[68] Detta sker vanligen derigenom, att de göra honom vansinnig (hullu) eller ursinnig (hurja); men oftast endast derigenom, att de förskaffa honom fallande-soten, hvilken sjukdom ock derföre på gammal Finska icke har någon annan benämning, än: paha pieksee (den onde risar, basar), emedan man trodde att det var den onde sjelf, som utmätte straffet. Detta uttryck, som synes vara synonymt med det i Nya Testamentet så ofta förekommande daimonitsetai, skulle måhända kunna förklara hvad dermed egentligen bör förstås: isynnerhet om man finge antaga att Frälsaren, och hans Apostlar, då de talade till folket — äfven ville begagna sig af dess talesätt och begrepp, för att göra sig för dem begriplige. Då det i Bibeln så ofta talas om att " utdrifva djeflar," hvilken, väl till orden verbala, men till begreppet för mängden kanske mindre begripliga, tolkning, intill denna dag bibehållit sig i alla öfversättningar af den Hel. Skrift, så var måhända ofta meningen dermed ingen annan, än att "bota för fallandesot"; så mycket mer, som de der så kallade besatte (daimonitsetai) alltid räknades i bland antalet af sjuklingar; och man dessutom, i Frälsarens person, icke föreställer sig någon hexmästare eller andebesvärjare, utan endast en välgörare och förlossare. För oss, må dock gerna de ortodoxe tro att Han t.ex. utdref "sju djeflar"; annars kunde man kanske tro, att Han kurerade en epilepticus, som hade t.ex. sju paroxysmer på dagen; i förra fallet, var underverket icke större, än välgerningen i det sednare. Men för att återkomma till Finnarne, så må man nämna att man har flere, ja otaliga, berättelser, att t.ex. unga flickor, som gifvit sådane hexmästare korgen, ja stundom äfven deras fäder och bröder, fallit i endera tillståndet. Och har man äfven andra, kanske lika många, exempel, att de af andra hexmästare blifvit botade. Ej under derföre om redan Petr. Claudius säger: "De (Finnarne) bedrifne oc somme megen arrighed met deris troldum, saa at den ene skjuder eller sender sin Gan (d.v.s. sitt trollskott) i et menniske, oc en anden bider den ud igen, oc drifue deris lust met mennisken at plage oc bekomme hans gods oc penninge derfor." (Sid. 134).

[69] Besvärjelse-formeln börjar:

"Tuo lykky minun kotiin, Tuo outo toiseen taloon! Tuo lykky minum kotiin: Sata sarwen kantajata, Tuhatt' maijon antajata! Tuo outo toiseen taloon: Yksi kyytä kytkyäseen, Yksi woajaan wasikkaa! Sekin rainnalle rauwetkoon, Jot' on nuorin nostettawa! Sarwet sontahan sowitak, Häntä pitkin permantoa!" &c.

Det finnes ingen besvärjning hvartill de ej, jemte de andra vidskepliga upptågen, äfven hafva en så kallad trollsång, eller besvärjelse-formel på vers, att tillgå; som må vara ett bevis hvad magisk verkan sång och musik fordom måtte hafva haft på Finnarne, då förutan dem, intet ansågs kunna göra så starkt intryck på deras sinnen. Enligt Cicero, hade deklamation och skansion af en vers, ännu i sednare tider, nästan samma verkan på Romarne. Hvad de Finska trollsångerna angår, uppläsas de nunnera ganska fort och otydligt, hvilken förändring de tyckas hafva undergått vid Påfve-tiden, då munkarne slabbrade sitt "Pater noster" och "Ave Maria", i de Finska öronen.

[70] Björnstämningen begynner vanligtvis med följande formel:

"Nousek kontio kolosta, Lehmä-syôjä lietehestä, Hiekasta hewoisen-syôjä, Rapakosta romma-koura! Nouse karhu kankahalta, Karwa-hassu halmehelta, Wiijasta wihanen kissa! Hako tiellä poikkipuolin, Musta miehen hakkooma; Liikkukoon lihais sylikäis, Käyköön kyöri kainalossais" &c.

[71] Vargstämningen börjar med följande ord:

"Laitan ma korwesta koirat, Willa-hännät wiijakosta! Laitanmahan suen suolta, Moalta makkaran tekiä." &c.

