Både Romare och Greker kommo deruti öfverens, att den hemtades från Europas nordligaste del, der den träffades i stora stycken vid kusterna; men om dess formation och bildande gjorde de sig många olika föreställningar. Tacitus och Plinius äro, af Romerska Författare, de förste som tyckas hafva kommit saken närmare; af hvilka den förre uttryckligen säger: att det var Estherna ( AEstyi ) förbehållet att uppsamla den på sina kuster;[150] samt tillägger att de sjelfve visste sätta föga värde derpå, utan sålde den för godt pris till den mest bjudande. Huru den först kommit till de Grekers kunskap, vet man icke; förmodligen fördes den öfver Tyskland[151] landvägen, genom byteshandel,[152] dock sedermera äfven sjöledes, först genom Phoeniciska och sedan förmedelst Romerska skepp. Under Kejsar Neros regering fick chefen för de kejserlige gladiatorerne, Julianus, tillstånd att sända ett skepp till Austravia (det nuvarande Preussen) efter Bernsten, hvilket blef af AEstyerne väl emottaget, och hembragte en laddning af 13,000 Bernsten (jemf. Plinius L. XXXVI, c. 2, Solinus c. 33). Theodorik, Östgötharnes konung i Italien, fick äfvenså en gång mycken Bernsten af dem till skänks; och det bref finnes ännu qvar, hvaruti hans Stats Sekreterare Cassiodorus, i sin Konungs namn, härföre tackar Æstyerna. Brefvet börjar sålunda: " Hæstis Theodoricus Rex. Congratulatio ad quendam sublimem, super susceptione transmissi muneris." (Cassiod. Op. Omnia. Genuae 1637, pag. 162).

Man ser häraf således, att Bernsten, fordom liksom nu, hemlades från Preussen, som den tiden under namn af Austravia,[153] innehades af Estherne. Nu blir blott fråga, om Pytheas, redan 300 år tillförene, med sin beskrifning öfver Abalum, Bassilia eller Balthia åsyftade samma land?[154] Han säger nemligen: (enligt nyss citerade ställe hos Plinius) "_Guttonibus Germaniæ genti accolis æstuarium oceani, Mentonomon nomine, spatio stadiorum[155] sex millium: ab hoc dici navigatione insulam abesse Abalum: illuc vere fluctibus advehi, &c…. Huic et Timæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit_." Man ser således genast att Albalum, Balthia och Basilia betecknade samma land,[156] och att äfven Pytheas sjelf någon gång omvexlat dessa benämningar, kan slutas af Plin. L. IV, c. 27, der det heter: " Xenophon Lampsacenus, a littore Schytharum tridui navigatione, insulam esse immensae magnitudinis, Balthiam tradit. Eandem Pytheas Basiliam nominat." Vid bestämmandet således af landets läge, säger han att man på tre dygn seglade dit från Scythien, d.v.s. från kusterna af de nuvarande Ryska Östersjö-provinserna. Detta berodde likväl förmodligen på väder och vind, äfvensom från hvad ställe man löpte ut, och på hvad punkt man landsteg. Derföre heter det äfven på ett annat ställe (Lib. IV, c 13) att sådant hade skett på ett dygn: "ex insulis ante Schythiam, quæ appellatur Raunonia, unam abesse diei cursu, in quam veris tempore fluctibus electrum ejicitur, Timæus prodidit." Förut är blifvit sagdt att det äfven låg en dagsresa från Mentonomon som innehades af Guttonerne. Således låg nu Balthia ungefär midt emellan Mentonomon och littus Schythiae. Att detta land benämnes som en ö, betyder, som redan blifvit anmärkt, intet annat, än att det var ett kustland. Man hade redan nämnt det som immensae magnitudinis; och Solinus, som citerar samma författare (nemligen Xenophon) säger: "_a littore Schytharum in insulam Abaltiam (i.e. Balthiam) triduo navigari, ejus magnitudinem immensam et pene similem continenti_"; hvilka sednare ord ej tyckas vara mycket bevisande för att landet skulle hafva varit en ö.[157] Redan Pytheas har (enligt Plinius) vetat tala om "proacimi Teutoni"; och att Tyskarne ej blott voro deras närmaste grannar, utan att sjelfva landet låg så godt som på Tysk botten, intygar Metrodorus Sceptius, då han om Demanten säger: " in eadem Germania in Balthia insula nasci, in qua et succinum."

