[12] Som bekant är, lärde Zoroaster eller Zeretoscatro (jfr p. 31, 32) att " af intet blir intet." Det var härifrån han utgick, härpå byggde han sitt system, och härifrån slöt han att det således måste vara en ursprunglig princip, evig och oändelig. Härifrån utgick, äfven Anaximandros (som var född omkring 610 år f.Chr.), hvilken, af Greker, skall varit den första, som uttalte denna sats; hvarifrån han slöt att det ursprungligen måste finnas något, som i sig sjelft är oföränderligt, hvilket är orsak till alla de föränderliga tingen. Efter honom uppförde äfven Anaxagoras, från Klazomene, (omkring 500 år f.Chr.) sitt filosofiska system, på samma grundsanning; och äfvenså skall Demokritus, från Abdera, (omkring 460 år f.Chr.) i sitt arbete om Verlden och dess Natur, hafva utgått från denna sats, då han slöt att det ursprungligen måste finnas något, hvilket, enligt hans åsigt, bestod i Atomerna och Rummet; samtidigt med hvilka han antog Rörelsen och Tiden. Äfven Xenophanes, från Kolophon, stiftaren för den Eleatiska skolan (som lefde omkring 556 år f.Chr.) började med att filosofera ifrån samma sats; hvilken han dessutom omkastade, eller betraktade från en annan, ny, synpunkt, hvilken man uttryckt med orden: " ex nihilo nihil fit, et in nihilum nihil revertitur." Samma lära framställde äfven hans vän Parmenides, hvars sats var: " hvad som är är; och hvad icke är, är icke." Af allt det anförda finner man således, att denna grundsanning: "af intet blir intet", var ett resultat af den tidens djupaste filosofiska forskning, och inneslöt fordomdags mycken visdom. Såsom någonting märkbart, förtjenar nu anmärkas: att bland de tusendetals filosofemer, som ännu finnas i Finnarnes mun, är intet så allmänt, som detta de gamles kausalitets-begrepp, uttryckt med samma ord, men, genom ett fint maniement af språket, så framstäldt att det tautologiska dubbla upprepandet af ordet intet, derigenom undvikes. Man hörer nästan hvarje bonde, tidt och ofta, säga: Ei se tyhjästä synnyk! eller Ei se lähek tyhjästä, eller Ei tyhjästä mitään tulek; utom flere härmed mer eller mindre synonyma ordspråk t.ex. Ei tyhjä säkki pystyssä pysyk! o.s.v. äfvensom de säga: se on tehty, kuin on tehty, eller tehty seisoo … (hvad som är, är). Om flere af dessa de gamla Finnarnes filosofiska åsigter kan man jemföra Otava 1. D. p. 73, m.fl. st.
[13] Pherecydes, från Syros (som lefde omkring 565 år f.Chr.) antog, i sitt filosofiska system, Tiden, såsom den hvilken skapat (format), allt, för det äldsta. Någon sådan idé tyckes äfven hafva legat till grund för Finnarnes åsigter af verlden; dock utan att de derföre tilldömde den skapelseförmågan. Med begreppet af Tiden, jemförde de begreppet af Rummet (Rymden), och deras filosofi blef: Aika wanhin, Avaruus suurin. (Tiden, den äldsta; Rummet, det största). ( Otava l.c.) Enligt Diogenis från Laerte, uppgift, skall det annars redan hafva varit en af Thales' filosofiska satser: att "Rummet var det största", emedan det omfattade allt.
[14] Månne det icke var förmedelst ett försök, att införa denna Allitteration äfven i Grekiska Språket, hvarigenom Gorgias, från Sicilien, Empedocles' lärjunge, visste på sin tid (omkr. 430 år f.Chr.) väcka så stort uppseende i Athén, medelst det oratoriska behag han sökte gifva sina tal, derigenom att han på vissa ställen placerade ord med lika stafvelser och ljudfall. Hvilket sätt att tala, man sedermera, efter honom, kallade gorgiasera, och som man trott sig böra förklara med rimma. Men rimmet (nemligen slutrimmet) är en alltför sentida uppfinning, och lärer förskrifva sig från medeltidens munkar, af hvilka Leonius, i Paris, isynnerhet derföre gjort sig känd. Det tyckes således vara mer än sannolikt, att man härmed bör förstå detta urgamla, hos Tschudiska eller Scythiska folken öfliga, stafvelse-rim i början af orden.
