[4] Utom det att Finska språket äger alla kända vokaler, äfven det hos Grekerne och Hebræerne, m.fl. saknade ö (ehuru de i sjelfva uttalet, stundom, kunna vara olika andra nationers), så äger det, oberäknadt de 8 dubbel-vokalerna, icke mindre än 23 Diftonger — en artig reserv för välljudet! då Grekiska språket, som, i detta fall, hittills varit ansedt för det rikaste, och hvarmed Finskan, i anledning af dessa diftonger, har någon likhet i uttalet, räknar endast 9. De Finska äro följande, nemligen: ae, ai, au, ei, eu, eä, ia, ie, iu, iä, oa, oe, oi, ou, ua, ui, uo, yi, yö, äi, äy, öi, öy; hvartill man ännu kunde räkna triftong-ljuden ieä, uoa, hvilka förekomma i språket, ehuru de icke uttryckas i skrift.
[5] Så t.ex. då andra språk hafva på sin höjd 6, vanligen endast 4, och stundom (som t.ex. Engelskan) endast en; eller (som t.ex. Hebræiskan) ingen egentlig kasus, så upptog redan Whaël, i sin Finska Grammatika, språkets kasus till icke mindre än 14 i Singularis och 13 i Pluralis, alla, med olika ändelser, uttryckande olika begrepp. Judén har ökat deras antal till 17, och vi kunna tryggt påstå, att de ännu icke alla äro der upptagne. För att förklara denna ovanliga rikedom på ordens böjningsformer, får man nämna att Finska språket, genom särskilta, hvarannan olika, kasual ändelser, söker på det nogaste uttrycka alla — äfven de ytterst fina nuancer, hvilka, i fråga om ett begrepps förhållanden till ett annat, låta tänka sig. Så t.ex. då Romaren, med sin Ablatif, utmärkte begreppen: af, ifrån, ur, genom, uti, med på, hos, m.m. så uttryckas de i Finskan, hvar och en, genom sina bestämda kasual-ändelser, troligtvis uppkomme genom motsvarande Prepositioners formerande till suffix. Men icke nog dermed, Nomina få dessutom en ny böjningsform, genom ett ytterligare tillägg af pronominal-suffixen, hvarigenom de, förmedelst sjelfva den i så måtto dubbla flexionen, tillika kunna uttrycka hvem de tillhöra, svarande t.ex. emot begreppen: min häst, din häst, hans (sin) häst, vår h., er h., deras h. o.s.v. Sålunda deklineras de nu alla Kasus igenom, såväl i Singularis som i Pluralis; hvarigenom, för hvar och en af dem uppkomma 6 nya böjningsformer; dock är detta icke något ovillkorligt, ty man kan äfven i Finskan, liksom i andra språk uttrycka sig endast med tillägg af Pronomen, utan suffix; vanligast sker det likväl med begagnande af beggedera på en gång, t.ex. minun poikani. På sådant sätt får t.ex. ett Substantivum, i stället för (enligt Renval) 34 kasus, 238 kasual-ändelser, och har det, hvilket ofta är fallet, dubbla pluralis, blifva de 357. Följagtligen får ett Adjektivum denna summa nära tredubbelt.
[6] Såsom bevis på språkets ålder, hvarmed vi här förstå dess ursprungligen urgamla, ännu bibehållna egenskaper, saknar det t.ex. än i dag, icke mindre än följande 8 Konsonant ljud: b, c, d, f, g, q, x och z hvilket äfven till en del var fallet med den gamla Pelasgiskan, och hvilket förhållande ännu lärer äga rum med åtskilliga språkstammar i Thibet. Ett annat bevis härpå är sjelfva ord-bildningen. Man har, kanske icke utan skäl, anmärkt, att med en, i sednare tider, stigande språkodling och kultur, sjelfva orden, genom abbreviation och korruption, småningom blifvit förkortade; hvaraf man velat sluta, att språken ursprungligen, och i fordna dagar, bestått af längre och mångstafviga ord. Till denna hypotes skulle vi kanske kunna lägga en annan: att det nemligen synes (för att sluta efter Finskan), som språken i gamla tider, vid en stigande kultur, blifvit gjorde långordigare; och hvaraf vi tro oss kunna sluta, att de ursprungligen, d.v.s. i en vida aflägsnare forntid, bestått af idel korta ord. I hvartdera af dessa fall, motsäger Finskan icke dessa båda hypoteser, hvilka, så hvarannan motstridande de än månde synas, alltförväl med hvarandra kunna samman jemnkas. Tvertom tyckes den, genom sjelfva karakteren så väl af sin språkbyggnad som ordbildning, bevisa, att den på engång står högst på en uråldrig kultur, och lägst på en sentidigare. Ty jag skulle knappt tro att i hela språket finnas 50 enstafviga ord; men blir det fråga om flerstafviga: då tror jag Finska språket kan uppvisa, hvad kan ske intet annat, utom måhända Grönländskan och andra mindre kända tungomål, kan förete, nemligen 8, 9, till 11, 12, 13, — ja till och med till 16, 17 och 18 stafviga ord (och derutöfver) de der dock alla äro enkla, men — till sitt begrepp, så sammansatta, att de ofta icke utan omskrifning af flere meningar kunna uttydas; och äfven då, högst ofullkomligt. Af sådana ord finnes i Finska språket ingen brist: ja de flesta af dem kunna få denna uttänjning, då man vid dem vill sammanbinda flere begrepp, hvilka dock alla så sammansmälta till ett grundbegrepp, att de knappt från hvarandra kunna urskiljas, som t.ex. yhyttäyttelemättömyytestähämmepähän (ja-just-af-vår-oförmåga-att- icke-kunna-samman-verka-till-en-småningom-skeende-närmare-förening). Nu finner man häraf strax, att det Finska ordet är, i sjelfva verket, icke blott mycket kortare än alla de många deremot svarande Svenska, tillsammantagne, utan ock ojemnförligt vackrare, emedan det uttrycker ett ackord af idel veka vokaler, interfolierade med, till det mesta, likstämmiga konsonanter. Men hvad som härvid likväl är det märkvärdigaste, är att hufvud-begreppet (förening), som i Svenskan kommer sent omsider, och ställes sist, står i Finskan deremot främst i spetsen för hela ordet, hvilket derefter bildas genom sammanfogning af idel suffixer, hvilka i och för sig sjelfva betyda intet, d.v.s. icke utgöra något eget ord i språket; men genom det läge de erhålla inuti ett annat, hafva de, en och hvar, sin särskilta, ganska noga iakttagna, bemärkelse. För att nu äfven gifva ett exempel på ett ord, som går hvad vi kalla — i Dur, så betyder t.ex. hoi-va-hut-ta-ut-tet-te-le-mat-to- mi-an-sa-kin "äfven-hans-egna-om hvilka-han-icke-har-förmåga-att-låta- sig-oftare-omvårda." På sådant sätt bildas ofta af ett enkelt, enstafvigt, ord, t.ex. af jeä (is) ett lika enkelt, ehuru mångstafvigt ord, som genom tillägg af 15 särskilta, på och med hvarannan sammanfogade, suffixer, utgör ett lika många gånger modifieradt begrepp af det ursprungliga stamordet, t.ex. jeä-hyt-tä-yt-tet-te-le-mät-tö-myy-tes-tä-häm-me-kä-hän, (icke- heller-af-vår-oförmåga-att-småningom-låta-oss-då-och-då-afsvalkas). Orsaken, hvarföre sjelfva den motsvarande Svenska öfversättningen, ofta kanske, synes mindre väl sammanhängande, är den: att man, af de långa och många preludierna, slutligen icke vet hvad det skall blifva utaf, helst man dessutom fäster sig för mycket vid hvar och en af dessa förelöpande modifikationer, oviss om man icke redan i någon af dem bör söka hufvudbegreppet. I Finskan deremot, der redan hufvudsaken är mig angifven, liksom a priori, uppstår så mycket mindre någon sådan villrådighet, som allt hvad sedan derom säges, antydes så fint, att det blott liksom hastigt framskymtar för tanken, qvarlemnande efter sig ett till alla delar helt och sammangjutet grundbegrepp, der man icke mera särskilt kan urskilja alla dessa fina bestämmelser. Visserligen förefalla dessa långa ord ovane, för ett främmande öga, måhända äfven svårläste; men detta åter beror ju blott på vanan! Och en Finne utsäger lika lätt ett 16 stafvigt ord, som Svensken ett 6 stafvigt. Måhända inser man bättre, och kanske lättare uppfattar, sjelfva fördelen af detta slags ordbildning, genom följande, om ock korta, dock kanske upplysande exempel:
