Denna lilla Skrift har haft samma öde som så många andra af våra fosterländska produkter; att nemligen, i brist på förläggare, icke förr kunnat befordras till tryckning. Fjorton år äro redan förgångne, sedan jag först uppsatte mina tankar i dessa ämnen, i afsigt att införas i den, år 1821, under ny form, åter fortsatta Tidskriften Mnemosyne. Detta är ock orsaken hvarföre jag, enligt det vanliga bruket i Tidnings-artiklar, i fråga om min personlighet, alltid skrifvit vi i stalet för jag; en omständighet, hvilken jag, vid de sedermera gjorda tilläggen och förändringarne, icke trodde mig behöfva rätta. Snart uppsvällde denna skrift, mer än hvad jag i början kunnat beräkna, och tilltog, med anledning af sjefva ämnets mångsidighet, såväl i vidd som form, hvarigenom den blef alltför voluminös, och (i anseende till noterna) olämplig att intagas i en Tidning; hvarföre jag ock beslöt att låta trycka den särskildt, i form af en bok. Efter några i Finland åren 1823 och 1824 misslyckade försök, att härtill kunna förmå någon af landets Bokhandlare eller Boktryckare, anmälte jag slutligen detta arbete till prenumeration, i den af mig år 1825 utgifna prospektus till Otawa. Äfven detta förslag ville icke lyckas: ty få voro då ännu de, som hos oss nitälskade för forskningar i våra egna häfder. Likväl lät jag deraf icke afskräcka mig, utan gjorde jag ännu ett försök: och uppräknade ibland andra, såsom förlags-artiklar, till fosterlandets gagn, anmälte manuskripter — afven detta, i företalet till den år 1832 utgifna andra Delen af Otava; men — äfven nu, utan påfoljd. Häraf skulle det nästan synas, som hade man ännu hos oss alltför litet att påräkna af den såkallade bildade klassens bevågenhet, för befordrandet af en inhemsk Litteratur. I anledning hvaraf jag ock, till en del utledsnad, till en del misströstande, ämnade i en evig natt begrafva ett foster, hvars framträdande i dagen rönt så många hinder; men dels de här å redan antecknade prenumeranter, dels möjligheten att häruti dock kunde ligga ett eller annat frö till framtida utveckling, en eller annan väckelse för tanken, att närmare forska i våra historiska källor, afhöll mig ifrån att hembära förgängelsen ett offer — mer än hvad hon redan skördat.

Detta är också orsaken hvarföre dessa blad, nu likväl, sent omsider, få skåda dagen; hvartill jag såsom en särskilt anledning får tillskrifva den lyckliga omständighet, att hugen hos våra Landsmän, under de sednare åren, mer och mer vaknat för allt hvad som, i vetenskapligt afseende, kan befordra och befrämja en, Finska nationen likaså värdig som gagnelig, fosterländsk Litteratur; hvilken redan tillvunnit sig allt flere och flere vänner, bland de yngre. Det är med anledning häraf, jag begagnar detta tillfälle, att öppet få förklara dessa unga Fosterlandsvänner min varma erkänsla och tacksamhet, under önskan att deras nit för den goda saken icke måtte afsvalna eller minskas af de många hinder och svårigheter som måhända ännu skola möta oss på denna bana.

Emedlertid vågar jag ödmjukt hoppas, att Herrar Prenumeranter, vid underrättelsen om de svårigheter jag haft att bekämpa, icke blott skola benäget ursäkta detta långa dröjsmål. utan afven — med efterseende emottaga och bedömma denna lilla gärd af min fosterlandskansla, hvarmed jag alltid skall, om ock med de största enskilta uppoffringar, gagna, i hvad jag kan, Fäderneslandet.

