[98] Att denna felicitas är den samma, den Tacitus nog tvetydigt antyder, under namn af securitas, tyckes vara påtagligt; ty hvarföre skulle han annars säga " si credimus ", om han ej ansett den för orimlig (föga trovärdig). Äfven Tacitus tyckes varit villrådig, huruvida han borde tro det eller icke, lemmar likväl saken i sitt värde, men tillägger straxt derpå, med afseende å hvad han vidare hört, att det vore nog fabelaktigt ( cetera jam fabulosa ).

[99] Vi veta väl att om intet ord torde de Lärde mera råkat i strid, än om bemärkelsen af Hyperborei (Nordboer), och hvad folk dermed menas. Vi tro att forntidens Författare sjelfve varit härom oense, och att de, under olika tider, härmed icke blott förstått olika nationer, utan då dessa flyttat, namnet flyttat med dem, och sålunda äfven kommit att beteckna vidt åtskilda länder. Hvarföre den läsare torde göra klokast, som af meningen något så när kan gissa sig till hvad auktor härmed menar. Ofta torde namnet äfven blifvit användt i dikter och myter, endast för de märkvärdiga begrepp man dervid fästade. De flesta komma dock öfverens, att med insulæ Hyperboreorum oftast utmärkes vår nord; och vi sälle oss af många anledningar till denna mening. Vill man härvid jemföra de lärdes tvister, så finnas de till betydlig mängd upptagne i Nettelbl. Schwed. Bibl. 1 St. s. 38 o. följ.

[100] " Apollinem præcipue colunt ", torde kanske rättast böra öfversättas med att: "de helgade sig isynnerhet för skaldekonsten"; eller "hade sinne för poesi." Äfven Tacitus gör i 3:dje Kap, en omständlig berättelse om desse de gamles barder. Annars kunde det väl äfven betyda, att: "de bevisade solen sin dyrkan." Båda tolkningarna öfverensstämma med verkliga förhållandet.

[101] Se hans Bibliotheca Historica, Amsterdam 1746, fol. T. 1. pag. 158.

[102] Det bör derföre ock ej förefalla oss onaturligt, att vi hos dem finna namn på så många folk, länder, och kungar, här i norden, hvarom intet spår numera finnes öfrigt. Redan den Nordiska Historien sätter oss häruti i bryderi; och då våre gengör det, hvad skola ej då andra folkslags förorsaka? Det ligger i sjelfva sakens natur. Hvarje land flödade af krigiska nationer; af hvilka hvar och en djerf vikinge, som med några skepp drog i härtåg, eller i ledung efter byte, kallade sig kung (åtminstone kallades så i främmande land). Vi finna då snart, att ett och samma land kunde hafva flera sådana kämpar. Och ej nog dermed alla anförvandter af konungahuset (af hvilka de fleste just voro sådane vikingar) fingo denna titel, äfven om de ofta ej hade mer att säga, än att gästa vid konungens bord; och detta, emedan de kunde göra anspråk på thronföljden. På samma sätt gick det till med landet och folket. Från hvad ort och provins man drog ut, från det landet var man ock hemma. Man refererade sig ej till ett visst gemensamt land, och — ett sådant fanns ej; ty spliten hade ofta delat det. Af allt detta finner man, att då man hos Grekerne och Romarne finner omtalta så många Nordiska riken och folkslag, så bör man ej alltid söka dem placerade bredvid hvarandra, utan kanske oftare uti och inom hvarandra; och då skall man kanske göra sig mera gagn af de underrättelser de lemnat, än man hittills gjort.

