Om man derföre närmare begrundar den allmänna karakteren af de gamlas kunskapsarter i Österlanden, så skall man finna att de, liksom sjelfva deras Religion, eller Religionsbegrepp, förvarades såsom en stor hemlighet, ett arcanum, hvaruti blott vissa Prester, eller Kaster, invigdes; hvilka, med en mystisk, mytisk, eller poetisk omklädnad, framställde för folket dessa sanningar, under symboler och allegorier, hvilka således blefvo vetenskapernes yttre form. På sådant sätt blef nu äfven naturkunnigheten till sitt inre hemlighetsfull, och till sitt yttre, symboliserad, personifierad, och lokaliserad för folket, och den lägre hopen, som, under dessa yttre attituder, sinnligt fattade, och dunkelt anade, den i dem inneboende högre betydelsen. Denna allmänna Österländska karakter, af hemlighetsfullhet, (som hufvudsakligen tyckes grunda sig på en väl beräknad egennytta) eller denna deras åsigt, om nyttan och nödvändigheten, att hålla kunskapens källa för folket, så hemlig som möjligt, uttalar sig högt, såväl i den Grekiska myten om Pandoras ask, som i den Mosaiska, om kunskapens träd, på godt och ondt, hvilka båda berättelser enoncera, att sällheten fordom, ehuru okänd, fans ibland menniskorna på jorden; men försvann, så snart de, förledde af kunskapsbegär, började forska efter dess natur. Hvardera af dessa myter tyckes vara beräknad — icke så mycket att visa följderne af nyfikenhet (vetgirighets-begäret), som icke mera — för att bevisa det menniskoslägtets, d.v.s. folkets, lycksalighet ytterst grundar sig på deras okunnighet (väl förståendes om det onda — såväl som om det goda; ty det ena följer af det andra), och att således kunskapen, liksom elden, endast borde vårdas af vigda händer. En sats, som, på sitt sätt idealiserad, ännu i mången stat torde följas, såsom en regerings maxim.

Då emedlertid vetenskaperna, sedermera, och slutligen äfven Religionen, utgingo i ett renare skick, befriade, och obeslöjade, från denna yttre, förvillande, förklädnad — hvilket isynnerhet befordrades genom Christna Religionens utbredande, hvars lära, i motsats mot all annan, var att utsprida upplysning; och som uttalar sig i de orden: "går ut och lärer allt folk", — så blef af de gamla vetenskapernas så kallade yttre sida, d.v.s. af den i dem hemlighetsfulla karakteren, endast huxpuxeriet och allegorien, eller den gamla formen, qvar, såsom en tom kåpa — dock icke tom i den mening, att ju icke derunder ännu döljer sig mången kunskap och sanning, men isolerad, och, utan vetenskaplig behandling, insvept i ett mystiskt mörker, hvarigenom den blifvit gjord till ett föremål för vidskepelse och superstition, å ena sidan, och för en lukratif egennytta, å den andra.

Som det gick med vetenskaperne, så gick det äfven med Religionen. Af den gamla mytologiska kunskapen, som omgjordade deras religions begrepp, blef — sedan sjelfva vetandet, eller den inre kunskapen derom, dog ut eller fick en annan, mera vetenskaplig form — endast sjelfva stommen, eller de toma namnen, qvar, med sina attributer, hvilka utgöra detta långa afguda-register — numera utan all betydelse.

