[88] Icke blott i Finland, utan äfven bland de vid Norska gränsen bosatte Finnar, lefver ännu minnet af denna slägt, kallad Kelta, (namnet skrifves annars vanligen Kelda ) eller Keltainen. En Wermlands-Finne, benämnd af de Svenske Kelt-Anders, visade under 1657 års krig mot de Danske, mycken bravur och tapperhet. Ruinerna efter hans gård, belägen nordost från byn Lekvattnet på Fryksände vestra Finskog, kallas än i dag Keltais-tomta, liksom ett annat numera ödeställe, nära byn Ärn-sjön på Östmarks Finskog, benämnes efter någon annan af samma slägt Keltaisen autio.
[89] Denna Huld, som var Trollens drottning i norden, eller som hon i Sturlunga-sagan kallas, "trollkona mikil", ansågs vara moder till trollsystrarne Thorgerd och Yrpa, hvilka den Norska Jarlen Håkan, redan i 10:de århundradet bevisade en öfvernaturlig dyrkan; och hvarom finnes en egen Isländsk saga. Sagan om Huld omtalades, i början af trettonde århundradet, såsom allmänt bekant i Norrige, hvars allmoge ännu ej glömt Hulla eller Huldren, såsom drottning öfver troll, rå, och de underjordiske. Dessa kallas derföre efter henne, i det gamla språket, Huldufolk; äfvensom trollkonster benämndes Huldukonster (se Geijer, Svea R. Häfder, 1 D. s. 482). Mest är hon hos allmogen i Norrige bekant af den så kallades Huldres låt, hvarmed man betecknade förmenta sorgliga underjordiska toner, som man trodde sig höra ur bergen (Müllers Sagobibl. 1. 368). Vi förmoda att namnet Huld är ingenting mer och ingenting mindre än en förvridning af Finska ordet hullu (galen, öfvergifven); och att bemärkelsen af detta ord, möjligen deriverar sig från nämnde trollpacka, eller dess namn. Enligt Grimms Deutsche Sagen, s. 6-12, omtalas äfven i Tyskland " die Frau Holla ", ehuru Müller tviflar om hon är densamma som den, hvilken förekommer i Ynglinga-sagan.
[90] Anmärkningsvärdt är att Tacitus i 45 Kap. säger om Sitonerna, ett Svenskt folk (någre anse honom med detta namn hafva utmärkt Sigtuna-boerne) " Femina dominantur ", och tillägger: " in tantum non modo a libertate, sed etiam a servitute degenerant. Hic Sueviæ finis."
[91] Odin, som (enligt Edda Dæmis, 6) sjelf på möderne var af Jätteslägtet, hemtade icke blott sina råd af jätten Mimer, ibland Rimthussarne, utan friade till Rinda, enligt Saxo, på en Finsk spåmans råd; eller som det i den äldre Eddan heter, på utsago af en spåkunnig jättegvinna, den han uppsökt och med besvärjelser uppmanat. (Se här om: Vegtams quidja).
[92] Scheffer begår häruti ett stort misstag, då han, sid. 51 i sin Lapponia, säger att detta skett af Eriks fader Harald Hårfager, i hvars historie händelsen finnes anförd.
[93] Konungen gifte sig sedermera med denna Gunnild, och visade hon att hon ej var illa sänd i lära, då hon framdeles genom en Finkone tros hafva förgifvit Halfdan Svarte, under ett gästabud (s. 64) och sjelf, genom sin trolldom, förgjort Konung Håkan Adalsten Fostre. (sid. 87).
[94] Att detta namn, såsom det här skrifves, i likhet med många andra, hvilka man t.ex. finner uppgifna hos Saxo — icke är Finskt, inser hvar. Detta hindrar dock icke att det ju ej derföre ursprungligen kan hafva en finsk upprinnelse. Skulle det derföre vara oss tillåtit att gissa oss till det rätta namnet, i anledning af det sätt hvarmed Svenskar och Danskar vanligen barbarisera och råbråka finska ord och benämningar, och hvarpå man ännu i sednare tider t.ex. i Fernows Beskr. öfver Werml. p. 528, finner flerfaldiga bevis, så skulle vi vara böjde att tro, det man härmed torde kunna hafva menat Muttilainen, en gammal Finsk slägt, som ännu lefver och är ganska talrik.
[95] Se 3:dje Boken af hans skrift de Orbis situ, Frankfurt 1700, p. 348.
[96] Se hans Historia Naturalis, tryckt i Paris 1723, fol. T. 1. pag. 219.
[97] Med Riphaei montes, har man vanligtvis förstått de Uralska eller Scythiska bergen. Redan Strabo utsätter på sina kartor, ganska tydligt, de Uralska alperna under detta namn (jemför hans Tabula Sarmatiæ ). Att annars Auktorernas tanke, häruti, liksom i mångt annat, varit delad, är oss icke obekant.