Ännu lefver, i Finnarnes mun, ett gammalt ordstäf, som vittnar om denna makt emot Gudomen, hvilken våra fäder trodde sig besitta, och som tyckes vara en gammal qvarlefva af den gråa hedendomen; emedan Guds makt, enligt det, redan sättes i bredd med trollkarlens. Det lyder:
Kaksi kowaa koittelee (alii: kiskottelee) Susi ja hewoisen warsa, Meijän poika ja Jumala.
Att denna meijän poika måtte hafva varit en beryktad trollkarl, synes här klart, då han vågade pröfva sin styrka med de christnes Gud. Äfven hos Tyskarne bibehåller sig ännu ett ordstäf, som tyckes påminna om den då ännu icke hos dem kufvade hedniska öfvermakten, enär man säger: " noch leben die Heiden." Men småningom segrade det himmelska väldet öfver det jordiska, och äfven Finska folket förnam slutligen att den Allsmäktige, både i kraft och godhet, öfverträffade deras usla hexmästare. Och ett annat ordspråk, som synes bära sin stämpel ifrån denna tid, har i folkets minne förvarat denna öfvergång från hedendom till sann christendom. Det lyder:
Joka kiitteä hyweä, Kiittäköön hywät Jumalat! Joka laittaa pahaa, Laittakoon suwesta talwi!
[59] Orden: trolldom, trollkonst, trolleri, trolla, som ofta här förekomma, torde visserligen, liksom deras begrepp, helt och hållet utgå ifrån språket, i den mån upplysningen tilltager. Då de till dess måste qvarstå, nödgas vi upplysa, att de ej här få tagas i den vanliga bemärkelse de torde äga i Svenska språkbruket, der de lära betyda konsten att, genom öfver- eller onaturliga medel, frambringa öfver- eller onaturliga verkningar. Enligt Finnarnes begrepp, är så väl medlet som verkan, endast i så måtto öfvernaturligt eller öfversinnligt (andeligt), att andra icke kunna inse eller fatta det förras natur, blott dess verkan; men derföre tro de icke medlet, i sig sjelft, vara så tillvida onaturligt, att det skulle sakna naturen att verka, d.v.s. de tro endast på en naturlig magi, hvaruti de tillskrifva mindre hexmästarns personlighet, som icke mera de medel han nyttjar, denna öfvernaturliga kraft; uti hvilket fall de, med samma skäl, kunna anse för trollkonster, alla fysiska fenomen och experimenter, hvilka de till sin natur icke kunna förklara.
[60] Denna national-sång, som först tyckes utveckla Catos idé: " inter prima spectari jubet, ut solum sua virtute valeat ", och sedan Plinii: " malus est ager, cum quo dominus luctatur " (L. XVIII. 5) karakteriserar ganska väl det gamla Finska folklynnet, och har numera öfvergått till ett slags bunden prosa, som lyder sålunda:
Älä huolik paljosta työnteosta, Eleä wiisas wähemmälläik! Kyllä mua kaswaa moatessans, Pelto, pepuroijessans; Kantaahan suo jänistä, Suo jänistä, moa warista, Nurmi nuorta joutahinta, Pelto, pieniä kanoja. Ei sallik sawinen pelto, Eikä sontainen suwaihtek Koreita kuokkijoita Walkeata kuokan wartta.
(Se De Proverb. Fenn. P. I. p. 26.)
Att Runan är urgammal, och fullkomligt öfverensstämmande med den allmänna opinionen, bestyrkes deraf att de flesta verser, eller rader, lösryckta från det hela, ännu i dag, bland de ålderstigna, tjena såsom gamla godkända ordspråk. Äfven Tacitus tyckes, i detta fall, hafva något så när känt folkets karakter, då han om det, i 14:de Kap., säger, generellt, med afseende å åkerbruket: " pigrum quin immo et iners videtur sudore acquirere, quod possis sanguine parare ", hvilka sednare ord, dock mera äro tillämpade på dem som, medelst krig och härnad, sökte lefva af rof och byte. Märkvärdigt är det likväl, att äfven de gamla Götherne skydde åkerbruket; deras lära gick ut på att lefva af krig och vikingafärder. På samma sätt tyckes förhållandet hafva varit äfven med åtskilliga andra nationer. Så t.ex. var det äfven enligt Judarnes dogmer, anförde i Talmud, Tract. Jewammoth, fol. 53. Col. 1, der det heter: "åkerbruket är den sämsta handtering; deremot är handeln den bästa; ty den som i handel har 100 gyllen, kan alla dagar äta kött och dricka vin, då deremot den som på åkerbruk nedlägger samma summa, måste åtnöja sig med rötter och grönsaker; samt nödgas ändå mycket nog gräfva och arbeta." Hvarefter det vidare härom heter: "Så ock emedan man aldrig sett något djur, eller någon fågel, den der handtverk kunde, och ingen hjort den der fikon torkade, intet lastdragande lejon, ingen räf, den der krämare var — alla nära de sig utan smärta och arbete, oaktadt de endast äro skapade till vår tjenst — hvadan ock billigt är, att vi (Judar) nära oss utan möda, vi som endast äro skapade att tjena Gud;" (Jemf. Judendo men framställd ur de Rabbinska skrifterne, m.m. p. 40), hvilken lära tyckes öfverensstämma med Lukas, K. 12, v. 24. Om man nu härmed jemför de gamla Grekers åsigter, som, i Arkadien, i det idylliska herdelifvet, idealiserade sin lycksalighet, med hvad de berättade om de nomadiska Scythernes sällhet, besjungen redan af Homerus; och med hvad Bibeln lär om Abraham, Isaak och Jakob, med flere andre af de förnämsta bland folket, hvilka vallade sina hjordar, så synes alla dessa gamla folkläror, liksom sammanstämmande intyga, att menniskan icke var skapad till arbete; men att hon, efter sitt förlorade Eden, sjelf dertill liksom förpligtat sig. (Jemf. Otava, 1 D. s. 19).
[61] Han sjöng härom: