[41] Hoppet, som är tron på önskan, skulle då äfven försvinna, det hvilket öppnar en himmel för så många.

[42] Det är samme Författare, som öfversatt: victui herba, med " de (Finnarne) brukade gräs till kläder " (!?) — se samma sida. Månne icke Tacitus härmed hade afseende på deras nödbröds ämnen: suola-heinät, wehkat, tahi muut — olet ja petut?

[43] Af alla de öfversättningar vi varit i tillfälle att jemföra, har den ena, i detta fall, ej varit stort lyckligare än den andra. De hafva alla trampat samma väg, och följaktligen äfven alla råkat på villostig. Så är åtminstone förhållandet med en Italiensk af D'Anghiari, tryckt i Venedig 1628, i stor 4:o sid. 514; en Engelsk, tryckt 1622, p. 271; en Tysk, af Jac. Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, s. 1323; en Fransk af D'Ablancourt, tryckt i Amsterdam 1670, s. 412, och en Latinsk utläggning af A. J. Valpy tryckt i London 1821, 8:o, Vol. 7, att förtiga flere andre. Fransmännen, som taga allting på den lätta sidan, hafva äfven i sin öfversättning varit mera frie, hvarigenom de fått den att klinga bättre än mången annans, helst sedan de tillagt orden: " pour être heureux."

[44] Bland mångfaldiga andra förklaringar, öfver dessa Taciti tvetydiga ord och meningar, må vi äfven anföra Juustens anmärkning. Ej derföre som vore den mera upplysande än de andras, men emedan den, på sitt sätt, är ganska originell, och utgör, på sätt och vis, en motsats till Bilmarks, och flere andres. Ty sedan han talat om en föregifven Finsk konung, benämnd Rostiof, hvilken öfver hela norden var beryktad för sina spådomar, sina hexerier och hemliga konster (och hvarföre han äfven efter sin död blef af folket förgudad) så säger han i anledning deraf: " quod igitur Tacitus, Finnos adversus deos securos fuisse, scribit, falsum est. Aliter sine dubio de Finnorum pietate judicaturus fuisset, si, quam vehementer Rostiofium suum offendere timuerint, non ignorasset." (Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 st. p. 99.)

[45] Man finner af flera ställen hos Tacitus, det Romarnes första beröring med de Germaniska folkstammarna, åtminstone med de nordligare, liksom med de Skandinaviska, torde, enligt all sannolikhet, hafva skett sjövägen. Så t.ex. säger han om dem i 2 Kap. " quia nec terra olim, sed classibus advehebantur "; och i 34 Kap. om Friserna: " Romanis classibus navigatos." Att kommunikationen dem emellan likväl varit ganska sparsam, ger han i 2:dra Kap. tillkänna: " adversus oceanus raris ab orbe nostro navibus aditur." Att Romarne på sådant sätt, redan under Augusti tid, med sina flottor kringseglat de nordiska kusterna, allt ända till Jutland; och härifrån, antingen ryktesvis, eller öfver det vida haf de här funno liggande framför sig, fått kunskap om de Scythiska (d.v.s. Skandinaviska, eller, kanske rättare Tschudiska) landen, intygar äfven hans landsman och samtidige, Plinius, i 2:dra B:s 17 K. af sin Natural-Historie: " Septemtrionalis vero oceanus, majore ex parte navigatus est, auspiciis Divi Augusti, Germaniam classe circumvecta ad Cimbrorum promontorium: et inde immenso mari prospecto, aut fama cognita, ad Scythicam plagam "; ehuru han, i 4:de Bok. 27:de Kap. anser detta rykte, i afseende å dessa ännu obekanta kuster, mindre tillförlitligt: " reliqua littora incerta signata fama." Strabo, född i Amasia uti Kappadocien, i Asiatiska Turkiet, som lefde under Augusti och Tiberii tid, och dog vid 60 års ålder, år 25 e.Chr. besannar dessa uppgifter i 7:de B:s 2:dra Kap. §. 4, af sina geografiska skrifter, der han säger: "vi känna de Germaniska folken allt från utloppet af Rhen till mynningen af Elben, men allt hvad som på andra sidan om denna flod sträcker sig åt hafvet, är för oss helt och hållet obekant. Ty hvarken äga vi oss vetterligt, det någon af våra förfäder seglat utmed denna kuststräckning, längre östvart, ända till mynningen af det Kaspiska hafvet, (det låg, som bekant är, i Romarnes och Grekernes begrepp, att de nordiska och Kaspiska hafven stötte tillsammans) eller har någonsin Romarnes framsteg sträckt sig på andra sidan Elben, lika så litet som någon annan landvägen trängt sig dit." Gnoritsontai d' apo ton ekbolon Raenon labontes ten arkhen, mekhri te Albios. Ta de péran te Albios, ta pros to Okeano, pantápasin agnosa aemin esin. Oute gar ton proteron oudenas ismen ton paráploun teton pepoieménous pros ta eothinà mérae, ta mekhri te sómatos taes Kaspias thaláttaes, outh' oi Romaioi proaelthón to eis tà peraitéro to Albios os d' autos ede petsoi parodeúkasin oudénes.

Ehuru man således hos de gamla klassiska Auktorerne icke finner några spår som bevisa det Romerska flottorna inträngt i Östersjön; må man derföre icke tro att deras enskilta handelsfartyg varit derifrån utestängda, eller att de, i kommerciel väg, saknat kommunikation med dessa orter, hvilket af många omständigheter kan bestyrkas, och hvarom mera längre fram. Emedlertid hade Romarne, genom de krig de dessa tider förde med åtskillige af de Germaniska Nationerne, kommit med dem i en närmare bekantskap, och genom dem erhållit underrättelser om flere af de folkstammar, som bodde ännu mera aflägset. På sådant sätt uppgick för dem ett nytt ljus öfver den mörka norden, visserligen mycket blandadt med dikter och fabler, ty — sådan är vanligtvis början af all historie. Sålunda hade nu Finnar, Svenskar, och en hop andra folkslag blifvit kände, åtminstone till namnet. Detta tyckes hafva inträffat några år nyss tillförene, att sluta af hvad Tacitus i 1:sta Kap. säger om denna del af norden: " cetera oceanus ambit, latos sinus et insularum immensa spatia complectens, nuper cognitis quibusdam gentibus, ac regibus, quos bellum aperuit "; hvilket Strabo, än närmare förklarar, då han i 7:de B. I K. §. 4, säger: "dessa folk lärde man sig då först känna, när de med krig öfverföllo de i Germanien förlagde Romerska legioner, och sedermera gåfvo sig under dem, men kort derpå afföllo, eller drogo sig längre undan." Hvad krig Tac. härmed egentligen menar, är osäkert, antingen det som fördes några och 80 år efter Frälsarens födelse, under Kejsar Domitiani tid, eller, hvad som är troligare, afser han de tre, (efter någras räkning fyra), fälttåg, hvilka den Romerske Härföraren N. Cl. Drusus, åren näst före Christi födelse, anställde i denna del af Norden; och hvarest han, tid efter annan, besegrade Galler, Catter, Markomanner, Sigambrer, Friser, Rhetier, Bructerer, Cherusker, Svevier, och andra Tyska folkslag. Det var om denna Drusus, som Svetonius, i 1 Kap. af Claudii vita, säger: att han varit den första Romerska Fältherre, som beseglat det Nordiska hafvet, " Oceanum Septemtrionalem primus Romanorum ducum navigavit "; och som, enligt Velleius, L. 11, c. 106, med sin flotta, seglat upp för Elbe, bland då ännu okända nationer: " classis, quæ Oceani circumnavigerat sinus, ab inaudito atque incognito ante mari, flumine Albi subvecta, exercitui Cæsarique se junxit." Det var ej underligt om vid denna tid, då liksom en hel verld öppnat sig för de Romerska vapnen, allt förekom dem, i början, nytt och okändt, och om således äfven beskrifningen, öfver dessa länder, blef konfys och vanställd. Tacitus säger sjelf i 10 Kap. af sin Biografi öfver C. Jul. Agricola, att norra kusten af England och Orkadiska öarne, likaledes, då först, nyligen, blifvit upptäckte " Hanc oram novissimi maris tunc primum Romana classis circumvecta, insulam esse Brittaniam affirmavit, ac simul in cognitas ad id tempus insulas, quas Orcadas vocant, invenit domuitque ", och är det förmodligen på dessa, och åtskilliga andra, öar Plinius alluderar, då han i 4:de B., 27 K. säger: " tres et viginti inde insulæ Romanorum armis cognitæ." Emedlertid är Plinius den första, hos hvilken Skandinaviska namnet förekommer — äfven han säger, att han "fått underrättelse om omätliga öar, ej länge sedan från Germanien upptäckte." " Nam et a Germania immensas insulas, non pridem compertas, cognitum habeo." (L. 2, c. 112, §. 7) och tillägger på ett annat ställe (L. 4, c. 27) der han talar om Cattegat (sinus Codanus) " refertus insulis: quarum clarissima Scandinavia est, incompertæ magnitudinis." Att likväl Tacitus vid författandet af denna sin beskrifning öfver norden, icke blott haft att tillgå dessa samtida historiska källor, utan att han härvid äfven rådfrågat äldre Auktorer, hvilkas trovärdighet man i allmänhet betviflat, skall i det följande visas. Troligtvis har han äfven erhållit mången upplysande underrättelse af sin egen svärfar Caj. Jul. Agricola, hvilken redan såsom ung, gjort sina första krigstjenster i Britannien, under Sueton. Paulinus, der han sedermera, under flera år, utmärkt sig för sin tapperhet och rättrådighet, både såsom Guvernör ( Proprætor ) och Kyrkans öfverhufvud ( Pontifex ).

