jacet, quam Basileam vocitant: in hanc succinum large a fluctibus exspuitur, alias nusquam in orbe terrarum, se exhibens_." (Bibl. Hist. Lib. V, c. 23), och ungefär detsamma säger Tacitus om Estherne: " soli omnium succinum inter vada atque in ipso littore legunt." Att emedlertid Bernstenen redan länge, under namn af Electrum till sina egenskaper, hos de gamle, varit känd, finna vi spår redan hos Aristoteles, Plato och Theophrastus, ja redan hos Thales och Pythagoras.