Om man, efter att sålunda hafva angifvit karakteren af detta hemlighetsfulla, som omslöjade de gamles vetenskaper, och hvilket ännu utgör ett hufvudkriterium på Finnarnes trollkonst, vill betrakta saken från en annan, närmare, synpunkt, så skall man finna att förhållandet, på sätt och vis, är det samma — ännu i dag; i thy fall, att allestädes der mörker och okunnighet står qvar ibland folket, der finner man också vidskepelse, nemligen i så måtto, att alla kunskaper som öfverskrida deras fattningsförmåga, förklaras såsom öfvernaturliga, eller såsom verkningar af djefvulens list, o.s.v., en förklaring, hvarigenom man ganska lätt och behändigt kan upplösa de svåraste problemer. Ofta nog skall kanske ännu i dag den enfaldige, förledd af illusionen, i varseblifvandet, anse de lärde för trollkarlar, de der kunna "vända ögonen på folk." Ungefär på samma sätt har man äfven gjort med Finnarna. Då de okunnige utskrika dem för trollkarlar, så är det väl naturligt, att den upplyste, som icke vill räkna sig till denna hop, icke instämmer i detta rop; men det vore, å andra sidan, lika onaturligt, och bevisade lika okunnighet, om han skulle skrika deremot, och förneka möjligheten, att de äga förborgade kunskaper, förmedelst hvilka de — genom naturliga medel, som dock till sin grund kunna vara såväl sinnliga som öfversinnliga — uträttat en hop sällsamma saker; och hvilka kunskaper så tillvida kunna kallas "förborgade", som de icke kommit till allmänhetens kunskap. Också bör man härvid icke glömma, huru mycket såväl Läkarekonsten, som många andra grenar af Naturkunnigheten, ursprungligen haft att tacka hvad man kallar "kloka gubbar", eller de så kallade "magiska Vetenskaperne", dem de nu förakta för sin mystiska form, för sin vetenskapslöshet och hemlighetsfullhet. Man kan således betrakta både vidskepelse och trollkonst — hvilka, i visst fall, äro hvarandra motsatta begrepp, — såsom en vetenskaplig skugga, hvilken, liksom hvarje annan skuggbild, endast har sin realitet i det immateriella; men är i materiellt afseende icke blott till sin natur en tom skepnad, en annans vålnad; utan till hvars konstruktion, redan i begreppet, ingår en sammanverkan af ljus och mörker, (kunskap och okunnighet) såsom dess tvenne elementer, eller beståndsdelar; och hvars karakter derföre hufvudsakligen är, att — förnämligast verkande på inbillningen — försvinna för ljuset (upplysningen), men deremot på ett märkvärdigt sätt tilltaga, såväl till extensitet som intensitet, i mörkret, (hos okunnigheten), der den ofta visar sig, d.v.s. spökar, under tusen olika, mer eller mindre förskräckliga, gestalter. Om vi således, under denna liknelse, närmast tro oss hafva uppfattat karakteren såväl af vidskepelse som trollkonst i allmänhet; nemligen såsom en intellektuell skuggbild, hvilken väl, såsom sådan, icke i sig sjelf har verklighet, men likväl ytterst grundar sig på en verklig kunskap; så måste af dessa skuggor, vidskepelsens, betraktad såsom en reflet af trollkonstens, och således längre aflägsnad från sjelfva föremålet, (eller vetandet), följaktligen äfven vara så mycket större och vidunderligare; då deremot trollkonstens, såsom närmare omgifvande sjelfva kunskapen och sanningen, måste såväl till form som natur, vara så mycket mindre; i det den förvarar uti sig många af den ursprungliga, vetenskapliga, bildens egenskaper. Må man derföre icke för lättsinnigt bedömma de män, som, med för liten erfarenhet, men med för stor lättrogenhet, i sina skrifter, vitsordat om denna Finnarnes fordna trollkonst; icke heller för mycket förlita sig på deras auktoritet, som, med en ännu mindre erfarenhet, men med en så mycket större misstrogenhet, helt och hållet förnekat deras närvarande; ty båda partierne hafva haft orätt, och båda hafva de haft rätt.

Vi böra kanske ännu en gång, för att reda begreppet, taga en kort resumé, af hvad ofvanföre, i detta ämne, blifvit sagdt. Vi hafva nemligen, redan a priori, antagit: 1:o att sjelfva hexeriet, om ock aldrig så absurdt, likväl ytterst, måste hafva en positif grund; och 2:o att denna grund icke kan bestå i en kunskap om, eller i ett dyrkande af, det ondas princip. Sedermera hafva vi, a posteriori, verkligen funnit vidskepelsens vetenskapliga, d.v.s. positifva, karakter, hos de gamle; eller, hvad som med andra ord är detsamma, vi hafva hos dem sett vetenskapernas mystiska, d.v.s. vidskepliga, behandling; och funnit orsaken dertill förklarad, redan i de äldsta myter. Derefter hafva vi anmärkt, att då vetenskaperne sedermera utgingo i ett renare ljus, stod vidskepelsen ännu länge qvar ibland folket, såsom deras gamla form, och den qvarstår ännu, som en motsida, till den klara kunskapen. Slutligen hafva vi, för att göra detta ännu mera tydligt, framställt såväl trollkonst som vidskepelse, under liknelse af en vetenskaplig skugga, hvars hufvudbeståndsdelar äro ljus och mörker, och hvars natur är att försvinna, ju mera man ökar det ena af dessa element; och deremot, att tillväxa, ju mera man ökar det andra. Hvarvid vi anmärkt, att af dessa skuggor, trollkonsten, såsom innehållande mera kunskap (ljus) måste, till sin natur, vara vida mindre; och deremot vidskepelsen, såsom inrymmande mera okunnighet (mörker) vara så nycket större. Hvaraf såsom ett corollarium följer, att ju mera man utskrikit Finnarnes trollkonster, destomera har man derigenom endast indicerat sin egen vidskepelse (superstition, öfvertygelse härom) och ju mindre man deremot tillegnat dem denna såkallade öfvernaturliga förmåga, ju mera har man derigenom bevist sig vara upplyst. Hvarvid det bör observeras, att Finnarne sjelfve aldrig utbasunat denna sin trollkonst; utan tvertom hafva de, så mycket som möjligt, sökt hålla äfven ryktet derom hemligt. Häraf följer att vidskepelsen i sin högsta potens, egentligen varit att träffas mera hos andra nästgränsande nationer, och deremot trollkonsten allenast hos Finnarne.

