Olin orjana Wiroissa, Palwelin pakanan moassa, Illat surwon, oamut jauhon, Aina kiikutin kiwiä. — — — — — — — Kylwin otrat Suomenmoalle, Wiskaisin Wiron selälle,

[62] Annars behöfver en så kallad Finsk hexmästare icke så mycket ryktet till sin rekommendation, som icke mera blotta namnet af trollkarl; ty detta ger honom reputation nog. Och för att såsom sådan gifva sig tillkänna, hafva de ett visst eget slags uppförande, som förnämligast utmärker sig i ett poetiskt och mystiskt språk. De tala derföre oftast med iakttagande af allitteration, och under allegorier, hvarvid de isynnerhet begagna sig af så kallade gamla ordspråk, som egentligen utgöra, i korta sentenser uppfattade, vishets- eller lefnads-reglor; och hvilka gamla minnen stå qvar som monumenter af en hos Finska folket förgången högre kultur. Härom finnes, utom den af oss utgifne Dissert. de Proverb. Fenn., en ganska fullständig, och som vi hoppas högst intressant, afhandling, i 1:sta Del. af Otava, s. 1-183, der man finner dessa Finska Filosofemer systematiserade, eller bragte under en vetenskaplig uppställning; hvilka, icke blott till karakteren, utan, ofta nog, till ordalydelsen, äro likstämmiga med de gamle Grekers eller Pelasgers så kallade Gnomer, eller deras korta, moraliska, kosmologiska, och filosofiska lefnads-maximer, hvilka, såsom ett slags orakel, uttaltes ibland folket, af deras så kallade vise; och af hvilka ännu Thales, (den förste af Greklands sju vise) skall hafva mycket begagnat sig, hvilken dog, öfver 90 år gammal, 545 år f.Chr. Sådana korta sedespråk tyckas fordom äfven hafva tjent till lefnadsreglor för Judiska folket, och hvilka till stor mängd finnas uppfattade i den, uti gamla Testamentet intagne, så kallade Ordspråks-boken, hvilken anses vara sammanskrifven af Konung Salomo, som tros hafva lefvat omkring 1000 år f. Christus.

[63] Hvad Tacitus här säger generellt om alla Finnar, det samma säger Juusten speciellt om trollpackan Huld. Nemligen: " Omnes spe metuque sibi obnoxios habebat." (Se Nettelbladts Schwed. Bibl. 1 Stück, p. 103).

[64] I Finska språket, förekomma dessa hexmakare under åtskilliga olika benämningar, allt efter de särskilta nuanserna af deras verkningssätt och förmåga; såsom t.ex.

Wiisaat, Tietäjät (vise män, underkunnige), Noijat, Welhot (trollkarlar), Loihtiat (besvärjare), Lumojat (klummare, tjusare), Näkiät (andeskådare), Taikurit (hexmästare), Katehet (skadare, afundsmakare), Puoskarit (qvacksalvare), Kuoharit, Salwurit (gällare), Weri-salpajat (blodstämmare), Into-mieher, myrrysmiehet, poppa-miehet (huxpux-makare), Kahtojat (siare), Lukiat (läsare),

m.m. I sammanhang härmed, tro vi oss, såsom något anmärkningsvärdt, böra nämna: att hvad som, hos andra nationer, anses såsom någonting för aktligt och nesligt, nemligen att kastrera hästar, detta anses hos de Finska folken såsom någonting stort och förtjenstfullt; hvarföre ock de fleste af deras så kallade trollkarlar äro ex professo hästgällare, liksom desse sednare, alltid, till professionen, äro trollkarlar. Till detta yrke hörer icke så mycket konsten att verkställa sjelfva operationen, som icke mer att dervid uppläsa alla de galdrer och besvärjelser, som skola hela så väl brännsår som jernsår, — men framför allt de ord, som härtill skola inviga sjelfva knifven. Skall man riktigt vara mästare i konsten, tillkommer det äfven, att — icke genom rep och handkraft, utan — endast genom de magiska orden binda djuret, eller göra det spakt och orörligt; ja till och med att åstadkomma allt detta i dess fria, naturliga, stående ställning. Besynnerligt nog, omnämner redan Strabo i 7:de B., 4:de K., §. 8. såsom någonting eget, och singuliert, hos alla Scythiska och Sarmatiska folkslag, att de nemligen brukade vallaka sina hästar, för att derigenom tämja dem, och göra dem mindre ystra; hvarvid han anmärker att deras hästar väl voro små, men ihärdiga och bångstyriga: " idion de te Skythike kai te Sarmatike pantos ethnes, to tes hippes ektemnein eupeitheiros kharin, mikroi men gar eisin, otseis de sphodra kai dyspeitheis."