[103] Vi veta väl att någre — deribland Fant, sid. 13 — vilja lämpa den beskrifning Tacitus här gör om Æstyi, på de nuvarande Preussarne, eller rättare deras förfäder. Besynnerligt men af hvad orsak, eller på hvad grund, veta vi icke. Kanske derföre att Tacitus säger om deras språk: " linguæ Brittaniæ proprior " (quam scil. Sveviæ)? Detta bevisar ingenting annat än att Tacitus ej kände deras språk. Eller kände han det kanske bättre än vi. Ty äfven sednare tiders Författare hafva påstått att språket i en viss del af Provinsen Wallis, äfvensom den gamla Gælskan, i Irland och norra Skottland, skall vara beslägtadt med Finska tungomålen; hvilket kanske skulle kunna förklaras derigenom, att en del af de Skandinavier (eller som de af infödingarne benämndes, Gáler, d.v.s. främlingar) som vid början af 9:de seklet inkräktade landet, kallades Fion-Gál, hvilket man vanligtvis öfversatt med "hvita Galer", men måhända rättare bordt heta: "Finn-Gáler", emedan de troligtvis varit Finnar, efter hvilka ock landet sedermera blifvit kalladt Fingallia. Den namnkunniga Fingals — grottan, på Skottska ön Staffa, skulle möjligen på sådant sätt kunna få en bemärkelse af Finn- eller Troll-grottan, i likhet med våra trollhålor, — Kanske var det i anledning häraf, som Porthan fick det infallet att bevisa det äfven Finska språket bar burskap från England ( Dissert. de superst. Vet. Fenn. p. 62); men vi veta hvarvid han stannat (se Sv. Litt. Tidn. 1817, s. 388). Att åter Tacitus sagt det Estherne bodde vid Veixeln, der nu Preussarne hafva sina hemvist, bevisar lika litet. Ty när man betänker huru t.ex. Göter, från Donau och Svarta hafvet, bosatt sig vid Mälarns stränder och på Maroccos kuster, samt huru så många andra nationer, vid de allmänna folkvandringarne, flyttat sina gamla bopålar, och flyktat från hus och hem, för att i andra länder söka sig nya; så bör man icke undra om äfven Estherne, på en tid af närmare 2,000 år, kommit att från grannskapet af Weixeln draga sig till floderna Düna, Puddes och Luga. Att de förr verkligen innehaft det nuvarande Preussen, kan ledas i bevis med flera skäl. Så heter det t.ex. i Chr. Kelchens Liffländska Historia (tryckt i Rudolfstadt 1695. 4:o, s. 12): "Ein theil des alten Swewier landes wurden eigentlich Esthen genant, welche Preussen bewohnten, und den Bernstein zu samlen beflissen waren; Doch aber ware dise Esthen dem Ursprung nach keine Swewier, ob sie zum alten Swewier lande gehöreten, sintemahlen sie auch mit den Teutschen einerley Sprache gehabt, sondern mer allein in Sitten und Kleidung über eingekommen seyn. Nach dem aber die Wenden und Herulier, wie aus dem Ptolomæo bekant, an diesen Ohrten meister gespielet, haben die Esthen Preussen verlassen, und ist endlich der theil Lieflandes, so noch heutiges tages nach ihnen Estonia, Esthland, genand wird, ihr letzter Sitz worden." Ja Plinius visste ju redan att det beboddes af Finska stammar, då han säger att Finland, enligt berättelse, sträckte sig till Veixeln: " nec minor opinione (qvam scil. Svevia) est Fennigia (alii: Eningia ) quidam hanc habitari ad Vistulam usque fluvium… tradunt." (Hist. Nat. Lib. I v. c. 13); och Egyptiern Claudius Ptolemmæus (som lefde ungefär 130 år eft. Chr.) säger i 3:dje Boken uttryckligen: "para men t' bistoulan potamon, 'ypo tous ouenedas guthones; eita phinnoi." Detta lärer bäst sålunda låta förklara sig, att på högra sidan om Veixeln, allt in åt Ryssland, beboddes landet af Finska och Sarmatiska, (se dermera äfven af Slaviska) folkstammar; men på venstra, åt floderna Rhen och Elbe, af Götiska och Vandaliska (jemför Strabo, s. 330).

Af de Finska folken omtalar redan Tacitus Finnar och Esther, Plinius nämner ännu några andre, som t.ex. Livoni, och Ingaevones, m.fl., och lärer Tacitus, med " nationes Fennorum ", hafva afseende på alla dessa stammar; af hvilka de som lågo ikring den Finska viken, ofta hemsöktes och beskattades af de Svenska Vikingarne, som då sade sig segla austurvegie, d.v.s. längs med de östra kusterna, i motsats mot nordan väg, då de kursade norden om till Biarmaland och till stränderna af Hvita hafvet.