Alla stam-ord i Finskan äro vanligen en- eller två-stafviga, hvilket bevisar att sjelfva språket i sig sjelft, eller till sin upprinnelse, icke är långordigt, ehuru det kan blifva det genom en sammanställning af flere med hvarannan sammanfogade begrepp. Så t.ex. om man tager stam-ordet Verbum Activum (svarande emot Hebræernas Kal eller Pahál ) seisoon (jag står), hvars Passivum, eller rättare Impersonale (svarande mot Hebræernes Pahel eller Pahél) är seisotaan, kontraheradt seistaan, (man står), och Reciprocum, eller ett slags Medium (Hebr. Hithpahhél?) seisoin (jag står för mig sjelf), jemte ett annat Reciprocum eller Intransitivum seisoiten,[B] samt Neutrum seisoun (det står, eller blir ståndande),[C] så bildas deraf följande Verb-formationer; nemligen: Verb. Frequentativo-Diminutivum seisoelen (jag står då och då, d.v.s. jag står ofta, men litet i sender) med dess Passivum eller Impersonale seisoellaan (man står då och då etc.), och dess Reciprocum totale seisoelein (jag står då och då, liksom för mig sjelf), samt Reciprocum partiale seisoeleiten; Af föregående Diminutivum bildas nu ett nytt Verb. Diminutivum Frequentativum, seisoskelen (jag står, liksom än på en fot, än på en annan; eller ock: vänd, än åt ett håll, än åt ett annat) med dess Impersonale, seisoskellaan (man står etc.) och Reciprocum totale seisoskelein (jag står sjelf, d.v.s. utan att någon håller i mig eller stöder mig — än på ett sätt, än på ett annat) jemte Recipr. partiale seisoskeleiten. Af detta Frequentativum formeras nu ytterligare ett nytt Diminutivum, som sålunda blir ett Verb. Diminutivo-Frequentativo-Diminutivum, seisoskentelen (jag står, och liksom vacklar, eller balancerar) med dess Impersonale, seisoskennellaan (man står etc.) och Reciprocum totale seisoskentelein (jag står för mig sjelf, d.v.s. på egen hand, och liksom contre-balancerar) jemte Recipr. partiale seisoskenteleiten. Af sjelfva stam-ordet bildas nu vidare ett Verb. Factivum, Permissivum, eller som Renvall kallat det Effectivum (svarande emot Hebræernes Hiphhél eller Hiphhil) seisotan (jag låter, neml. genom andra, stå), med dess Impersonale (Hebræernes Hophhál eller Hyphhál) seisotetaan (man låter stå), jemte Reciprocum totale seisottain (jag låter mig sjelf stå) och Reciprocum partiale seisottaiten; hvaraf nu åter bildas ett nytt Verb. Factivo-Freqventativum, (Hebr. Pihhél eller Pahhél?) seisottelen (jag låter ofta, eller då och då, stå; nemligen en liten stund för hvarje gång), med dess Impersonale, (Hebr. Pyhhál eller Pohhál?) seisotellaan (man låter ofta stå etc.), och Reciprocum totale, seisottelein (jag låter mig sjelf ofta stå) med Recipr. partiale seisotteleiten. Häraf bildas nu ytterligare en ny form, den vi vilja kalla Verb. Factitivum, seisottautan (jag låter, neml. genom andra, ställa så till att det står), med dess Impersonale seisottautetaan (man låter etc.), och Reciprocum totale seisottauttain (jag låter ställa så till att jag står) jemte Recipr. partiale seisottautaiten; hvaraf åter bildas ett Verb. Factitivo- Frequentativum eller Diminutivum (Hebr. Pihpehél?) seisottauttelen (jag låter, genom andra, ofta ställa så till att det står), med dess Impersonale (Hebr. Pohpahál?) seisottautellaan (man låter etc.), och Reciprocum totale, seisottauttelein (jag låter, genom andra, ofta ställa så till, så jag kommer att stå) jemte Recipr. partiale, seisottautteleiten. Vidare bildas, af sjelfva stamordet, ett Verb. Inchoativum, (Hebr. Pohél?) seisahtan (jag börjar att stå, d.v.s. jag stannar) med dess Impersonale (Hebr. Pohál?) seisahtetaan (man stannar) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpohél?) seisahtain (jag stannar för mig sjelf), jemte Recipr. partiale seisahtaiten; hvaraf sedan formeras ett Verb. Inchoativo-Diminutivum (Hebr. Pihlél?) seisahtelen (jag stannar litet), med dess Impersonale (Hebr. Pyhlál?) seisahtellaan (man stannar litet) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpahlél?) seisahtelein (jag stannar litet för mig sjelf), samt Recipr. partiale seisahteleiten. Dessutom bildar sig af stamordet ett särskildt Verb. Neutrum-Inchoativum (Hebr. Niphhál?) seisahtun, kontrah. seisaun (det börjar stå eller stanna, liksom af sig sjelf), hvilket egentligen nyttjas om döda ting — äfven om lefvande, då de handla medvetslöst, eller utan afsigt: jemte sitt Diminutivum neutrale seisaunnun (det börjar småningom af sig sjelf att stanna). Af det förra formeras åter ett Verb Neutro-Inchoativo- Factivum seisautan (jag gör att det börjar stanna, liksom af sig sjelf), med dess Impersonale seisautetaan (man gör etc.), Reciprocum totale seisauttain (jag gör att jag sjelf börjar stanna), Recipr. partiale seisauttaiten, och Neutrum seisautun (det gör så det börjar af sig sjelf stanna). Häraf uppkommer nu ett nytt Verb. Neutro-Inchoativo Factivo-Freqventativum (Hebr. Pilpél?) seisauttelen (jag gör att det småningom börjar af sig sjelf stanna), med dess Impersonale (Hebr. Pylpál?) seisautellaan (man gör etc.) och Reciprocum totale (Hebr. Hithpalpál?) seisauttelein (jag gör så att jag sjelf småningom börjar stanna), med Recipr. partiale seisautteleiten. Af det förra Verb Neutr. Inch. Factivum " seisautan," bildas nu en ny form, nemligen ett Verb. Neutr. Inch. Factitivum (Hebr. Pehohél?) seisauttautan (jag låter så göra, d.v.s. jag ställer så till att det börjar stanna), med dess Impersonale seisauttautetaan (man ställer så till etc.) och Reciprocum totale seisautauttain (jag ställer så till så jag sjelf börjar stanna), med dess Recipr. partiale seisauttautaiten. Af sistnämnde ord bildas än ytterterligare ett nytt Freqventativum eller Diminutivum, eller rättast Freqventativum-Diminutivum, som sålunda blir ett Verb Neutro-Inchoativo-Factitivo-Freqventativum seisauttauttelen (jag ställer så till att det småningom börjar stanna) med dess Impersonale seisauttautellaan (man ställer så till etc.) och Reciprocum totale seisauttauttelein (jag ställer så till att jag sjelf småningom börjar stanna), med Reciprocum partiale seisauttautteleiten. Då man nu, af sistnämnde ord, tar i Infinitivus Passivum, Participium negationis seisauttauttettelematak (den som icke kan förmås att småningom börja stanna) och häraf vidare dess deras deriverade Substantivum seisauttauttettelemattomuus (oförmågan att kunna verka, så det småningom börjar stanna) hvilket i Ablativus Interioris, för medelst en stasvelse-fördubbling ( Epenthesis ) i syllaba penultima, har seisauttauttettelemattomuutehesta, hvartill då man lägger pronominal-suffixen för Nominat. Pluralis me (vi) och dertill syllaba enclitica pa, eller fördubblad pahan, (som, vid slutet af ett ord, betyder jo men, ja just ), så uppstår sålunda ett 17 stafvigt ord, sei-sa-ut-ta-ut-tet-te-le-mat-to-muu-te-hes-tam-me-pa- han (ja just af vår oförmåga att icke kunna ställa så till så det småningom börjar stanna) hvartill man ytterligare, om man så vill, kan tillskarfva suffixen kaan, fördubblad kahan, (ock). Häraf må man nu icke förledas att tro, det ej även finskan, såväl som andra språk, kan uttrycka samma mening med flere särskilta ord (hvilket sätt, numera, blifvit det allmänna bruket); men hon kan, hvad intet annat språk kan, uttrycka en hel mening, och det ganska vackert, genom manövreringen med ett enda ord. Då man nu, med ett instucket h, åtskiljer vokalerna a u, i alla ofvannämnde ord, der de finnas förenade, så uppkommer der igenom, till de 59 nyssnämnde, följande 26 nya Verbformationer, nemligen: seisottahutan, setsottahutetaan, seisottahuttain, seisottahuttaiten, seisottahuttelen, seisottahutellaan, seisottahuttelein, seisottahutteleiten, seisahun, seisahutan, seisahutetaan, seisuhuttain, seisahuttaiten, seisahutan, seisahuttelen, seisahutellaan, seisahuttelein, seisahutteleiten, seisahuttautan, seisahuttautetaan, seisahuttauttain, seisahuttautaiten, seisahuttauttelen, seisahuttautellaan, seisahuttauttelein, seisahuttautteleiten; hvika