[15] Man finner, snart sagdt öfverallt, i dessa gamla Nordiska Sånger, inflätade Finska ämnen, d.v.s. verser lösryckta från Finska Runor; så till ex. förekommer i Grimnismal, 9:de strofen, vid beskrifningen på Valhall, ett långt stycke, som, ord för ord, är taget från en hos oss ännu ganska allmänt gängse Finsk Runa, hvaraf jag upptecknat åtminstone 20 olika varieteter, af hvilka en finnes införd i Pieniä Runoja, 1 D. p. 24; hvilket må tjena som ett nytt bevis på våra mest allmänna Runors ålder. Nu kan man väl invända, att Finnarne, på samma skäl, möjligen kunnat få dem ifrån Svenskarne; men man behöfver blott genomläsa de särskilta verserne på hvardera språket, och man måste vara skumögd för att icke genast kunna urskilja de genuina. Ja sjelfva den gamle Odins vishets-reglor, sådana de förekomma i hans och Lodfafners höga Visa, införde i 1:sta afdelningen af Havamal, äro så sammanskrapade af våra Finska ordstäf, att vi icke kunna begripa annat, än att det måtte hafva varit en infödd Finne som först sammansatt dem, eller som åtminstone lemnat rudimaterierna dertill.[D] Ja än mer, beskrifningen på Odin sjelf, såväl som hans klädsel, sådan den förekommer i 6:te Kap. af Volsunga-Sagan, och hos Saxo, är ingen annan än gamla Gubben Väinämöises — icke en gång förglömmandes att han var enögd; i anledning hvaraf man ock i den af Herr Fogelberg, uti antik stil, idealiserade statyen öfver Odin, sådan den finnes i marmor uthuggen och uppställd i härvarande Kongl. Museum, skall uti sjelfva kostymen igen finna mycket, som tillhör vår Nation, hvaribland t.ex. må nämnas, att han paraderar i "Österbottniska pjexor."
På sådant sätt kan man nu lösplocka många af de lånta och granna fraser, hvilka länge prålat i den gamla Nordiska skaldekonsten; och hvad som sedan återstår såsom eget, torde icke betyda stort mer, än konsten att kunna sammanfoga dem. Att detta i allmänhet måste vara fallet, skönjes ännu mer deraf, att Svenska Nationen (vi mena härmed Allmogen) aldrig ägt, liksom den ännu icke äger, någon, hvad man kallar, "poetisk ådra"; då deremot Finnarne, ännu i dag, i de öfre provinserne, äro, nästan hvarannan bonde, om ej just Skalder till professionen, så åtminstone Rimmare eller Improvisatörer. Och icke nog dermed, att de hafva en egen national-poesi, äfven deras musik (folk-melodier) och musikaliska instrumenter, äro så helt och hållet af en egen karakter, d.v.s. så nationella, och tillika originella, att de icke annorstädes stå att träffas. Väl hafva äfven Svenskarne, i fordna tider, haft sina Barder, likasom, i sednare tider, sina Skalder; men desse hafva ej utgått från folket, de hafva härstammat från den bildade klassen: de löntes vid hofven, och voro mycket aktade, hvilket beviste att de voro sällsynte, och saknades hos allmogen. De qvädde således icke Folkets känslor för Konungen; utan sina egna, för både Konungen och Folket. Såsom bildade, måste de någonstädes ifrån hafva fått sin bildning, och då de icke kunnat få den hemma (af sin Nation), måste de hafva fått den utifrån. Liksom, ännu i sednare tider, Sveriges Poeter bildat sig efter Romerska, Franska, eller Tyska mönster, så måste äfven dessa gamle Nordens Sångare — räknade ända upp ifrån Island, bildat sig efter utländska mönster. Den tiden fanns väl ännu icke någon Fransk Litteratur, och den Romerska var måhända ännu icke känd. Dessutom trakterades vetenskaper och kunskaper, den tiden, icke skriftligen, utan muntligen; hvilket förhållande äfven var fallet med vitterheten. Det är derföre mer än troligt, att den tidens Barder sökt uppfatta och naturalisera den för Finska språket endast lämpliga, men för Svenska språket högst olämpliga, allitterationen, såsom den närmaste, och i Norden måhända allmännaste, skaldekonst; hvarföre den ock aldrig, hvarken i språket eller hos folket, kunnat slå djupare rötter. Således, liksom man, än i dag, i den Svenska Skaldekonsten icke finner något (åtminstone i formen), som man egentligen kan kalla nationellt, om icke språket, icke heller i sjelfva dess anda, om icke ämnet, och ett eller annat der i sednare tider upptaget, gammalt mytologiskt, för sjelfva folket till sin betydelse redan förloradt, namn; så tyckas äfven deras gamla dikter alltför mycket röja ett utländskt ursprung. Häraf torde man kunna förklara, hvarföre icke blott versbyggnaden, i dessa gamla sånger, är ursprungligen Finsk; utan hvarföre man äfven öfverallt, här och der, ännu kan hopplocka dessa från Finska Runor lösryckta, och i de Svenska Sångerna inpassade, verser. — Ja sjelfva den såkallade Svenska folkvisan är ju icke en gång, till sin upprinnelse, nationell? Den har, i likhet med många af medeltidens Riddare-romancer, gått från herremanna-ståndet till allmogen, der den nu ofta anträffas som en bond-slagdänga, uti hvilken man torde hafva svårt att kunna upptäcka något som förtjenar namn af poesi. Anmärkningsvärdt är äfven, att om man genomläser de 5 à 6000 Svenska Ordstäf, som Grubb förvarat oss i sin Penu Proverbiale, så skall man med förundran finna, att icke ett enda af dem, hvarken till tanke eller språk, äger något poetiskt värde, likaså litet som de, äfven i annat fall, till sin karaktér, likna de Finska. (Jemf. Diss. de Prov. Fenn. p. 24).
