Äfven i ett annat afseende (nemligen i medicinskt hänseende) står det Finska hexeriet i en ganska nära beröring ej blott med den så kallade sympatin (med afseende å de sympatiska medlen) utan ock med den i sednare tider så mycket förfäktade homoiopatin, (hvilken, egentligen att tala, endast är en utgrening af den förra, som läkarevetenskapen accepterat), liksom detta hexeri ännu i ett tredje afseende, (nemligen i magiskt hänseende) torde förete en beröringspunkt emellan den sinnliga och öfversinnliga naturen, eller för att säga mera tydligt, — emellan oss och andeverlden. En möjlighet, som må förvaras såsom en hemlighet. Dock nog härom, vi hafva redan sagt mera än vi bord!.

[73] Peder Clausson omtalar redan en sådan täflan, hvaruti den ene lät en stor sten flyta öfver ett sund; men den andre förvrängde nacken på sin medtäflare, så han alla sina dagar gick med bakvändt hufvud (se hans "Norriges Bescriffuelse", s. 134). Samma Författare anför, kort förut, ett annat dylikt exempel, huru den ene länge sökte komma åt den andra; men fann honom alltid sig öfvermäktig. Han passade derföre på tillfälle då den sednare en gång lade sig att sofva utmed ett berg, då sköt den förre sin gan (eller sitt trollskott) i klippan, och sprängde den öfver honom (s. 131.) Och lärer det vara detta, som han samma sida kallar: "deris ugudeliga oc förskreckelige Trolldom oc afguderi." Samt slutar dermed, att: "dette skrifuer jeg icke gjerne om de onde folck, megit mindre dömmer jeg her noget om, uden at Satan er en tusinfold Konstener, oc megit krafftig i de Vantro-Mennisker." (s. 134.)

[74] De tro likväl ännu, att så länge man endast söker göra godt, såsom t.ex. läka sår, och bota sjukdomar, m.m. så kan allt sådant ske utan att just behöfva hafva ingått förbund med hin onde; och man besvärjer derföre, i detta fall, ej heller vid hans, utan vid Guds, och Jungfru Marias, namn; hvilket sätt är det vanliga, och ger redan, som man ser, tillkänna katolicismens inverkan.

[75] För att i allmänhet gifva ett begrepp om den tillförsigt desse trollkarlar hysa till sig sjelfve, må vi, såsom exempel, anföra följande Runa, eller besvärjelse, hvari en exalterad hexmästare, under full extas, talar om sin öfvernaturliga förmåga, sålunda:

Itekpä minäkin lienen Ryöpen alla ryömylläin Muut ne notkuu nuoran päässä, Minä köywessä kökötän. Köytän minä köywen ruumenista, Akanoista peät aloitan, Munat solmuhun sokaisen! — Saisinma aijankin ahollen, Kirjawista keärmähistä; Sisäliskot wihtahiksi, Seipäät muista muikaleista… Jos ma hiihän Hiijen moata, Moata Saatanan samoon, Lemmon moata löyhyttelen, Jos minä hikäni hiihän, Hiki toiseenkin tuloopi, Karwa toisen katkiaapi! Hiisi on hirwiä metässä, Karhu on karkia metässä Minä oun karhua karkiampi, Mull' on hietainen hiwiä, Rauwan karstainen kamara; Jolla Hiitä hirwittelen, Peloittelen perkeleitä Syömästä weri-waloa Luu-waloa luhtomasta Onko linnassa lihoo, Onko luuta kalmistossa, Syywän miehen syölähitäk, Haukata halun-alaisen? - — — —- —— Sen nopijat minusta soawat, Kuin tuuli iljanneista, Teräs-rauta kalliosta. Pistän piilin permantohon, Woaralleeni tanterehen, Ettei pystyk noijan nuolet, Noijan nuolet, welhoin weihtet. Eikö minussa miestä lienek, Jos ei ouk pojassa petosta, Tämän pulman purkajaksi, Tämän jakson jaksajaksi! Kuhun sopii minun sormeni, Sopikoon Luojan sormi! Kuhun käypi minun käteeni, Käyköön käsi Jumalan, Herran tahto tammakohon! &c.

[76] Likasom vi, i det föregående, ansett det nödigt att närmare analytisera begreppet af ordet securus, så tro vi oss, äfven här, böra göra några reflexioner öfver dess förbindningsord adversus. Till en början önska vi fästa läsarens synnerliga uppmärksamhet derpå, att Tacitus skrifver " securus adversus " (säker emot) hvilket är en märkelig, och i Latinska språkbruket ovanlig, konstruktion; ett uttryck, hvilket, såsom i sig sjelf mindre logiskt riktigt, äfven i Svensk öfversättning icke gerna låter säga sig. Ty det bör egentligen heta "säker för", och icke "säker emot", såvida nemligen det endast är fråga om begreppet säkerhet, i och för sig sjelft betraktadt, utan afseende å något i tanken tillika förenadt begrepp om "fiendtligt motstånd." Derföre konstrueras ock ordet securus, i Latinet, vanligtvis med prepositionerne ab eller de (icke med adversus) t.ex. " securus a metu somnus " (Plin. L. 28, c. 9), " securus de bello " (Liv. 6, bell. Maced.) och hos poeterne stundom med genitifven, t.ex. " pænæ securus " (Hor. 2, Epist. 2.), " amorum securus " (Virg. AEn. 10); hvilket bevisar att detta ord, upplöst till begreppet, borde heta, sine cura pænæ v. amorum. Tacitus, som alltid skref nätt och koncist, begagnade sig isynnerhet af detta talesätt, t.ex. " loca casuum secura " (Lib. xv 11), " decoris securus " (Lib. XIX), " potentiæ securus " (Lib. 111), " odii securus " (in vita Agr.). Det kan således icke vara utan orsak, eller utan en viss anledning, hvarföre han just här säger securus adversus, såvida han härmed endast och allenast skulle haft afseende på deras securitas. Denna anmärkning tjenar oss till ett ytterligare bevis, att Tacitus med dessa få ord ville säga någonting mera, än att Finnarne blott voro (såväl utvertes som invertes) säkre (d.v.s. skyddade och tryggade) mot (för) gudarne. Han ville nemligen derjemte äfven liksom låta förstå att de också (genom någon osynlig makt) kunde göra sig hårda emot dem. Och just detta emot enoncerar sig ganska starkt i ordet adversus (emot vänd). Detta Finnarnes trotsande emot Gudarne, förklarar han, i de följande orden, än ytterligare, genom det öppna förakt de visade dem, derigenom att de icke ens ansågo det för mödan värdt, att helga dem några löften ( ut illis ne voto quidem opus esset ).

[77] Egentligen tyckes ordet homines, här stå i motsats emot deos, ehuru dermed egentligen torde böra förstås hostes; ty förmodligen behöfde ej Finnarne frukta menniskorna annorlunda än såvida de voro fiendtliga; och såsom sådane voro de skyddade för dem genom sina trollkonster.

[78] Deras troll-formel, eller galdr, lyder:

Eerikki, pyhä Ritar', Ottakoon somena marjain, Tawatkoon taskustain, Tunke Tuomarin kitahan! Lain muutan lampahaksi! Lapseks lain pitäjäksi; Minä syöwäksi sueksi. Tuo's sata satoo, Tuhatta tuhattoo, Kaikki moahan koatukooni! Laki moahan lanketkooni.

(Månne ej med denna Erik förstås Riks-Rådet och Riddaren Erik Fleming, som var Lagman i södra Finland, och dog 1538)?