[31] Ernesti mening tror han sig hafva slagit ur brädet, med den invändningen, att Finnarne ju hade boskap, som de kunde förlora (nemligen — hos Gudarna?), ty om deras förmåga talar blott Ernesti; och öfver Chladenius, hvilkens skrift han egentligen tyckes vela recensera, gör han strax i början, följande, ganska sanna, parafras: " Fallaci ratiocinatione, ignorantiam bonorum in abundantiam et satietatem vertit, et ex feritate morum, inopiæ juncta, securitatem gentis istius conflat. Unde tandem conficit, quod summæ felicitatis compendium est, votis non indigere, in eos convenire, qui a felicitate essent remotissimi "; men man kommer snart underfund med att det står klent till med vår kära Bilmark, och att han sjelf ej har någonting bättre att anföra; hvarföre han ock i all tysthet lemmar Chladenius i fred (med sin tanke om orden: illis non voto quidem opus esset ) och sjelf begifver sig åstad att förklara orden: securi adversus homines, securi adversus deos, hvilka han vidt och bredt utlägger i 4, 5 och 6 §§.
[32] Till denna slutsats tyckes Förf. hafva kommit i anledning deraf att Tacitus säger — egentligen om Peucinerne, ett pseudo-sarmatiskt folk: — " procerum connubiis mixtis "; hvilket omdöme, äfven om det skulle anses gälla för Finnarne, likväl äfven utan afseende huru det, i anledning af de olika läsearterne, rättast bör förstås, i alla fall icke afser några slägtskapsförbindelser med Svenskarne, utan om så vore — med Sarmaterna.
[33] Väl veta vi, enligt de äldsta underrättelser, att Finnarne i allmänhet varit kände såsom ett troget och ärligt folk. Jornandes säger om dem: "Finni mitissimi", och vi kunna lämpa på dem, hvad Tacitus i 19 Kap. säger med afseende å flera af dessa nordiska folk: " plus ibi boni mores valent, quam alibi bonæ leges "; men att, såsom Bilmark påstår, stöld och snatteri fordom bland Finnarne varit nästan okände, våga vi lika litet afgöra, som huruvida det alltid skett af moraliska principer, eller af en nationen medfödd ärlighet; måhända kanske lika mycket af fruktan för möjligheten att genast kunna blifva upptäckt genom någon trollkarls tillkallande, hvilken ej blott troddes äga den stora förmågan att få igen det förlorade, utan äfven den, att med en osynlig makt fjättra den brottslige vid sjelfva det ställe, der han velat föröfva sin illgerning. Dock härmed må nu vara huru som helst, så är det åtminstone säkert, att om de än voro säkre för hus- och fick-tjufvar, de derföre ej voro skyddade för andra och större våldsamheter. Det är vanligt att man i naturtillståndet, äfven som under en lägre grad af civilisation, ofta söker att hämnas en mindre oförrätt med en större, och att den starkare blott kan försonas med den svagares blod. Detta gäller isynnerhet om alla vildsinta nationer, och att Finnarne härifrån icke gjort något undantag, tyckes Tavastländningarnes mordlynne än i dag påminna.
[34] Det tyckes som man här velat lämpa på Finnarne, hvad Tacitus i 35 Kap. säger om Chaucerne: " quieti secretique, nulla provocant bella, nullis raptibus aut latrociniis populantur." Det heter deremot, tvertom, om Finnarne, med afseende å Venederne, som voro deras närmaste grannar: quidquid inter Peucinos Fennosque silvarum ac montium erigitur, latrociniis pererrant. (scil. Venedi). Dessa roffåglar, på ena sidan, och Svenskarnes krigiska grannskap, på den andra, tyckes bevisa att Finnarne, åtminstone i detta afseende, ej lefde så securi som man föreställt sig.
[35] Denna uppgift skola vi längre fram komma att vederlägga, och vela blott här anmärka, att åkerbruket gifver den säkraste vinsten, der det något så när kan idkas, och rikeligen belönar både arbetet, tiden och fliten — äfven om det ena året skulle gifva mindre skörd än det andra. Det är jagt, fiske, handel och härnad, som af allt är måhända mest beroende af lyckan.