I sammanhang härmed torde jag äfven, till underrättelse för alla dem som subskriberat å Underrättelserne om de i Sverige och Norrige varande Finnbygder, böra nämna, att tryckningen af detta arbete, som hittills, af samma orsak som det närvarande, nog länge blifvit fördröjd, skall blifva det första jag nu kommer ätt lagga under pressen; hvarvid blott den förändring kommer att äga rum, att verket, i stället att begynna med de år 1823 i ämnet växlade Riksdags-förhandlingar, kommer att till en början intaga mina vandringar öfver Finnskogarne, jemte dermed åtföljande kartor.

Stockholm den 18:de September 1834.

C. A. Gottlund.

Referenser:

[1] Då andra språk vanligen hafva 2:ne Verbformer ( Activum och Passivum ), och någon gång ett Neutrum eller Intransitivum, så hafva deremot Finnarne så många särskilta, alla både till begrepp och flexioner på det nogaste bestämda, Verbformationer, att våra Linguister och Grammatici icke engång kunnat upptaga dem alla: endast några af de väsendtligaste. Så t.ex. finner man exempel på ord, som har några och 100 särskilta, till bemärkelsen olika, Verb-formationer, hvilka, hvar och en, konjugeras på det regulieraste sätt, genom alla sina Modi och Tempora, utan att de i ett enda afseende kongruera med hvarandra, eller konfunderas i sjelfva sina flexioner; hvilka alla Genera Verborum, till begreppet, karakterisera så fina nuancer, och distinktioner, af det ursprungliga stamordet, att de oftast endast genom den skarpsinnigaste tankeförmåga, kunna riktigt följas och fattas; då man nu härtill lägger den lika mångfaldiga nuanceringen af Nomina (såväl Substantiva som Adjektiva), samt de flerfaldiga slags Gerundia och Supina som, jemte alla sina Diminutiva och Adverbia, häraf uppstå, så kan man något så när göra sig ett begrepp om språkets rikedom. Om Finskan således, i detta fall, liknar de Österländska språken, hvilka alla hon häruti torde öfverträffa, så skiljer hon sig likväl ifrån dem, deruti att hon ej som Hebræiskan t.ex. får sina flexioner genom prefixer (hvilka Finska språket, märkvärdigt nog, helt och hållet saknar ), utan konjugeras orden endast genom tillägg af pronominal-suffixer. I likhet härmed bildas äfven Verba derivativa genom stafvelsetillägg i den sista, eller näst den sista, stafvelsen. Härigenom äger språket den stora och ovärderliga förtjensten, att Stamorden, eller sjelfva radices, äro, i alla sina härledningar, oförändrade. Kan väl ett större bevis anföras på språkets rikedom, än att Finskan, som i allmänhet är ovanligt rikt på Stamord, kan förete exempel, deraf ett enda sådant, finnas till 600 särskilt deraf härledda (icke sammansatta) ord, hvilka alla i sig bibehålla, ehuru under olika modifikationer, grundbegreppet, och hvars många sammanlagda, olika, flexions-former, torde uppgå till minst 50,000 särskilta ordböjningar. (Detta skola vi framdeles, någon gång, genom fullständiga bevis, närmare illustrera).