hvar och en till betydelsen är lika med sin motsvarande bland de föregående, endast med den skillnad, att de sednare genom detta tillagda h utmärka en större emfasis, en starkare expression, hvarigenom de (i likhet med Hebr. Pehalhál och Pohalhál?) liksom ge tillkänna att man användt en starkare kraft, för att frambringa den åsyftade effekten, och att således äfven verkan deras (neml. sjelfva stannandet) inträffat hastigare än annars. På sådant sätt uppstår nu af ordet seison, 85 särskilta Konjugations-former eller Verb-formationer, oberäknadt 12 stycken Karelska Reciproca flexions-former, hvilka sluta sig på mme, och tyckas till begreppet vara en sammansättning af sjelfva Verbum och Accusativus totalis ihtemme, eller Accusativus partialis ihtiämme, Pluralis numeri-, Pronominis Reciproci ite, ihe (jag sjelf) t.ex. minä seisotimme, i stället för minä seisotin ihtiämme, v. ihtemme, eller, som det ursprungligen troligtvis hetat: myö seisotiin ihtiämme. (Om dessa slags idiotismer, jemf. Otava 2 D. sid. 256-260). Dessa 12 Verb-former, som kunna anses såsom Archaismer i språket, och hvilka genom ett emellan vokalerna a och u instucket h, uppgå till 19, äro följande, nemligen: seisoomme, seisoelemme, seisotamme, seisottelemme, seisottautamme, seisottauttelemme, seisahtamme, seisahtelemme, seisautamme, seisauttelemme, seisauttautamme och seisauttauttelemme, af hvilka genom ett tillägg af h ytterligare bildas följande 7 Verber: seisohomme, seisottahutamme, seisottahuttelemme, seisahutamme, seisahuttelemme, seisahuttautamme, och seisahuttauttelemme. Sålunda bildas af ett stamord 104 olika Verb-formationer, hvilka alla hafva hvar sin egen fina bemärkelse; men af hvilka många, helst i poesi, nyttjas, ömsom, promiscue för hvarandra, för att göra begreppet mera lekande och obestämdt, (diskret, och diskursift). I alla dessa ord, såväl som i de många deraf bildade Nomina och Adverbia, äfvensom i deras flere tusende olika flexioner, kan, till följd af språkets analogi, icke förekomma någon af de veka vokalerna ä, ö, och y. Kanske börjar man nu, att, åtminstone i ett fall, inse naturen och rikhaltigheten — äfvensom den gamla, högt drifna, kulturen, af Finska språket, och anser icke mera otroligt, om vi försäkra att t.ex. af det ena ordet yksi (en) finnes, (oberäknadt alla de deraf sammansatta ord), 663 särskilt deraf deriverade enkla ord, nemligen 94 Adverber, 141 Adjektifver, 323 Substantifver, och 105 Verber, hvilka, sistnämnde, hvar på sitt olika sätt uttrycka, och förklara, särskilta nuancer af begreppet: att af flere göra ett (förenkla, förena), eller: att af ett göra flera (fördela); och hvilka ords särskilta flexioner utgöra en sammanräknad summa af något öfver 41,400 olika ordböjningar, i hvilka icke få finnas en enda af de hårda vokalerna a, o, u. Om man nu härtill ytterligare lägger den i Nomina, genom tillägg af pronominal-suffixen, uppkomna dubbla flexions-formen, hvarigenom, af hvarje Kasus, uppstå sex nya former, så uppgår total-beloppet af de, utaf detta stamord härledda, olika ordböjningarne, (och följaktligen äfven de, i anledning deraf, skiljaktiga begrepp-nuancerna) till ett antal af 165,724 olika fall — i sanning en rätt fruktsam ord-afvel; enär, i många språk, antalet af de särskilta orden, knappt torde uppstiga till denna summa; och då hafva vi ändock icke beräknat de många hithörande, Karelska Verb-formerna, jemte deras derivata. Man skulle häraf kanske tro att detta språk vore svårt, ja nästan omöjligt att lära. Tvertom, det är ganska lätt! Man behöfver endast känna ett paradigma för Verberna, och ett schema för Nomina, för att derefter konjugera och deklinera alla möjliga ord. Vi känna i detta fall intet tungomål, som är så reguliert som Finskan, och hvarest finnas så högst få anomaliteter, som der. Hvilket språk vill man väl nu jemnföra med Finnarnas, såväl i rikhaltighet till sina källor, som i dess tillgångar på nya? Ja sjelfva Arabiskan, ansedd som det rikaste af de Österländska språken, är ju häremot ett intet, och då man talar om Tyska och Grekiska språkens böjlighet för utbildande af nya begrepp, så har man ännu icke tagit någon kännedom om Finskan.