Af allt detta följer således att Basilia och Balthia betecknade Preussen, ej i anseende till dess nuvarande politiska områden, utan med afseende å dess gamla lokala förhållanden; i anledning hvaraf ock hafvet, som sköljer dess kuster, än i dag kallas mare Balthicum, och dess båda inlopp, stora och lilla Bältet. Nu blir fråga blott om detta land då redan innehades af Estherne, hvilka, enligt Tacitus, först 3:ne sekel derefter bebodde detsamma. Vi finne af Strabo, att Pytheas bland de folk som bebodde landet på andra sidan om Rhen allt till Scythien, framför andra måtte hafva nämnt Estherna, hvilket han händelsevis anför, då han i sin vresighet mot Pytheas säger: " de Ostiæis, et quæ trans Renum sunt ad Scythiam usque locis, omnia falsa perhibuit." Det är klart, att de Pytheas här kallar Ostiæi, äro desamme som hos Tacitus kallas AEstri, (eller kanske rättare, enligt andra diktioner: AEstui, AEstii; desamma hvilka han, i 2:dra Kap, enligt Plinius m.fl. kallat Istaevones ), af Eginhart, enligt Frankiska skrifsättet, Aisti; och af Cassiodorus, förmedelst en starkare aspiration i uttalet, Hæsti,[158] samt af Jornandes AEstri. Af Stephanus, deremot, kallas de Ostiones; af Plinius Istæuones, och af andra med någon liten åtskillnad i namnet, såsom Isthæuones, Istivones, Istones (deraf deras nuvarande Latinska benämning: Estones ) äfvenså Vistæones, Virstaeuones och Hestiones.[159] Huruvida ej detta namn möjligen kunde hafva något gemensamt med de, nästan af de flesta forntidens auktorer, för sina märkvärdigt vilda likbegängelser, så mycket utskrikne Essedones eller Issedones, — till denna fråga kunde man föranledas i anledning af de sällsamma begrafningssätt, som, enligt Others och Wulfstans intyg, ännu för 1000 år sedan varit bruklige hos Estherne.

Vi hafva således nu återkommit till hvad som redan förut blifvit sagdt, nemligen att Preussen innehades af en Finsk folkstam; och häraf lärer man kunna förklara, hvarföre så många Tyska Författare påstå, att med Abalum (eller Balthiam ) bör förstås Finland (se t.ex. Joh. Georg Wacht, i företalet till Gloss. Germ. § XLV, not. M).

Nu hafva vi förut bevisat att Pytheas, med Thule, menade vårt nordligaste land d.v.s. de nuvarande Lapp- och Finnmarkerna: att det varit befolkadt, och att allt hvad han om detta folk anför, på intet sätt motstrider, utan fastmer, till alla delar, inträffar på våra förfäder. Och som man äfven af Historien icke känner något äldre folk i norden än Finnar och Lappar, (såvida Svenskar och Norrmän äro en sednare inflyttning) så är ostridigt, och historice bevisadt att de varit här åtminstone 300 år före Christus, eller för 2100 år sedan. Nu hafva vi sednare bevisat, att Estherne, en annan Finsk folkstam, som framtågat på södra sidan om Östersjön, redan samma tid innehaft Preussen, och varit nämnde som en bland de förnämsta nationer på den tiden. Dessa satser, utom det att de i många delar korrigera hvarandra, korrespondera dessutom äfven fullkomligt med hvarandra. Ty det är naturligt, att då de norra Finnstammarne kunnat tränga allt till Thule, de södra äfven hunnit fram till Weixeln, ja kanske längre. Nu fråga vi, om det är troligt, att det nuvarande Finland, som låg emellan dessa folk-länder, kunnat vara öde och obebodt? — en kanske allmänt nog antagen tanke.[160] Och om det ej fastmer är tänkbart, att äfven landet, på samma tid som de andre, mottog sina invånare, de invandrande horderne. Eller hvad skulle väl kunnat hindra dem? Väl söker Porthan någorstädes bevisa, att Finnarne från Estland kommit öfver Finska viken till Finland.[161] Vi lemma det derhän. Kan väl vara att någon sådan inflyttning skett äfven öfver hafvet, helst då de af främmande folkslag påträngdes; men ostridigt kommo de fleste landvägen. Hvad man likväl säkert vet, är att Esther, Karelare och Finnar från Kyrials bottnar, redan de följande sekler, ströfvade likt roffåglar kring haf och land; mestadels i ett sällskap, till ett bevis på folkets inbördes brödraskap; hvarvid de ofta, för att hämnas lidna oförrätter, icke blott sköflade och härjade de Svenska kusterna, utan slutligen äfven, år 1187, förstörde och uppbrände deras hufvudstad, Sigtuna, från hvilken undergång den aldrig mera kunde komma upp till sin fordna magt och välstånd.