[16] Visserligen förstodo de gamle, med namnet Scyther, snart sagdt, alla den tidens okända nationer, hvilka bebodde länderna norr om de Grekiska folkstammarne. Och liksom man fordom med namnet Galler, och Germaner, utmärkte otaliga, ofta hvarannan olika, nationer, i vestra och norra delen af Europa, så utgjorde äfven Scytherne ett allmänt folknamn på flera af dessa, såväl i Asien som Europa, kringspridda Nationer, af hvilka de flesta ursprungligen hafva hört till den Finska, eller, som den af Ryssarne ännu kallas, Tschudiska folkstammen. Ett namn, som tyckes vara synonymt och adequat med det Scythiska. Man har, af dessa stammar, velat anse de af Grekerne kallade Geterne, ursprungligen vara desamme som, de i Nordiska Historien omtalte, Jättarne (Jotarne); och att, enligt samma analogi, Thyssageterne och Thyrsogeterne, skulle svara emot Nordens Thussar och Thyrsar, liksom man velat förklara Massageterne vara maa -Geter. Ptolemaeus lärer emedlertid vara den förste, som, bland de Scythiska folken, äfven uppräknar Jotar.
[17] Scytherne kallades af Perserne Sager och Sacer, hvilket ord, till ljudet, tyckes nog mycket närma sig benämningen Samer. Det är besynnerligt att detta folk, som, med Egyptiska nationen, täflade om hvilketdera folket, ursprungligen, varit det äldsta, som besegrade Philippus, och nedgjorde Alexanders härar, som satte en gräns för verldsinkräktaren Cyri planer och eröfringar, för hvilka han, hos dem, pligtade med sitt lif och en förlust af 200,000 Perser, som uppsatte Phrahates på Parthiska thronen, och som framträngde, med sina segrande vapen, ända till Egypten — att detta folk, som bebodde och innehade nästan en hel verlsdel, är i historien så okändt, så insvept i en mystisk skymning, att man derom, liksom om deras språk, litteratur, m.m. känner nästan ingenting. Groflemmade, med gullgult hår, berömdes de för sina rena seder, för sin stränga kyskhet, för sin gästfrihet, och sina goda naturanlag: liksom de, å andra sidan, utskrekos för sin grymhet och sina råa plägseder.