Då vi nyligen varit i tillfälle att se en annan Författares tanke öfver samma ämne, begagna vi tillfället att här anföra hans mening, hvilken är hemtad från Versuche über die Alterthümer Livlands und seiner Völker, von Johann Ludv. Börger. Pastor zu Ermes in Livland. (Se: Versuche in der Livländischen Geschichtskunde, von Friedr. K. Gadebusch, Riga 1779. 1 B. 5 St. p. 7.) Han säger: "Die alten Einwohner Livlands zu welchem man in vorigen Zeiten, nämlich zu den Zeiten der Herrenmeister auch Kurland und Semgallen rechnete, theileten sich überhaupt in zwo Nationen, die in Absicht der Sprache und Kleidung sehr unterschieden waren, an derer Sitten nicht zu gedenken. Beide, ob sie gleich sehr ausgebreitete Völker waren, hatten keinen allgemeinen Namen, zum wenigsten ist er nicht bekannt geworden. Um sie nun genau zu unterscheiden, will ich das eine Tschuden benennen, einen Namen, den die russischen Schriftsteller den Esthen geben, das andere aber mit den polnischen Schriftstellern Gethen. Die Tschudische Nation hatte von diesem grossen Strich Landes den grössten Theil ein, und theilete sich in drey Völker, nämlich in Esthen, Liewen und Kuren."

[104] Vi kunna här icke underlåta att med förundran anmärka den påtagliga likhet som äger rum emellan hvad Tacitus i denna mening säger om Estherne, och hvad som i följande Kap. blifver sagdt om Finnarne. Ty då det om desse heter (i anledning af deras trollkonst) " suas alienasque fortunas spe metuque versare ", så heter det om de förre (med andra ord): " insigne superstitionis " (d.v.s. superstitiosi sunt). Och då det på förra stället heter: " non arma, non penatess " heter det på sednare stället: " id pro armis omnique tutela." Då det om Finnarne heter: " securi adversus deos, securi adversus hominess " så heter det om Estherne: " securi inter hostes "; och då det säges om Finnarne: " sola in sagittis spes, quas, inopia ferri, ossibus asperant "; säges det om Estherne: " rarus ferri, frequens fustium usus." Om vi nu således visat att Tacitus ägt kunskap om Esthernes vidskepelser, och att beskrifningen om Estherne på sätt och vis är synonym med beskrifningen om Finnarna, liksom det ena folket, till språk och seder är beslägtadt med det andra; så är ju all anledning att förmoda, det Tacitus med orden securi &c. haft afseende på Finnarnes trollkonster.