Äfven de Tyska och Danska kusterna fingo ofta röna frukten af deras påhelsningar, i anledning hvaraf ock Påfven slutligen utfärdade den ena bullan efter den andra, med en uppmaning, så till Konungar som folken, att företaga ett korståg emot dessa Christenhetens fiender, lofvande salighet och syndernas förlåtelse åt alla dem som deruti deltogo. Konung Erik, kallad den helige, dels lifvad af den christna pligten, att omvända eller utrota hedningar, dels i hopp att derigenom såväl trygga som utvidga sitt välde, och att sålunda, i ett dubbelt afseende, förvärfva sig odödligheten, åtog sig slutligen, omkring år 1150, detta heliga värf; och många som hastade att förena sig under hans fanor, lyckades att derigenom förvärfva sig martyr-kronan. — Det är först ifrån denna tid Finlands Historie egentligen tager sin början; såvida man nemligen med detta namn skall benämna de högst få fragmentariska, med afseende å sin natur — till stor del problematiska, underrättelser, hvilka man om det Finska folket kan uppfånga eller uppvädra, ur Svenska källor.

* * * * *

För att bereda Läsaren en större lättnad, med att på ett ställe kunna öfverse sammanhanget, de särskildta meningarne emellan, hafva vi här trott oss böra införa hela det hos Tacitus ifrågavarande Kapitlet, hvilket afhandlar om Finnarne; hvarvid vi, af flere än ett skäl, följt den för sin korrekthet, i mer än ett afseende, förtjenstfulle edition, hvilken, af Hr Kansli Rådet J.F. Wallenius blifvit utgifven i Åbo, åren 1813 och 1814, i 12:o.

TACITUS DE MORIBUS GERMANIAE, c. 46.

Peucinorum, Venedorumque,(1) et Fennorum nationes Germanis an Sarmatis adscribam, dubito: qnamguam Peucini, quos quidam Bastarnas vocant, sermone, cultu, sede, ac domiciliis, ut Germani agunt. Sordes omnium ac torpor:(2) procerum connubiis mixtis nonnihil in Sarmatarum habitum(3) foedantur. Venedi multum ex moribus traxerunt; nam quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. Hi(4) tamen inter Germanos potius referuntur, quia et domos figunt,(5) et scuta gestant, et pedum(6) usu ac pernicitate gandent: guæ omnia diversa Sarmatis sunt, in plaustro equoque viventibus. Fennis mira feritas, foeda paupertas: non arma, non equi, non penates; victui herba, vestitui pelles, cubile humus; sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant. Idemque venatus viros pariter ac feminas alit. Passim enim comitantur, partemque prædæ petunt. Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur; huc redeunt juvenes, hoc senum receptaculum. Sed beatius arbitrantur, quam ingemere agris, illaborare domibus, suas alienasque fortunas spe metuque versare. Securi adversus homines, securi adversus deos, rem difficillimam assecuti sunt, ut illis ne voto quidem opus esset.(7) Cetera jam fabulosa: "Bellusios et Oxionas(8) ora hominum vultusque, corpora atque artus(9) ferarum gerere"; quod ego, ut incompertum, in medium relinquam.