(1) Såväl i de äldre Editioner som i de flesta manuskripter, läses, ehuru mindre korrekt, Venetorum eller Venethorum. Hvilket folk hos andra Auktorer äfven förekommer under namn af Vinitos och Vinulos.
(2) Sordes omnium ac torpor: procerum &c. har man på åtskilliga sätt sökt såväl kommatera som kommentera. Valpy skrifver: Sordes omnium ac torpor procerum: connubiis mixtis &c. Ernesti har i stället infört: ceterum connubiis mixtis. Vi tro at hvad som möjligen i dessa Taciti ord synes tvetydigt, och som gifvit anledning till olika läsarter såväl som till olika förklaringar, uplyses tillräckligt om man härmed jemnför början af 20:de Kap., hvilket slutar med " similis proceritas; pares validæque miscentur." Att föröfrigt Tacitus, som en förfinad och kanske förvekligad Romare, säger om dessa Nordiska folk. Sordes omnium &c. bör icke förundra oss — i synnerhet om han jemnförde dem med hufvudstadens eleganter. Ur samma synpunkt, kunde beskrifningen öfver deras torftighet, m.m. som alltför mycket kontrasterade emot Roms glans och pragt, icke blifva annat än högst ömkelig. Vi finna dessutom att detta är ett yttrande som icke blott gäller om Finnarne, utan, öfverhufvudtaget, om alla den tidens Germaniska Nationer; hvarföre han ock i 20 kap. säger om dem i allmänhet: " in omni domo nudi ac sordidi ", och särskildt i 31 Kap. om Catterne: " ignavis et imbellibus manet squalor." Man kan icke neka att vissa af Finnarnes arbeten äro af den natur, att de allt förväl kunna qualificeras såsom smutsiga och osnygga, t.ex. deras ri-tröskning, svedjebruk, m.m. men att häraf bedömma deras karaktèr, vore orättvist. (Jfr., sid. 74, 75).
(3) Den Sarmatiska drägten utmärkte sig, i allmänhet, liksom den Mediska, genom vida byxor och en fotsida med mycket veck eller rynkor försedd mantel — ungefär sådan som Finnarnes nuttu eller kauhtana. Annars skilde sig de Sarmatiska folken, från de Germaniska, äfven deri, att de icke, såsom desse, kammade sitt hår tillbaka öfver hjessan, utan benade, eller delte det, åt sidorna; hvarvid de ofta jemnade luggen. Enligt denna distinktion, kan man stundom ännu ganska väl skilja Finnarne ifrån Svenskarne.
(4) Hi, torde väl här egenteligen böra hafva afseende på Finnarne; men kunde äfven, kanske med lika skäl, hänföras till Venederne.
(5) Domos fingunt, förekommer såväl i alla äldre som nyare editioner. Endast Lipsius har, här, hellre velat läsa domos figunt.
(6) Pedum usu. Ibland de å Vaticanska Biblioteket i Rom förvarade Manuskripter, läses i N:o 2964 och 4498, äfvensom i äldre Editioner: peditum usu, hvilket synes öfverensstämma med hvad Tac. i 6:te Kap. säger såsom en allmän reflexion: " In universum æstimanti plus penes peditem ruboris ", och hvilket han upprepar i 30 Kap. " omne robur in pedite "; i anledning hvaraf han ock i 32 Kap säger: " Nec major apud Cattos peditum laus, quam Tenctris equitum." I N:o 1862, af de Vaticanska manuskripterne, läser man deremot: " pecudum usu ", hvilket alltför illa lämpar sig till pernicitate. Lipsius och åtskilliga af de nyare hafva velat läsa pedum usu, hvarmed de förmodligen afsett, det af Warnefrid m.fl. sednare Förf. omtalta skidlöpandet, helst Tacit. sjelf, en gång förut, (Hist. L. 1), med afseende å Sarmaterna, vetat tala om usus pedum.
(7) Opus esset, hvilket förekommer såväl i alla Vaticanska manuskripter som i gamla Editioner, har af Rhenanus, kanske mera logiskt rätt, blifvit uttryckt med opus sit.
(8) Oxionas. I N:o 2964 och 4498, af Vaticanska manuskripterne, läses Etionas; och i N:o 1518: Exionas. Man har härmed velat förstå hvad Plinius m.fl. kallat Oonas.
(9) Manuskripterne N:o 1518, 2964, 4498 å Vatic. Bibl., äfven som äldre Editioner, hafva här " et corpora atque artus."