Såsom ett tredje bevis på Finska Språkets ålder, är just den omständighet, att det äger nästan inga, åtminstone högst få, så kallade sammansatta ord, med undantag af dem som i sednare tider blifvit bildade; hvilket bevisar att konsten att sammanslå begrepp, med sammansatta ord, icke varit af dem känd eller öfvad. Liksom Chinesarn, än i dag, har ett särskilt enkelt tecken (en egen bokstaf) för hvart ord i sitt språk, så har Finnen ett särskilt enkelt ord för hvart — äfven sammansatt begrepp; och detta må förklara orsaken hvarföre i Finskan finnas så många stam-ord, och hvarföre detta språk således äfven sjelf måste vara ett stamspråk, för många andra; och icke ett tungomål, här stammande af flere. Några, deribland Rudbeck, hafva väl, med hänsigt till några gamla plägseder, velat bevisa, det Finnarne ursprungligen härstamma af de 2:ne Israëlitiska Slägter, hvilka, under Konung Hoseæ tid, då de af Salmanassar bortfördes i den såkallade Assyriska fångenskapen, skilde sig från de öfriga af sin stam, och (enligt Esræ IV:de Bok, 13 Kap. Vers. 40-46) vandrade öfver Euphrat, sträckande sitt tåg upp emot norden; andra åter, (deribland Idman ) hafva med anledning af den ovanliga mängd gemensamma, eller likartade, ord, som förekomma i Finska och Grekiska språken, deraf velat draga den slutsats, att Finskan ursprungligen, åtminstone till en del, härstammat från Grekiskan. Vi tro dock att dessa ord, vid en närmare undersökning, skola befinnas icke från Grekiskan vara inkomne i Finskan; utan tvertom, från Scythiskan (såsom ett vida äldre språk) ingått i Grekiskan, helst de icke utgöra några konst-termer eller vetenskaps-ord, utan fastmera konstituera Språkets primitiva grundord: och tro vi detta så mycket mera, som Grekerne sjelfva, vid flere tillfällen, intygat, det de inhemtat mycket af Scytherne, då desse deremot visat ett afgjordt hat och förakt för allt, som har burskap från Grekland.
[7] Häribland kan såsom en sällsamhet t.ex. räknas, att Finskan helt och hållet saknar, hvad man i andra språk kallat ordens genus. I Finskan finnes icke dessa tre slags könsbestämmelser, som man utmärkt med Masculinum, Femininum och Neutrum; och hvilka, med afseende å Adjektifvernas rätta bruk, så mycket försvåra språkens studium för nybegynnare. Man skulle kanske tro, att härigenom skulle uppkomma en stor villervalla vid begreppet af ordens grundkarakter. Visst icke! Då man närmare besinnar saken, skall man finna huru stor orimlighet det t.ex. är att vilja tillägga pallen ( scamillus ) karakteren af karl ( Mascul. ), men stolen ( sella ) en karakter af qvinna ( Femin. ) och bänken ( scamnum ) deremot, en egenskap af intetdera ( Neutr. ), då i dessa begrepp ingen karakter af kön, och således icke heller af könskillnad, ingår, och der de dessutom alla tre ursprungligen utmärka samma grundbegrepp. Äfven i fråga om djur och växter, der könsbestämmelse möjligen kan komma i fråga, uttryckes den i Finskan, liksom i andra språk, genom tillägg af egna ord; och som man t.ex. i Svenskan utmärker denna skillnad genom tillägg af orden hane, hona, sker det i Finskan genom de motsvarande begreppen gubbe, gumma, eller hund, hynda; utan att behof göres att införa olika genus. Likaså litet som man i Svenskan gör någon skillnad vid Adjektifvets genus, då man säger min far eller min mor, likaså litet göres det i Finskan, om man t.ex. säger min blod eller mitt blod: begreppet blir alltid detsamma.
