[79] Non penates, har man vanligen, figurate, öfversatt dermed att "de icke ägde något stadigvarande hemvist." Vi finna likväl ingenting som här kan gifva anledning till en sådan, endast hos Poeterne förekommande, bemärkelse; i anledning hvaraf man äfven velat tillämpa hela beskrifningen på Lapparne. Vi deremot tro att dessa ord äro ingenting annat, än en närmare förklaring af hvad han förut i 9:de Kap. torde hafva lämpat på Finnarne, då han uppger, att en del af Sveverne (månne det ej bör vara Svearna?) blifvit påtrugade en främmande religion ( advecta religio ); emedan de sjelfve: " nec cohibere parietibus deos, neque in ullam humani oris speciem assimulare," hvilket allt fullkomligt inträffar på Finnarne (jemför Otava 1 b. p. 146. och Sv. Litter. Tidn. 1817, p. 295). Att meningen icke kan vara, det Finnarne voro i saknad af ordentliga hus, finner man ännu tydligare deraf, att han redan tvenne gånger förut talat om deras hus, nemligen " et domos figunt " och " illaborare domibus." Vill man, oaktadt allt detta, påstå, att Tacitus, med orden non penates, ville utmärka det Finnarne icke ägde stadiga bostäder, så följer dock deraf icke, att härmed menas Lapparne; ty han har redan förut fällt samma omdömen äfven om andra den tidens nationer. Så säger han t.ex. i 31 Kap. om Catterne, att de icke ens ägde några hus: " nulli domus, aut ager, aut aliqua curas " och ungefär detsamma säger han i 46 Kap. om Sarmaterne: " in plaustro equoque viventes ", eller som Pomponius i 2:dra Bok. om dem uttrycker sig: " pro sedibus plaustra habent," hvilket han i 3:dje Bok. närmare förklarar: " gens … non se urbibus tenet, et ne statis quidem sedibus, ut invitavere pabula, ut cædens et sequens hostis exigit, ita res opesque secum trahens semper castra habitat ". Alla dessa uppgifter tyckas till det mesta vara hemtade från Strabo, hvilket faller mera för ögat, om man jemför Siebenkees's Latinska öfversättning deraf, der det heter i 7:de B. 1 K. § 3, om de Nord-Germaniska folken: " Commune omnium est, qui istis in locis degunt, facilis et expedita soli mutatio, ob tenuitatem victus, et quod neque colunt agros, nec guidquam reponunt. Sed in casis habitant in unum diem apparatis, cibus eis a pecore plurimus, ut et Nomadibus: quorum etiam imitatione rebus suis in currus impositis facile cum pecore suo abcunt quo visum fuerit "; hvilken beskrifning, med undantag af de omtalte vagnarne, vida mera tyckes passa på Lapparne, än den Tacitus här gör om Finnarne. Uti 2:dra K. 4 §. och 3:dje K. 17 §. upprepar han detta än vidare, då han talar om de Sarmatiska nomaderna, af hvilka Roxolanerne voro de nordligaste, han kände. (Månne namnet kan hafva någon gemenskap med finska ordet Ruotsalainen?) Ty sedan han först sagt: " quid autem sit ultra Germanos, et alios iis confines, sive ii sunt Bastarnæ, ut plerique putant, sive alii interiecti, sive Jazyges, sive Roxolani, sive alii in curribus domicilia habentes, non est facile dictu ", säger han om dem sedermera: " Roxolani maxime septentrionales, qui campos inter Tanain et Borysthenem incolunt. Nam quantum est nobis cognitum regionis septentrionalis a Germania usque ad Caspium mare, id omne est campestre: an supra Roxolanos habitet aliquis, nescimus ". Härpå beskrifver han deras nomadiska lif sålunda: " Tentoria Nomadum pilis coactis compacta, infixa sunt vehiculis, in quibus ii degunt: circum ea versantur pecora, quorum lacte, caseo et carnibus aluntur: sequuntur autem ipsi pascua, semper herbosa occupantes loca: hyeme in paludibus Mæotidi propinquis, aestate etiam in campis. " Hvilket allt ännu i dag gäller om Tscheremisser, Tschuvasser, Morduiner, Votiäker, m.fl. af de, i det f.d. Asiatiska Sarmatien, kringströfvande Tschudiska eller Finska folkstammar, af hvilka de egentliga Finnarne, redan före sin beröring med Svenskarne, tyckas, såsom sjelfva hufvudstammen, hafva ägt ett mera ordnadt och organiseradt samhällslif, hvilket, sedermera, efter denna förening, ytterligare, ehuru på ett främmande språk, antagit alla kulturens och civilisationens förmåner.