[65] Man har exempel på folk som vandrat allt upp till Lappmarken, för att der få den bot hemmavarande besvärjare ej förmått lemna dem. Emedan man tror att ju längre man kommer mot den höga, eller som de kalla, mörka, norden, desto argare trollkarlar skall man finna; och man har ofta funnit att deras nåider förmått häfva sjukdomar, dem ingen läkarekonst kunnat bota. Isynnerhet gäller detta om Epilepsi, Hypokondri, Melankoli, Mani, Plöresi, och med ett ord: om alla själs- och sinnes-sjukdomar i allmänhet.

[66] Det är ej blott vid de tillfällen de behöfva påkalla hans hjelp, som han skall visa sig såsom deras patron och gynnare; utan hoppas de ( spe versantur ) att de uti allt hvad de företaga sig, i denna verlden, skola röna lycka och framgång.

[67] Vi framställa denna deras Svartkonst, här, under dess närvarande karakter, eller sådan den i allmänhet blifvit uppfattad, — icke sådan den ursprungligen är. Ty om vi en annan gång skulle komma att sträcka våra forskningar djupare i detta ämne, skulle vi kanske bevisa att denna åsigt är högst felaktig, och egentligen uppfattad, och tillkommen, genom ensidiga omdömen hos den okunniga hopen, och det såväl af anhängare, som antagonister, till denna deras magiska vetenskap. Det ligger redan i begreppet af all vetskap och kunskap, att deruti måste finnas något positift, något verkligt vetande, till grund. Det är således redan i sig sjelft någonting otänkbart, att ett helt folks vetenskap (låtom oss kalla det så) eller tro, om ock aldrig så superstitiös, endast skulle kunna bestå i toma formler eller besvärjelser, hvilka så till sägandes endast utgöra den yttre sidan, eller karakteren, deraf; och ännu orimligare, att denna tro på tomhet skulle hafva bibehållit sig, eller ägt intresse och bestånd, från det ena seklet till det andra. Ty man bör kanske i allmänhet anmärka, att så mycket än folket eller den råa massan, är böjd för att på ett superstitiöst och öfvernaturligt sätt förklara hvad som öfverstiger dess förstånd, så litet är den likväl, å andra sidan, fallen för att omfatta gyckel och toma fantomer. Nästan lika så otänkbart vore det att tro, att det positifva, som uti Finnarnes svartkonst möjligen kunde finnas, blott skulle bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, den onde, eller det ondas princip, ty sjelfva denna princip är redan i sig sjelf, och såsom sådan, till sin grund, eller natur, negatif; emedan det utgör en förnekelse af det goda. Vi tro ock derföre att, oaktadt hvad man än derom må säga, det icke finnes något folk i verlden, som med sin tro och kärlek (d.v.s. dyrkan) endast omfattar det onda; emedan en sådan tro, som i sig sjelf icke innehåller någon kunskap, icke skänker dem någon realitet, hvarken för förståndet eller hjertat. Efter denna allmänna åsigt, följer således äfven: att sjelfva trolleriet, eller hexeriet, betraktadt antingen såsom vetenskap, eller såsom föremål för tro, måste ytterst hvila på något positift, verkligt, d.v.s. på någon verklig kunskap.

Man skall ock derföre, om man närmare vill forska i saken, träffa vidskepelsen — redan i de äldsta urkunder man derom äger — förenad med, om vi så få kalla, positifva vetenskaper, förnämligast med astronomi, (eller kanske rättare, astrologi) naturkunnighet och mathematik. Så t.ex. att sluta af de få och ofullständiga efterrättelser man äger om de gamle Chaldéers filosofi (hvilken egentligen utgjordes af teogoni och kosmogoni) så bestod den hufvudsakligast af stjerntyderi och trollkonst (demonologi). Chaldéerne utgjorde, som man vet, den lärda kasten i Babylon, Assyrien, och Medien, hvilkas lära ungefär 536 år f.Chr. förstördes af Perserne, som i dess ställe införde sin Zerdusht's eller Zoroasters lära, hvilken, enligt Platos omdöme, ganska oriktigt blifvit betraktad såsom en djefvulsk magi, då den likväl endast bestod i mystiska undersökningar och förklaringar af den gudomliga naturen. På samma sätt förhöll det sig med den gamla Egyptiska Vishets-läran, hvilken — att dömma efter de fragmentariska, oftast kanske förvända, begrepp, man derom fått genom Grekernes skrifter — förnämligast skall hafva bestått i astronomi, mathematik och spåkonst (tecknetyderi). Ännu hos de upplyste Romarne och Grekerne, stod vidskepelsen, som en trogen skugga, vid sidan af deras Religion; och den förres prester löntes offentligen af staten, i bredd med den sednares.