Annars veta vi ganska väl att denna hans mening om Estherne blifvit af alla andra annorlunda tolkad, enär man mera fästat sig vid orden än saken. Vi hafva derföre äfven vågat fatta denna mening från en annan synpunkt, än den vanliga; och då vi i allt söka sanning och sammanhang, tro vi, när vi funnit detta, oss hafva hunnit målet af vår önskan. Vi tro oss derföre, äfven här, böra först upptaga, och om möjligt vederlägga, våra föregångares tolkning, innan vi härutinnan våga framställa våra egna åsigter. I spetsen för alla de andre, vela vi framdraga en gammal Tysk öfversättning af Jacob Micyllus, tryckt i Frankfurt 1511, der det sid. 1320, heter: "Diese (Esthen) pflegen auch die Mutter der götter zu ehren, und zu einer Zierde oder herrlichkeit ihres Gottsdienst pflegen sie der wilden Schwein Bildungen oder gestalt umbher zu tragen, Dasselbig haben sie für ihre waffen und ihrer aller Schutz und Schirm,[F] pflegen auch dadurch under den Feinden beschirmet und vertädigt zu werden." Såledesn har " matrem deum venerantur ", blifvit öfversatt, med "de dyrkade Gudarnas moder." Derför ser man äfven, i många editioner, det vara skrifvit deûm; hvilken diktion nästan blott förekommer hos Poeterna, och utan att vi kunna påminna oss huruvida Tacitus någonsin tillförene betjent sig deraf, Ernesti edition, hvilken vi alltid vilja sätta i första rummet, förkastar väl denna läsart, i anseende till accenten, utan att dock derföre kunna införa någon bättre. Vi tro att om Tacitus med Deum menat Deorum, så måste han nödvändigt härunder tänkt sig antingen Esthiska eller Romerska gudar. Det förra kunde han platt icke hafva menat, emedan han hvarken, förr eller sednare, omtalar några sådana; och hos hvarje läsare hade naturligtvis den billiga frågan uppstått: "hvilka Gudars mor?" Han hade då icke blott behöft nämna dessa Gudars namn, utan äfven deras Moders, emedan de voro för Romarne okända.[G] Äfven så litet hade han härmed kunnat mena de Romerska Gudarnas moder, Cybele; ty då skulle han i det följande icke hafva kallat detta hennes dyrkande: " insigne superstitionis "; utan: insigne religionis, eller numinis, som han gör i 43 Kap. der han talar om Castor och Pollux's dyrkan hos Naharvalerna (jemf. Plin. II L. c. 37). Man har dessutom svårt att antaga det Estherne kände Romarnes Mater, dess mindre dyrkade henne; och det så mycket mer som ingen annan Romersk Författare nämner ett ord derom, hvilket man ingalunda försummat, om så skulle varit — helst man känner huru flitigt deras Historieskrifvare begagnade hvarandras underrättelser.[H] Vi tro derföre att om ordet Mater nödvändigt skall bibehållas, meningen är: matrem (tanquam, vel ut) deum venerantur (de vördade sin moder [I] liksom en Gud). Ungefär samma talesätt förekommer om Anglerne m.fl. i 40 Kap. " terram matrem colunt " (de dyrkade jorden som sin, d.v.s. såsom allas, moder). Men månne ej detta kan vara ett skriffel, i stället för: martem deum venerantur (de värderade krigiska förtjenster)? Vi äro nästan snarare fallne för att tro detta. Ty jemnförer man hvad Cassiodorus (och redan före honom Virgilius) berättat om deras grannar Götherna: " Martem Gothi semper asperrima placavere cultura " (se Jornandes de Reb. Getic. införde i den förres Op. Omnia, Genuae 1637, pag. 710) och hvad Tacitus sjelf i 9:de kap. säger om Germanerna: " Herculem ac Martem placant ", med det Pomponius säger öfverhufvud om alla dessa Nordiska folkslag: " Mars omnium Deus ", så tro vi oss ej sakna stöd för denna gissning. Skulle orden formas aprorum gestant, betyda "de buro bilder af vild svin" som en ceremoni vid sin gudstjenst, så skulle det sedan bordt heta eas (scil. formas), och icke id, som nu refererar sig till insigne superstitionis, eller till sjelfva detta bärande. Ty det var väl icke ceremonien eller det yttre kännetecknet på deras religion, som gaf dem detta hägn emot fiender; utan det hade väl bordt vara sjelfva dessa svina-beläten som, ehuru väl nyttjade vid ceremonierne, likväl i det fallet varit att anses af en inre och högre betydelse, såsom Gudinnans attributer och tecken af dess gudom. Det kan annars icke nekas, att det måste förefalla en hvar litet besynnerligt, att höra omtalas en Gudinna som afbildas och dyrkas under form af ett svin; och att dessa bilder gällde mera än vapen. Således är äfven denna förklaring, så haltande och orimlig den i sig sjelf är, tvifvel underkastad och föga tillfredsställande. Vi tro derföre att dessa ord böra öfversättas sålunda: "som ett tecken på deras vidskepelse" (d.v.s. med andra ord: som ett bevis på deras trollkonst) "bära de (eller tagade sig) skapnad af vildsvin, (d.v.s. så kunna de taga sig gester och åthäfvor af dessa djur) — id pro armis omnique tutela." Detta (deras vilda utseende, och hvaraf det är en följd — deras förmåga att trolla) gagnar dem i stället för vapen och allt slags försvar.[J] Detta är ju så naturenligt, att vi ej annat kunna än anmärka, att hvad Tacitus här säger om Estherne, nemligen: " formas aprorum gestant ", det samma säger han i nästa Kap. om Hellusierna och Oxonierna, hvilka folkslag han uppräknar i ett sällskap med Finnarne: " corpora atque artus ferarum gerere." Det är ju precist samma sak-uttryck, med andra ord.[K] Härigenom slipper man först och främst att öfversätta insigne superstitionis med gudstjenst; utan bibehåller såväl ordet insigne som superstitio här, samma sin ursprungliga betydelse som i 43 Kap., och undviker man derjemte att tro det Tacitus nyttjat ordet forma (hvars egentliga bemärkelse är det yttre utseendet, formen, skepnaden ) i stället för bild, hvilket hade varit mindre nödigt, då så många andra, dertill mera lämpliga, ord varit att tillgå, t.ex. simulacrum, imago, effigies, statua, signum, m.fl.