Om man nu, efter dessa förberedande åsigter, närmare granskar sjelfva karakteren af de Finska troll-läsningarne eller besvärjelse-formlerne, ursprungligen uppkomne af deras gamla mytiska runor, hvilka äro de äldsta urkunder, der denna natur-vetenskap uppenbarar sig, så skall man, till en icke ringa förundran, finna, att der ingenstädes anropas den onde om hjelp, ja hvad som är än mer — Finnarne hafva ingen personifikation, ingen sinnlig föreställning, intet mytiskt begrepp, om denna princip;[E] de åkalla honom derföre icke heller i sina besvärjelser — tvertom är det endast naturliga ting och naturkrafter, som öfverallt uppmanas och anropas. Ja man förbannar någon gång, till och med den onde sjelf, såsom upphofvet till allt ondt, hvilket man väl icke gjort, om man tillika dyrkade honom. Härigenom faller nu ett stort fjäll från ögonen på dem, som i det Finska hexeriet tro sig se verkan af djeflar och onda andar. Och för att än ytterligare bevisa, att den Finska så kallade trollkonsten, i sig sjelf är ett resultat af kunskap; och ursprungligen varit förenad med astrologi och naturkunnighet, behöfva vi blott anföra det gamla ordspråket:

Ken pahat sanoopi, Se taiwahan tähet lukoopi, Meren allot arwoapi.

(Se Otava, 1 D. p. 146.) Hvilket i Svensk öfversättning vore: "Den som säger de onda" (neml. orden) d.v.s. den som utsäger det ondas princip, eller förklarar dess natur, och derigenom således äfven botar; eller med andra ord:

"Den som är en trollkarl, Han beräknar himlens stjernor, Han begrundar hafvets vågor."

Såsom följd häraf, torde läsaren finna, hvad vi redan ofvan före anmärkt, att då vi här tala om trollkonst, svartkonst, hexeri, m.m. så hafva vi med dessa ord, och deras, i vårt språk, motsvarande begrepp, icke ens fattat, mycket mindre på djupet insett, det hvarom här egentligen är fråga. Tvertom tjena dessa, och flera andra benämningar, blott att förvilla begreppet, emedan de endast afse den ensidiga åsigt, hvarifrån okunnigheten eller fåkunnigheten bedömt saken; och ingalunda uppfatta ämnet från den synpunkt, hvarifrån de Finske hexmästarne sjelfve betrakta det. Svenska språket har således icke, lika litet som något annat, något tjenligare ord, som kunde uttrycka detta begrepp, än den gamla benämningen finnekonst, riktigt förstådd. Ej underligt derföre, om äfven Tacitus, i saknad af ord som motsvarade det begrepp han härom tyckes hafva gjort sig, begagnade sig af dessa många mystiska meningar, hvilka vi här sökt förklara; — så mycket mer, som de Latinska orden magus, præstigiator, maleficus, veneficus, mathematicus, incantator, ingalunda, hvarken hvart för sig, eller alla tillsammans, motsvara detta begrepp; hvilket kanske snarare skulle kunna uttryckas med de mera obestämda nomina gentilia Indus och Phryx, i likhet med Finne och Lappe, hos oss.