[46] Bland dessa hans fördomar, kan man nämna, att det var isynnerhet för alla omina eller järtecken ( prodigia, portenta ) som han bar en särdeles respekt.

[47] Tacitus skall, enligt hvad man tror, ledt sin härkomst från en obemärkt slägt i Umbrien. Enligt andres tanke, skulle han likväl varit af en ädel börd. Ja några vilja till och med förmoda, att han härstammat af Kejsar Claudius Tacitus; men — så går det alltid: en stor man får stor börd.

[48] Om vi nu äfven gifva närmare akt på Taciti manér, skola vi finna att det just är vid dessa omständigheter, han förnämligast fäster sig. För tapperhet berömmer han isynnerhet de nationer som bodde närmast Romarne, och med dem försökte sina vapens lycka; — således dem, hvilkas krigiska förtjenster han bäst kunde äga sig bekante; som t.ex. Bataverna (i 29 Kap.), Catterna (i 30 och 31 Kap.), Tenctrerne. (i 32 Kap.), Chaucerna (i 35 Kap.) och Cimbrerna (i 37 Kap.); men för vildhet, och vidskepelse, deremot, utskriker han de folk, som bodde längre i norr (hvilka Romarne till det mesta kände endast genom ryktet) och hvilkas beskrifning vidtager med 35:te Kap. såsom t.ex. Semnonerna, (i 39 Kap.), Reudigenerna, Avionerna, Anglerna, Varinerna, Eudoserna, Suardonerna, Nuithonerna (i 40 Kap.), Naharvalerna (i 43 Kap.), Estherne (i 45 Kap.) och slutligen, Finnarne (i 46 Kap.) med hvilkas beskrifning han, på en gång, både slutar och fulländar denna sin historie.

[49] Af Katolisism och munkunderverk fick väl denna deras gamla vidskepelse, sedermera en ny, förändrad, och kanske stegrad potens. Att, för öfrigt, denna Finska folkets medeltid föregåtts af en annan, utmärkt af en större upplysning, och förståndsodling, hafva vi bevisat i Otava 1 Del. p. 22-35, dit vi derföre hänvise dem af våra läsare, som härom önska sig en närmare kunskap.