[80] Så skall t.ex. den Egyptiske Historieskrifvaren Olympiodorus, som lefde i början af 5:te seklet, hafva berättat, enligt hvad den Constantinopolitanske Patriarken Photius omförmäler, det Vandalerne plägade öknämna Götherne för troll, förmodligen för det de tagit desses land i besittning; och i ett bref från Kalifen Balthasar i Bagdad, till Konung Christoffer, af år 1444, kallar den förre den sednare ännu för "Konung öfver trollen i norden." Brefvet börjar: " Baltasar Soldanus consanguineus Deorum, Babiloniæ Imperator &c. … auribus nostris intonuit, te fore magnum regem Trullorum ", &c. Jemför J.F. Neikter, Dissert. de gente antiqua Troll, p. 65, och Geijer, Sv. R. Häfd. s. 410.
[81] Se hans Historia de Gentibus Septentrionalibus, Romæ 1555, in fol. p. 119. Det är i 3:dje Bokens 16:de och följande kapitel, som han än vidare fortsätter denna beskrifning.
[82] Se hans Gothorum Sveonumque Historia, Romæ 1553, in fol. p. 163.
[83] Se hans Schondia. Argentor. 1532. fol. p. XCV 1/2.
[84] Se hans Deploratio Lappianæ gentis. Coloniæ Agrip. 12:o, s. 254.
[85] Se t.ex. Loniceri edition, tryckt i Frankfurt vid Mayn 1576, fol. s. 84.
[86] Det säges väl att man icke kunde upptäcka upphofsmannen till detta skälmstycke; men Konungen lät " en Finde, som var viis oc forfaren i alle Trolldoms stycker ", undergå torturen, (han var således misstänkt); och att detta ej var utan sina goda skäl, bevisas deraf: att då han sedan räddade sig, genom flykten, begaf han sig med Harald, Konungens son, hvilken han medtagit, till en höfding (förmodligen den, som ombetrott honom detta värf) hvilken gästfritt tog emot dem, och omsider yppade för den unge prinsen, att det just varit han som borttagit, d.v.s. låtit borttaga, maten.
[87] Väl troddes det att han var son till Ragnvald Rettilben (äfven en arg trollkarl, se Peringsk. s. 114) hvars mor var den beryktade Snöfrid, den gamle Finnen Svases dotter (s. 51, 153); men då han undergick torturen, för det han icke lät döpa sig, bekände han i sin dödsstund: " jag kan ingen döpelse få, ty jag är en ande, uti mennisko-lekamen, qvicknader igenom Finnarnas trollkonster; ty de som kallade sig min fader och moder, fingo inga barn tillsammans — och dermed dog Evind, och hade han varit den argaste Trollkarl i Norrige." (s. 160. Jemför Peringskölds upplaga af Sturleson. Stockh. 1597. s. 300.)
Angående åter den nyss omtalte Finnen Svase, eller Bergfinn som han äfven kallades, så berättar Sturleson, att han genom sin trollkonst gjorde Konung Harald Hårfager så kär i sin dotter Snöfrid, att han tog henne till sin gemål. Ty hon hade knappt räckt honom ett mjödkar — " och genast var som en brinnande eld skulle tändas i hela hans kropp, och ville han då straxt hafva samlag med henne. Men Svase sade, thet skulle inte ske, med mindre Konungen fäste sig henne till hustru, och finge henne efter lag." Hvilket ock Konungen gjorde; men fann vid dess död, (då ur hennes kropp sprungo ormar, och ödlor, grodor, paddor och allsköns elaka matkar) — sig jemmerligen bedragen, och att han varit gift med en trollpacka.