[36] Äfven denna Bilmarks förklaring, så misslyckad den i sig sjelf är, har icke engång den förtjensten att vara hans egen, ty den finnes redan förut framställd af andra, t.ex. af Pichena, i dess förklaringar till Taciti Opera. Amstelodami MDCLXXII. T. II. p. 696, not. 5, der det om Finnarne heter: "In fæda enim paupertate, securi adversus räptores furesque agebant, quibus nihil quæstui apud eos. Et dum agriculturæ non studebant, securi etiam erant adversus deos, id est, adversus grandines, ac tempestates, ceterasque coeli injurias, quæ segetes, atque omnes alios terræ fructus aliquando destruere solent." &c.
[37] Detta säger ju Tacitus i 45 Kap. om Esterne, och deras vidskepelse: " id pro armis omnique tutela." På samma sätt skulle det hetat, om de varit tryggade af sin tapperhet; derföre står det t.ex. i 40 Kap. om Longobarderna: " præliis et periclitando tuti sunt." Äfvenså om de varit det genom en beständig fred, såsom det läses i 36 Kap. om Cheruskerna: " pax eis jucundius quam tutius fuit." Skulle de, som Förf. tror, varit skyddade genom en inbördes ärlighet, så hade det äfven då bordt vara tuti; så säges det t.ex. i 35 Kap. om Chaucerna: " malit (hic populus) justitia tueri." Och ändteligen, om de varit hägnade ( muniti ) genom sjelfva naturen, d.v.s. bakom sjöar och skogar, säkre för fiendtliga anfall (hvilket Bilmark också anför bland sina många argumenter), så visar ju 40 Kap. oss, att det då bordt heta: " fluminibus aut silvis muniuntur "; hvilket Tacitus säger om Reudiginerne och åtskilliga andra folkslag.
[38] Detta inkast möter alla dem, som sökt förklara dessa Taciti ord, blott dermed att de utropat Finnarne såsom (utvertes) säkre och skyddade mot gudar och menniskor, antingen genom naturen, klimat, fattigdom, ärlighet, tapperhet, eller hvad helst det vara må, så framt de ej tillika mäktat bevisa, att Finnarne sjelfve, i alla möjliga afseenden, vid sedda och oförutsedda tillfällen, buro inom sig denna tillit till sig sjelfva.
[39] Man må icke förblanda sig dervid, om man säger: hafva önskan, hafva önskan öfrig, eller hafva önskan af nöden, ty all önskan är af nöden. Om man så kunde uppfylla alla sina önskningar, att ingen vore öfrig, så hade man ju ingen önskan; ty en önskan som en gång blifvit uppfylld, är icke mera någon önskan, lika litet som en skuld, hvilken redan blifvit betald, är någon skuld. All önskan uppkommer af saknaden och behofvet, (ehuru detta behof, genom andra tillstötande omständigheter, kan blifva större eller mindre, d.v.s. förvandlas till lustar och begär) och således der ej behof och brist är, der är ej heller önskan. Eller det man önskar kan anses som ett komplement till det man saknar, så att det önskades plus, och det saknades minus upphäfva hvarandra, emedan de äro att anses såsom digniteter af samma rot. Skulle denna jemnvigt någonsin kunna åvägabringas, så hade menniskan ingen önskan; men hon hinner knappt uppfylla ett af sina behof, innan hon redan känner tusen andra. Sålunda fortfar hon hela sin lefnad igenom, att, enligt naturens lag, beständigt rubba och förändra detta förhållande af + och -, utaf behof och brister, d.v.s. med andra ord, så länge hon lefver, måste hon sakna och önska.
[40] Man tyckes här hafva sammanblandat begreppet att kunna inskränka, eller afsäga sig, en önskan (beherrska sina sinnliga passioner) med begreppet att helt och hållet sakna dem; hvilket är någonting helt annat. Blomman t.ex. har ingen önskan, hon har ock derföre ingen sällhet, och saknar såväl den inre som yttre känslan, eller åtminstone — medvetandet deraf. Annat är förhållandet med djuret, hvilket äger medvetande af sina behof, och således äfven längtar att tillfredsställa dem. Så är det ock med menniskan! Tillfället att kunna tillfredsställa sin önskan (njuta) utgör hennes sinnliga sällhet att kunna uppfylla sin bestämmelse (verka) dess ideella, verkliga.