[2] Finska språket är i mer än ett afseende poetiskt. Icke nog dermed, att det i allmänhet uttrycker sig under symboler och allegorier, hvarvid det, liksom de Österländska tungomålen, älskar pleonasmer och hyperboler, utan karakteriserar det sig isynnerhet genom begagnande af smekord (Diminutiva och Frequentativa flexions-former). Hvarvid såsom någonting högst märkvärdigt förtjenar observeras, att då andra språk hafva på sin höjd ett enkelt Diminutivum, så äger man i Finskan, äfven i detta fall, flera grader — ja man har exempel på fem- till sex-dubbla Diminutifver, d.v.s. Diminutivum af sjelfva Diminutivum, hvaraf sedermera återigen blifvit bildadt ett nytt Diminutivum, o.s.v. allt till 6:te graden.[A] Men hvad som isynnerhet gör Finska språket skönt och poetiskt, är icke blott dess många idiotismer, utan den rika onomatopojesi, hvarmed det flödar, och hvarmed det icke blott söker imitera och uppfatta sjelfva djurens, och naturens, oartikulerade ljud och läten, utan genom hvilka slags efterhärmningar, (svarande mot drillerna i musiken), det ofta, (liksom en virtuos), trakterar med ett slags preludier midt i sjelfva meningarna. (Jemf. min Dissert. de Prov. Fenn. p. 6, 9, 12, m.fl.): i följd hvaraf ock detta språk alltid måste förlora, i öfversättning, minst 50 proc. af sitt individuella, poetiska, värde. Då nu härtill kommer, såsom språkets musikaliska element, sjelfva alliterationen, eller assonancen, af lika tonfall och stafvelser, hvilket äfven i prosan nyttjas som en Rhetorisk skönhet, jemte den alltid noga och bestämda accentuationen, hvaraf språket äger sin meter och melodi, så torde föga fattas för att upphöja Finskan, till ett af de vackraste språk i verlden; så mycket mer, som det till ett ytterligare bevis på sin harmoni eller symfoni, äger den högst märkvärdiga egenskapen, att vokalerne, i hvarje ord, liksom stämmas för att ackompanjera hvarandra; d.v.s. om den första vokalen i ett ord är stämd i Dur, (hvilket vill säga: om den utgöres af någon utaf de hårda vokalerne a, o, u,) så skola ock alla de andra äfven vara af samma natur, äfven om de ursprungligen icke varit det. På samma sätt: om den första vokalen går i Moll, d.v.s. utgöres af någon utaf de veka vokalerna ä, ö, y, så kunna icke heller någon af de följande vara hårda, utan utbytas de då, i likhet med hvad som någon gång skett i Grekiskan, alltid emot de dem motsvarande veka. Endast i och e bilda härvid en medelväg, eller öfvergång, och kunna ställas ihop med såväl veka som hårda vokaler. Detta vokalernes ackord märkes isynnerhet uti flerstafviga ord. t.ex. tawattomattomalla, täytättämättömällä. Med ett ord: i hela Finska språket finnes ej ett enkelt ord, der a och ä, o och ö, u och y, kunna sammanträffa; emedan de för mycket svära emot hvarandra (om vi få nyttja detta uttryck) och skulle der bilda en dissonance. Ja äfven sjelfva konsonanterna tyckas här iakttaga den regel, att de, äfven i de längsta ord, icke sammanträffa af för många olika karakterer.

[3] Hvad är det väl, som gör uttalet af ett språk manligt? Är det väl dessa många hväsande konsonanter, dessa nasal-, guttural- och labial-ljud, som knappt kunna uttalas utan till hjelp af vokaler? Nej, det är dessa fulla, välljudande vokaler — isynnerhet dem vi kalla majores (hårda). Äfven i detta fall äger Finskan många märkeliga egenheter, hvarmed hon bevisar den afsky hon har för dessa ofta på hvarandra, utan hof, sammanfösta konsonanter. I hela Finska språket finns intet enda ord, som hvarken börjar, eller slutar, med tvenne olika konsonanter; icke heller finnes det något ord i detta språk, der någorstädes midt i detsamma trenne olika konsonanter kunna omedelbart sammanträffa, med undantag af några få speciella fall, der t.ex. sk, eller st förekomma liksom sammansmälta till ett grundljud, och hvarest man kanske har de enda exempel att tvenne olika konsonanter kunna stå tillsammans i en och samma stafvelse; men kommer det derpå an att sammanfoga vokaler, då torde, i Finskan, mest hvartannat ord kunna härpå framte exempel. Äfvenså karakteriserar sig Finska språket deruti, att det kan nyttja aspirationer såväl före, som efter, både vokaler och konsonanter, t.ex. Pöyhöisen wanha lehmä.