[8] Ibland Finska språkets många märkvärdiga egenheter, förtjenar t.ex. nämnas den, att då ett Verbum skall konjugeras, och begreppet deraf är förenadt med en negation, hvilket uttryckes genom tillägg af Adverbet icke, t.ex. en auta (jag hjelper icke) så förändras, eller rättare omkastas hela, den annars så reguliera, flexionsformen, på så sätt, att sjelfva Verbum nu, i stället för partickeln, blir ett inconjugabile, eller rättare: behandlas såsom ett Impersonale, och sjelfva flexionen deremot öfverflyttas på den nekande partikeln, hvilken, genom tillägg af pronominal-suffixen, nu, sin tur, flekteras genom alla numeri och personæ. Denna iakttagelse följes af språket ganska noga, och förkastar, så väl i detta som i hvarje annat fall, med sträng konseqvens, äfven den minsta kränkning af dess egenskaper. Ibland andra egenheter har Finska språket äfven den, att det icke, liksom andra språk, begagnar sig af prepositioner, så framt ej, för omvexlings skull, någongång i poesin. Hon har förvandlat dem alla till postpositioner, derigenom att hon ställt dem efter de ord, hvartill de skola höra. Deraf kan ock förklaras uppkomsten till de flesta suffixer. Finskan har i detta fall, på ett märkvärdigt sätt, utbildat och bibehållit sin genuina karakter, att nemligen lägga största vigten på början af orden. Derföre tål hon hvarken Prefixer eller Prepositioner, derföre bildar hon sina mångfaldiga derivativa af slutändelserna, derföre intonerar hon första stafvelsen med en stark Aksent, och derföre har hon ganska laglikmätigt uppfattat Rimmet (allitterationen) i början af versen, liksom i början af ordet, och icke, liksom andra språk, vid slutet. — Också deruti har Finskan en egenhet, att den, egentligen att tala, ickc har något Passivum, utan brukar i det stället ett Verbum Impersonale, som konstrueras såväl med Accusativus partialis, som med en enkom dertill egnad kasus (se Otava. 2 D. p. 259). Så t.ex. i stället att säga: jag älskas, uttrycka de sig: "man älskar mig"; hvilket, sanningen att säga, är logiskt rättare, emedan predikatet här, jemte Subjektet, äfven utmärker Objektet för handlingen; ty jag kan icke älskas, om icke någon älskar mig. Dessa Impersonalia hafva orätt, i Södra dialekterne, blifvit behandlade såsom Verba-Passiva; under det de, i de Norra dialekterna, lika orätt, blifvit begagnade såsom ett slags Verba Deponentia (se Otava. 2 D. p. 256.) Såsom en egenhet, i Finska språket, kan äfven anmärkas, att ganska många Substantiva hafva tvenne slags, eller dubbla, Pluralis; t.ex. säkkiä och säkkilöitä, pussia och pussiloita, tuolia och tuoliloita, pukkia och pukkiloita; eller, (enligt en annan form): weljet och weljekset, sisaret och sisarekset, serkut och serkukset, kälyt och kälykset; lankot och lankokset, o.s.v.; af hvilka några äfven tyckas hafva haft en dubbel singularis, och hvilka hvardera former deklineras genom alla sina Kasus, både med och utan promominal-suffix, utmärkande visserligen en fin distinktion, i begreppet, den vi dock här icke tro oss böra examinera. Troligtvis har Finskan, ursprungligen, såväl som dess systerspråk — Lappskan, äfven haft en egen form för Dualis, hvaraf spår ännu skola röja sig äfven i Magyariskan eller Ungerskan. (Jemför Gyarmathi, Affinitas Linguae Hungaricae cum linguis Fennicae originis, p. 11.)
