[50] Något sådant, tyckes äfven andra, före oss hafva märkt, men de hafva trott sig afhulpit detta, dermed att de i stället för sed skrifvit id (Rhenanus och Boxhornius, — se deras Editioner); och Ernesti tror att Tacitus skrifvit sed id. Vi, deremot, tro att han skrifvit intetdera: utan att hans afskrifvare, såsom ofta händt, antingen af okunnighet eller slarfaktighet, eller måhända i tanka att förbättra texten, tillagt ordet sed, liksom hans kommentatorer nu tro sig göra än bättre om de sätta dit sed id.
[51] Möjligt äfven att detta skett, genom slarf och vårdslöshet, vid sjelfva afskrifningen, hvarpå man har ganska många exempel; och att det måhända tillgått sålunda, att man flygtigt, och i hast, fått se första stafvelsen se - af det kort derpå tvenne gånger upprepade ordet securi, stående, någorstädes i grannskapet, under receptaculum, t.ex. vid slutet af en rad.
[52] Illaborare domibus, har vanligtvis blifvit öfversatt med: "att uppföra hus", eller "att äflas med byggnader"; ehuru det då troligen bordt heta laborare in domos (såsom t.ex. hos Ovid. in spem laborare, äflas med hoppet). Denna tolkning tro vi här vara så mycket mindre lämplig, som ett sådant arbete icke egentligen utmärker någon daglig sysselsättning — mycket mindre utgör ett folks näringsgren — hvarom likväl här tyckes vara fråga. Dessutom kan denna mening, refererad till orden gemere in agris, icke blifva annan än laborare in domibus. Så vidt vi känna, förekommer ordet illaborare, uti det Latinska språket, icke annorstädes än på detta ställe hos Tacitus, och då man i anledning häraf snart sagdt i alla Lexica gifvit det denna ensidiga, och, som vi tro, oriktiga tolkning, endast lämpad och afpassad, som det synes, i motsats emot hvad i föregående mening anföres om Finnarne, nemligen: " Nec aliud infantibus ferarum imbriumque suffugium, quam ut in aliquo ramorum nexu contegantur ", så tro vi oss härigenom böra rätta och anmärka detta misstag.
[53] Eller huru vill man väl annars förklara dessa, i alla fall, oförklarliga ord: suas alienasque fortunas spe metuque versare?
[54] Således gjorde de, i detta fall, intet arbete, (ty att de närde sig med boskapsskötsel, handel, frakter, eller grufarbete, omtalas icke). De måste således haft idel goddagar — ty jaga kunde de väl icke alltid, — i tid och otid.
[55] Men hvarifrån skulle de få egendom, om de ej förskaffat sig den genom flit och arbete?
[56] Både Finnar och Lappar äro från urminnes tider kände för sina handarbeten. De förre, isynnerhet för sina smiden, de sednare för sina träkäril, m.m. Se Rühs Finl. o. dess Inv. 2:dra Uppl., l:a Del. sid. 5, 2:a Del., s. 34, 37.
[57] Härmed må man dock icke förblanda svedjebruket; ty ehuru det i många afseenden är vida besvärligare, anse de det likväl ej med samma förakt som åkerbruket, hvilket de hålla vara dragarens kall. Till upplysning för dem, som härvid möjligtvis kunde falla i förundran, hvarföre man nemligen skulle anse det för en större skam att plöja en åker än en sved, få vi anmärka: att Finnarne, fordom, ej plöjde sina sveder; utan bestod deras svedjesätt deruti, att, sedan de nedfällt den grofva skogen, brände de den, och, utan att hvarken plöja eller harfva, kastade de utsädet bland de härs och tvärs liggande trädstammarne, i den nästan ännu varma askan. Häraf blef en följd, att man blott kunde taga ett säde, af en sålunda förarbetad sved. Detta sätt att svedja, der hvarken tarfvas plog eller häst, sker än i dag i norra delen af Savolax, och, allmänt, å de Svenska och Norska Finnskogarne; samt att detta varit det äldsta, fordom brukliga, svedjesätt, tyckes redan den högst enkla metoden förråda; och bestyrkes äfven detta af ett ställe hos Clausson (se hans "Norska Krönika", tryckt i Köpenhamn 1632, sid. 135) så lydande: "De (Finnarne) bevare sig intet met jorden at förarbeide, derfor skeer det som mesteds sönder i Nordland, at der som Finden drager fra, oc hafuer af hugget Skoufuen, der drage Norrsk folck til igien, oc plöye oc saae, oc giöre der skiönne jorder aff." Detta är hvad Tacitus i 14 Kap. ganska sinnrikt kallar: " nec arare terram, aut exspectare annum," hvilka ord han tyckes hafva plagierat utur Strabo, som i 7 B., 2 K., 3 §. säger om de emellan floderne Rhen och Elbe boende Svever, och åtskilliga andra af dessa folkslag: me georgein, mede thesauritsein (neque colunt agros, nec quidquam reponunt). Då emedlertid åkerbruket småningom infördes, skedde det ej utan stor motvilja, dels såsom stridande emot fäders, och förfäders, urgamla bruk och vana, dels såsom ett, för fria söner, nesligt arbete, att gräfva i jorden. — Ganander anför en hos Finska folket ännu allmänt gängse mytisk fabel, som är artig nog, och kan tjena att visa oss med hvad begrepp Finnarne i början måtte hafva omfattat denna nya näringsgren. Den lyder: Kalewan tyttären ottaneen kyntäjän, ja hewoisen ja auran, jota toi äitilleen, ja sanoi: "mikä Sitti-sontiainen tämä on, jonka minä löysin äitin moata tonkimasta?" Äiti sanoi: "wie pois piikani! meijän piteä pois-paeta tältä moalta, — ne tuloowat tänne asumaan." Dock, fram, fram! skall allt godt och ädelt, äfven om det vore aldrig så stridande emot häfdernas helgd och bruk; ehuru det visserligen går trögt och långsamt i början. Det var derföre trälar och qvinnor, först, hos Finnarne, fingo befatta sig med ett yrke, som nu utgör hvarje odalmans fröjd och glädje. Äfven detta tyckes icke hafva undgått Tacitus, och torde hafva gällt, till någon del, äfven om andra nationer, efter han i 15:de Kapitl. gör följande reflexion: " Fortissimus quisque ac bellicosissimus nihil agens, delegata domus et penatium et agrorum cura feminis senibusque, et infirmissimo cuique ex familia, ipsi hebent."
[58] Ett gammalt ordspråk: " Tyhmä paljon työtä teköö: Eleä wiisas wähemmäilläk," bevisar mer än tillräckligt, hvad de här mena med "wiisas." Och en runa, som talar om en trollkarls besök hos en annan, börjar med följande bombastiska anathema:
Ymmärrys yllä piteä, Hattu miestä hallihtoo; Hywä päiwä! helwettiin — — Onko perkele kotona? Jolta saisin sanoja kuulla, Sekä konstia kowia.