[18] Så mycket än det såkallade Thusse- eller Jätte-slägtet (Jotarne) i allmänhet afskyddes och hatades af Asarne, såsom ett folk, det der icke blott alltjemt stod med dem i öppen fejd, utan hvilket, till sin börd, äfven härstammade icke af vanliga menniskor (menskir menn), utan af ett eget trollslägte; så mycket ärades och högaktades de likväl, å andra sidan, såsom ett äldre folk här i Norden, begåfvadt med en högre vishet, och större kraft, än andra dödlige; och voro de isynnerhet utropade för den botande, helande, och välgörande verkan de förmådde åstadkomma genom sina så kallade Biarg-runor (Troll-sånger: loihteita ). Ja de förnämste af Asarnes egna Gudar och Konungar måste, enligt sagan, för att äga ett så mycket större inflytande, om ej på fädernet, så åtminstone på mödernet, härstamma från dessa Jotar, hvilka, i allmänhet, spela en hufvudroll i Nordens äldsta Historie; hvilket ingalunda varit fallet, om de verkligen varit så okunnige och föraktade, som man å andra sidan, till följd af ett gammalt inrotadt folkhat, ville beskylla dem. Enligt Asarnes egna traditioner, förvarade i deras myter och sagor, härstammade Odin sjelf, icke blott på möderne, från dessa Jotar, genom sin mor Bestla, Jätten Bölthorns dotter; utan var äfven hans maka Skade (Niords hustru) hvilken framfödde honom sonen Seminger, en dotter till den väldige Bergjätten Thjasse; ifrån hvilken äfven Håkan Jarl, i Norrige, härstammade på möderne. Oaktadt än Odin inhämtat sin visdom af Mimer, (som äfven hörde till Jätte-slägtet), ansåg dock hans maka, Frigga, det äfventyrligt för den gamla Guden att inlåta sig i ordskifte, eller mäta sig i kunskap, med den för sin visdom beryktade Jätten Vaftrudner, hvilken genomvandrat nio verldar. Äfven Freys maka, Gjerda, var en dotter till Jätten Gymer; och den gamle Thor, som man föreställt än såsom son, än såsom far till Odin, var icke blott sjelf en Jote, utan äfven hans hustru, Jernsaxa, var en Jätteqvinna från Jotunhem, med hvilken han hade sönerne Mode och Magne. Likaså var Jotun Svase på Dovre-fjäll, far till Konung Rolf öfver Hedemarken, och svärfar till Konung Harald Hårfager, sjelf, enligt uppgift, en son till Asa-Thor. Och äfven Asa-Loke härstammade icke blott på fäderne af Jotarne (han var en son till Jätten Farböde ) utan äfven hans älskarinna, Angerboda, var en Jätteqvinna; hvarföre han ock i allmänhet hade mycket att beställa med detta folk. Sålunda uppträda nu Jotar öfverallt, både män och qvinnor, i de äldsta nordiska myter: ingalunda såsom några der underordnade personer: utan såsom ett nägtigt slägte, till hvars bekämpar de, på lif och död, gudarne, förgäfves, uppbjödo alla sina krafter, under det de, å andra sidan, sökte att, genom slägtskapsförbindelser med dem, befästa sitt välde. Såsom ett ytterligare bevis, att då något storverk skulle utföras, hvartill fordrades kraft och vishet — var det alltid Jättar som dervid skulle först anlitas — åtminstone rådfrågas; må man t.ex. nämna att Jätteqvinnan Hyrrocken ensam förmådde (hvad ingen annan mägtade) i hafvet utskjuta skeppet, med Balders lik; att Jätteqvinnan Thöck ensam var god för att hindra den fromma Balders återlösning ifrån dödens boningar, eller Hels våld; att jättedöttrarne Fenja och Menja voro ensamme i stånd att mala slut på frode-friden. Jätten Hymer var den, som ensan bevakade den milsdjupa kitteln; och Jätten Rhymer den, hvilken, såsom anförare för Hrim-tussarna, styrde skeppet Nagelfare. Berglemer, kallad den vise Jätten, var, jemte sin hustru, de enda som räddade sig vid Hrim-Thussarnes undergång, hvilka räkna sin uppkomst från Jätten Ymer, hvars fötter aflade barn med hvarandra. Äfven andra Jättar hafva gjort sina namn kända i Asarnes häfder, såsom t.ex. Thyr, Hrugner, Geirröd, Thrivalde, m.fl. Afven ännu i sednare tider, framträda Jotarne under namn af Finnar, med samma slags egenskaper, inom sjelfva sagans Historiska omfång. Utan att vilja tala om den gamla Forn-Joter och hans Transcendenter, hade äfven flere af Konungarne, utaf Ynglingaätten, sitt gifte ifrån Finland. Så t.ex. var Kon. Wanlands maka, Prinsessan Drifva, dotter till Konung Snö den gamle i Finland; och likaledes var Konung Agne gift med Skjalf, Konung Frostes dotter i Finland. Att de Finska namnen icke blott äro Svenska, utan, hvad som synes än värre, uppdiktade bevisar ingenting emot sjelfva saken; tvertom tyckas de just derigenom bekräfta, hvad dessutom den dagliga erfarenheten intygar, att nemligen Svenskarne fordom likaså litet som nu kunde riktigt uppfatta och uttala de Finska namnen, hvarföre de ock utbytt dem emot Svenska; eller, om de bibehållit dem, så förvändt dem, att de svårligen numera kunna igenkännas. Ja hvarest finnes väl, i de sednaste tiders Historie, ett verkeligt Finskt namn — icke en gång i våra egna häfder? Här vela vi blott anmärka att Jotarne, ehuru af en främmande och fiendtlig stam, likväl voro i gelag, och samqväm, med de förnämsta af Asarne; och att liksom de, (enligt Myterne), bevistade sjelfva Balders begrafning, eller såsom Asa-Gudarne gästade hos Jätten Æger eller Hlår, så gästade de, ock (enligt sagorne) med de Svenska och Norrska Konungarne: Konung Raumur med Bergfin, och Harald Hårfager med Finnen Svase. Hvilket bevisar, hvad som blifvit nämndt om deras fordna anseende. Detta som, enligt Myterne, grundade sig på visdom och magt, såväl att göra ondt som godt, grundade sig, enligt sagorne, på häxeri och trollkonst. Liksom Hyndla var en vis Sibylla, en spående vala, så var Huld en trollpacka och en pulfverhäxa; och såsom systrarne. Fenja och Menja: gjorde slut på den allmänna lyckan och freden, så hvilade systrarne Thorgerds och Yrpos hämd och förbannelse, öfver alla ättlingar af Ynglingaslägten.