[9] Väl omtalar Herodotus en Scyth eller Get, vid namn Zamolxis, hvilken först såsom betjentgosse, och sedan såsom lärjunge, åtföljt Pythagoras till Egypten, hvarifrån, sedan han insupit dennes läror och visdom, han återvändt till sin hemort, der han omfattad af sine landsmäns kärlek, ibland dem infört Egyptiska bruk och plägseder. (?) Detta må vara. Enligt en annan berättelse deremat (Jfr Zedler, T. 36, 791). skola dessa Scyther, hvilka varit mycket hemmastadde i magiska konster, lärt sig dessa mysterier af de nordiska Hindus-stammarne, i anledning hvaraf de ock, redan på Platos tid, voro ansedde såsom stora svartkonstmästare. Det säkra torde vara, att hvar och ett folk haft sina Myter, m.m. liksåväl som sitt språk; men hvarifrån de först erhållit dem, eller på hvad sätt? lärer ej blifva så lätt att förklara.
[10] Så t.ex. säger Plinius (L. IV. c 1) om Scythien, eller egentligen om Thracien, " Omnis Græciæ fabulositas, sicut et litterarum claritas, ex hoc primum sinu effulcit:", Likaså berättar Clemens Alexandrinus (L. I) att Grekerna inhämtat mycken kunskap af Scytherna, hvilket äfven Plato, i sin Cratylo, bekräftar; och Theodoretus (i colloqu. 5) berömmer på det högsta såväl Scythernas snille som deras skarpsinnighet och urskillningsförmåga. Enligt egna gamla folksägner, uppgifva Grekerne sjelfve sig hafva erhållit Gudar från Egypten, Bokstäfver af Phoenicierna, och Mysterier d.v.s. Vetenskaper från det Thraciska Phrygien. Måhända härleda sig härifrån de begrepp, de gamla gjorde sig, om vishet och rättfärdighet, ytterst i norden; hvilket på sätt och vis tyckes sammanstämma med Finnarnas, af oss i Otava framställda, äldsta vishets-lära; liksom Göternas begrepp om deras hemliga vetenskaper och konster fullkomligt öfverensstämmer med detta folks sednaste, af oss här omrörde, signerier m.m.
[11] Jemf. Otava 2 D. s. 102. Vi hafva någon gång framdeles ämnat, uti en särskilt afhandling, närmare framställa hvilka af Grekiska och Romerska författares reflexioner och aforismer icke blott äro synonyma med våra gamla Finska Ordstäf, utan ofta nog synas, till orden, deraf vara en öfversättning. Visserligen kunna allmänna sanningar, och åsigter, uppfattas såväl af det ena folket som af det andra; men formen, hvarigenom de uttryckas, kan icke gerna, utan naturlig orsak, blifva densamma. Om man nu bevisar att en stor del af de gamla Filosofernas mest genialiska tankar, ock vishets-sentenser, finnas icke blott ordagrant uttryckte i dessa Finska folk-filosofemer; utan ofta mera poetiskt och åskådligt, mera naift och träffande der framställda, så blir det fråga om Finnarne upphämtat sina Sedebud och Gnomer af de Grekiska skribenterne, eller desse, sina, af Finnarne? Troligtvis, intetdera! Men — månne icke ordstäf, liksom nu, äfven funnos i gamla dagar? Och månne ej samma ordstäf funnos hos olika nationer — helst af samma folkstam? Månne icke slutligen desse Greklands vise (liksom hvarje annan vis man både bör göra, och ännu gör) samlat och begagnat all den visdom och kunskap de kunnat öfverkomma, utan afseende från hvad källor de inhämtat den? Besvaras dessa frågor med ja, då har man ock derigenom en förklaring huru Finska Ordstäf kunna förekomma hos forntidens Auktorer. Och hvad som är än mera, man har deruti ett nytt, och från främmande nationer hämtadt, ganska talande, bevis, på dessa Finska Ordspråks höga ålder, hvilket vi redan förut (i Otava 1. D. p. 31, 82), sökt bevisa på en annan, motsatt, väg, hvilken öppnar sig för oss, genom forskningar inom våra egna häfder.