[21] Som bekant är, hafva vi ursprungligen att tacka Professor Rask för vårt nya, af Renvall utgifna, Finska Lexikon, till hvars utarbetande och tryckning han öfvertalte Riks Kansleren Grefve Rumænzoff att icke blott försträcka kostnaderne, utan äfven att anslå eller tillbjuda ett resstipendum för den, eller dem, som, med en djupare förvärfvad kunskap i Finska språket, ville, genom resor bland de i Ryssland vidt kringspridde Finska folkstammar, närmare undersöka dessa nationers häfder, språk och seder, m.m.; ehuru vi, till vår blygd, nödgas erkänna — att ingen då visste draga fördel deraf.
[22] Nemligen, i förra fallet, derigenom att de (i anseende till en oviss skörd) beständigt skulle sväfva emellan hopp och fruktan; och, i sednare fallet, derigenom att de (i brist på afsättning af sina manufakturer) skulle måhända nödgas svälta. Att förklaringen blir lika paradox som öfversättningen, är icke vårt fel.
[23] Sjelfve hafva vi icke varit i tillfälle att genomögna detta loftal, men af Bilmarks recension deröfver, finna vi att dess innehåll varit sådant.
[24] Tacitus förstod sjelf att njuta en ovanlig ynnest af Kejsarne Vespasianus, Titus, Domitianus och Nerva; och blef, tid efter annan, befordrad till de högsta embetstjenster i staten; under Vespasianus, Procurator i Gallia Belgica; under Domitianus, Prætor; och ändteligen under Nerva, Consul, år 97 e.Chr.
[25] Han säger: " non quo nullos (Fennones) credant (deos), sed quod nihil habentibus adimere Dii nihil possunt." (Leipziger-upplagan, tryckt 1572, sid. 463). Dock tyckes han sjelf varit föga belåten med denna sin förklaring, då han, på ett annat ställe, förebrår Tacitus denna dess otydlighet, räknande detta ställe bland dem "quæ contraria sunt; et fidem dicenti detrahunt, et vel offendunt, vel corrumpunt audientes;" och tillägger vidare: "impium (scil. dictum) nulloque modo probandum, illud Taciti, temere quibusdam laudatum: securi adversus homines, securi adversus deos", &c. (se hans Initia Rhetorica. Aboæ 1792, P. 1, Sect. 1, c. 12, §. 160.)
[26] Han tyckes således här redan hafva glömt hvad Tacitus i föregående mening nämnt om " suas alienasque fortunas, quas spe metuque versare noluere "; och att de ej måtte hafva varit så utan all förmögenhet, bevisas deraf, att de redan de följande seklerna hemsöktes af vinningslystne vikingar, som af dem bortförde deras skatter.
[27] Nemligen i sådan mening att den (sällheten) vore svår att ernå. Men man må än vända och förklara huru som helst, så passar detta lika litet till den förklaring Ernesti vill ge saken, som till den Chladenius söker att ge den. Ty den förre, som vill lämpa det på fattigdomen (såsom grunden till deras securitas ) kan ej kalla den difficilis, emedan ingenting är lättare i verlden, än att blifva fattig; och den sednare, som vill lämpa det till sällheten (såsom en följd af att icke äga någon önskan), kan ej kalla denna för en res — ej heller att den genom någon res kan vinnas.
[28] Meningen kanske blefve då den: i anseende till sin uselhet, fruktande hvarken gudar eller menniskor, hade de kommit i den svåra belägenhet, att de icke en gång mer hade någon önskan öfrig, till sin räddning. Och detta vore något helt annat än den beprisade sällheten.
[29] Väl ser man att tendensen med denna Taciti berättelse är att visa, det Finnarne voro ett vildt och modigt, men tillika ett fattigt och ohyfsadt folk, hvilket omtalas strax i början, och fortgår beskrifningen härom, genom de följande meningarne, oafbrutet, under ett jemnt fortskridande att upplysa hvaruti denna fattigdom och vildhet bestod. Men att utan allt sammanhang härmed, och likasom midt uti meningen, säga att de voro säkra för gudar och menniskor, samt att de hade ingenting öfrigt att önska, förefaller oss nog tvärt och abrupt, för att icke säga löjligt; utan att vi kunnat finna att detta på minsta sätt stödjer sig på deras nyss åberopade fattigdom.
[30] Se: Dissert. de Fennis, auctore Tacito &c. Præside Joh. Bilmark, et Respondente Isaac Florin, Aboæ 1776. p. 14. 8:o. Man äger äfven ett annat lika höglärdt Akademiskt arbete, under titel: Ad excutienda Caj. Cornelii Taciti de Suionibus et Fennis, judicia chorographico historica, hvilket, utgifvit i Upsala 1740, under Professor Elias Frondins præsidium, af Joh. J. Amnell, innehåller, med undantag af sjelfva titelbladet, platt ingenting upplysande i ämnet.