[19] Så t.ex. skryter Skalden Menander sjelf öfver sin Scythiska härkomst, ehuru han aflagt allt, som vittnade derom. Man har många exempel på Scyther, som i Grekland väckte uppseende för sin lärdom och sina kunskaper, såväl som för sitt snille och sin qvickhet, men hvilka, för det de aflagt sin nationalitet, och, såväl till språk som seder, antagit den Grekiska, derigenom gjort sig, till den grad, förhatliga hos sina landsmän, att om de tilläfventyrs någongång till dem återvändt, de då icke mera blifvit af dem såsom sådane erkände, utan stundom till och med till lifvet straffade; hvilket t.ex. var förhållandet med den af Plutarchus och Herodotus så mycket berömda Anacharsis, Scylen, m.fl.; under det andra åter, som ströko kring land och riken, gjorde sig kända för sina svartkonster, hvilket t.ex. var berättelsen om Abaris, och dess förtrollade pil. (se Plato, Charm. p. 465. Strabo, m.fl.; jemf. Delirius L. IV. disqu. Mag. c 2. q 7. p. 419). Dock saknas icke exempel på dem som äfven i sin hembygd, gjort sig allmänt kände och berömde, såsom t.ex. den gamla skaldefadren Orpheus; hvars sånger, med afseende å deras förtjusning, skildras likt vår Väinämöises. Väl hafva alla dessa män, som det tyckes, antagit eller erhållit Grekiska namn; ehuru då och då äfven framsticker ett Scythiskt. Märkvärdigt är det likväl, att bland de fyra äldsta Scythiska namn, hvilka anföras af Herodotus, träffar man 3, hvilka icke blott till ändelsen, utan som det tyckes till hela ordet, synas vara rent Finska, ja så lika våra ännu brukliga gamla Finska slägtnamn, att de knappt ifrån dem kunna urskiljas; nemligen: Leipoksain, Arpoksain, och Kolaksain. Äfven det fjerde, som i Accusativus skrifves Targitaon, torde i Nominativus hetat Targitain: ej olikt familjenamnet Tarkiain.
[20] Visserligen bestå dessa underrättelser, hufvudsakligast, endast i små partikulariteter och bagateller; men det är ofta man af sådana, som det tyckes, obetydliga omständigheter, kan leta sig fram till bevisen äfven för större sanningar, derigenom att man följer de förra med uppmärksamhet. Så t.ex. anmärkte Grekerne, bland annat, att Scytherne, till sin beklädnad, äfven brukade begagna sig af trädens fibrer (barkens inre hinnor). Om man härmed haft afseende på deras skoplagg, så tyckas, än i dag, Finnarnes wirsut (näfverskor) och Tscheremissernes m.fl:s bast-skor, gjorde efter samma modell, icke motsäga detta, så mycket mindre, som de ännu karakterisera de Finska nationerna ifrån andra. På samma sätt anmärker t.ex. Plinius, att Scytherne kallade Moeotiska hafvet Temerinda, som på deras språk skall hafva betydt hafvets-moder. Finnarne benämna på samma sätt, ännu, hvarje större vatten (emä-wesi: moder vatten) ty emä betyder icke blott mor, utan äfven, i anledning deraf, per comparutionem, stor; hvilket vi ofta redan förut anmärkt (Se Litt. Tid. 1817. p. 293, 377) och i följd hvaraf de kallade hafvet emä-merta. (Måhända har sjelfva Saimen, i anledning deraf, blifvit kallad Eno, i stället för Emo?) Likaså anmärker Herodotus, såsom en högst besynnerlig egenskap hos Scythernas hornboskap, att de saknade horn; detta utgör ännu karakteren på den genuina och ägta Finska boskaps-racen; äfvensom just dessa kor anses vara de mest mjölk-rike — att förtiga många andra sådana likstämmigheter, hvaraf vi anfört en del längre fram i boken.