[72] Sådant, och mycket annat, är verkligen sant, och exemplen äro ej sällsynta. Dock, naturligt, naturligt måste väl allt ske. Ehuru deruti just konsten består, att kunna dölja det naturliga under mysticism, grimacer och hocus pocus. Det är derföre fåfängt att predika och skrika mot deras vidskepelse och trolldom, förr än man vet hvaruti den består — både till det naturliga, och onaturliga. Man vinner dermed icke mera än Baals prester, då de ropte på sin Solgud. Det enda möjliga sättet att utrota denna vidskepelse, är att sätta den i den fullkomligaste dager, och göra de hemliga konsterna så allmänt bekanta som möjligt. Men skall detta ske med framgång, så fordras dertill en — nästan otrolig insigt uti saken. Deras tietäjät äro emedlertid verkligen i besittning af en djup kännedom utaf många växters och kroppars hemliga egenskaper och verkan, hvilket de sorgfälligt under blåsning och läsning söka bemantla. Det förutsättes äfven att de alltid först skola taga en noga kännedom om upphofvet af det onda de skola bota, innan de företaga sjelfva kuren; hvarföre ock sjelfva besvärjelse-formeln oftast börjar med en genetisk deduktion af det ondas princip. Detta prolegomenon kalla de synty. Emedlertid läsa de sina hexerier t.ex. i åtskilliga slags ister (som skola mogna svullnad, m.m.) brännvin, salt, mjöl och mjölk, m.m. och icke i dukar och kläder — ty dessa hafva ingen reagerande verkan. Tron, den oryggligaste tro, gör kanske likväl det mesta, och verkar här i psykologiskt afseende, måhända lika mycket som i religiöst. Vi äro icke lätttrogne, men försäkra heligt, att om man kommer i en nära rapport med en hexmästare, som är i sin rätta haltioissa (extas); då alla hans fibrer och muskler äro i den högsta möjliga spänning, hvarje nerf i den starkaste retning, och genom hvarje åder frusar lif och blod, så skall hans potentierade natur ofelbart göra ett starkt intryck på vår egen sinnesstämning, isynnerhet om denna är svag. De tillstå äfven sjelfve, att utan denna spänning af sin egen natur (karaismus, into, luonto, haltio) är all deras möda fåfäng; likasom det å andra sidan ovillkorligt fordras ett blindt förtroende till deras förmåga, så framt kuren skall lyckas. Månne icke detta står i något slags sammanhang med den animala magnetismen (våga vi nyttja detta namn?). Skillnaden torde blott vara den, att i förra fallet fordras hexmästarens (eller magnetisörens) ovanliga nerfstyrka; i sednare fallet, menniskans (eller patientens) ovanliga nerfsvaghet. Förhållandet blir ju, i båda fallen, det samma, antingen man förhöjer täljaren, eller förminskar nämnaren — nerfsystemet spelar i båda sin roll. Eller med andra ord: i förra fallet agera muskel och nerf-systemet; i sednare, hemisfer-systemet, genom det sympatetiska systemet och nerfvernas atmosfér (?). En annan märkvärdig omständighet är den, då hexmästaren potentierar sin natur till den grad, att en verklig explosion af stridande krafter blir synlig, och han faller i ett konvulsifviskt tillstånd af sjelfmedvetslöshet (loween lankeaminen). Vi veta väl att många charlataner hyckla detta tillstånd, för att bedraga allmogens enfald; men vi tro äfven, att många erhålla det på naturlig väg. Att i detta ämne närmare söka utveckla våra tankar, kan här icke blifva föremål för vår afsigt, så mycket mindre som det tyckes stå i ett nära sammanhang med de paroxysmer som påkomma svagsinnade och religiöst svärmande — sekteriska menniskor; och hvaröfver vi vilja afvakta kunnigare mäns omdömen.

Visst är åtminstone, att allt i naturen verkar genom krafter, hvilka ofta äro oss dolde och förborgade; och hvilkas framkallande utgör en hemlighet, såväl i den döda som lefvande naturen. Man behöfver blott bryta sönder en sticka, för att genom dess motstånd få begrepp om kohesions-kraften; man behöfver endast krama ihop en semla, för att se ett bevis på expansions-kraften (elasticiteten), och man behöfver allenast kasta en sten emot höjden, för att finna verkan af attraktions-kraften (tyngden). Hvem kände väl att i bernstenen fanns den elektriska kraften? Hvem i jernet, den magnetiska? I zinken, den galvaniska? — Ej den som tviflar och beler hvarje ny lära, hvarje främmande mening; men den som observerar, forskar och begrundar. Vare detta nog för att visa, att i döda kroppar finnas krafter, dolda för vårt öga, och ännu outredda för förståndet. Då detta gäller om den döda naturen, huru mycket mer skall det ej gälla om den lefvande? Att framkalla dessa krafter, måste ske genom kroppens potentiering, d.v.s. retning, eller genom konflikt med andra främtnande kroppar och krafter. Hvem känner ej verkan af sinnenas och nerfvernas retning? Explosionerna af vrede, kärlek, fruktan, glädje, m.m. som förekomma i det dagliga lifvet, äro fenomener, så allmänna att de knappt fästa vår uppmärksamhet; och likväl yttrar sig i alla en förut slumrande kraft, hvars verkan är påtaglig, men hvars genetiska förklaring blir en hemlighet. Animala magnetismen, somnambulismen, ja sjelfva propaganismen, och en hop andra mindre kända fenomener, äro dylika dynamiska kraft-yttringar, ännu till sina naturer alltför mycket outredde. Då man härtill lägger hvad inbillningskraften, eller immaginationen, förmår — äfven en kraft, som alltför mycket beherrskar den menskliga hyddan, så anse vi ett verkligt fysiskt momentellt tillstånd möjligt såväl af nerfslapphet som nerfstyrka, d.v.s. af magnetisk sömn, eller schamanisk extas — eller måhända karakteriseradt af andra, mera passande, benämningar, uti hvilket patienten slutligen faller, eller hvaruti hexmästaren försätter sig, efter en omåttlig, fanatisk, skalning af sin inbillning, — uppjagad och uppmanad af andra okända krafter; hvarigenom det förhållande blir stördt, som förut ägt rum de särskilta krafternas potenser emellan, utgörande deras jemnvigt, och hvarefter ett nytt tillstånd af krafternas anomali uppstår, der den ena visar sig verksam, på den andras bekostnad. Och bör detta onaturliga tillstånd ej förefalla oss underligare, än tillståndet af rus, efter konsumeradt brännvin, tillståndet af syner efter en uppskrämd fantasi, tillståndet af drömmar, clairvoyancer, nattvandringar, och andra sällsamma potenterade naturer, hvaruti den med olika anlag och krafter begåfvade menniskan kan försättas.