[127] Enligt Strabo, L. I, c. 45, 46, och Plinius, Nat. Hist, L. II, c. 75 (77), L. IV, c. 16. — Solinus (c. 35) säger att man på fem dagar och fem nätter seglade dit från Orkadiska öarne, sedan han nyss förut likväl nämnt, att det endast var tvenne dygns segling från yttersta udden af Norra Skottland till Thule.
[128] Af denna Plinii och Strabos uppgift, (för hvilken de tyckas vilja debitera Pytheas), att nemligen Thule låg norr om England, böra vi icke låta förvilla oss, då vi känna de gamles förvirrade begrepp om läget och lokalen af de särskilta länderna i denna del af verlden. Strabo, som alltjemt häcklar och motsäger Pytheas, i hvad han berättat om norden — uppger sjelf (L. IV, c. 5, §. 4) att äfven "Irland ( Hibernia ) låg norr om England." — Så plär det ofta gå när kitteln skall sota grytan!?
[129] Ishafvet har, i anseende till sin, stundom flytande stundom stelnade, form, erhållit så väl af Romare som Greker skiljaktiga benämningar. Orpheus kallade, enligt hvad s. 81 finnes nämnt, sitt nordligaste haf Kronion, och tillade som en förklaring, " nekrén te thalassan " (det döda hafvet). Hvad han i sin poetiska stil sålunda nyttjat som ett epitet eller som en diagnos, anfördes af Dionysius, Strabo, m.fl. såsom ett nytt namn, det de förklarade genom ett tredje ton-ton pepegota (det ihopfrusna hafvet), förmodligen för att derigenom skilja det från det, med sin tjocka bituminösa salthinna öfvertäckta, Döda hafvet (Mare mortuum) i Palästina. Äfven Romarne hafva icke saknat namn för att beteckna nordhafvet, hvilket de i allmänhet indelade i tre delar, nemligen 1:o Mare Schythicum, 2:o Mare Sarmaticum eller, som de äfven kallade det, Saturnium, och 3:o Mare pigrum eller (som Tacitus tillägger) prope immotum. — Utom dessa benämningar hade de gamle äfven en hop andra namn, hvilka uppgåfvos vara upphemtade ifrån sjelfva infödingarnes språk. Så t.ex. uppger Plinius (L. IV, c. XXVII) och efter honom Solinus (c. XXX) att Hecathæus, enligt invånarnes språk, kallat den del af Nordhafvet som stöter till Scythien, räknadt allt ifrån floden Paropamisus, Amalchium; hvilket ord på deras tungomål skulle betyda mare congelatum; och att åter, enligt Philemon, Cimbrerne kallat den del af detta haf som sträckte sig till landtspetsen Rubeas, morimarusa, hvilket han öfversätter med mare mortuum; samt att hvad som härifrån vidare sträckte sig upp mot norden, kallades Cromium, hvilket ord han i XXX c. förklarar med mare concretum. Dessa tre benämningar, af hvilka likväl endast de 2:ne första bestämt uppges vara nordiska, hafva öppnat ett rikt fält för Etymologerne att deröfver utbreda sina förklaringar. Det första namnet, Amalchium (ej olikt Balthium?) var dem likväl en hård nöt — man lemnade det derföre oförklaradt. Så mycket mer deremot förklarades det andra, morimarusa. Schlözer (Allgem. Nord. Gesch. 1. 114, jemf. Schöning, p. 73; Forster, p. 34, m.fl.) bevisade att det kom af Cimbriska och Iriska orden mor (haf) och marw (död), och följaktligen betecknade hvad Plinius ganska riktigt anmärkt, det döda hafvet. Vi böra kanske i förbigående nämna att kustlandet af Ryska Lappmarken, allt ifrån floden Ponoja ned åt hvita hafvet, än i dag kallas af Ryssarne Moremanskaja Laponja, (se Rühs Sv. R. Hist. 1. D. s. 148) hvilket, rådbråkadt af Finska ordet meri-moan, betyder "Lappska kustlandet." Möjligen kallade nu Finnarne det närmast derintill stötande hafvet, efter sitt sätt att tala: kustlandshafvet, till skillnad från det derifrån längre bort belägna frusna hafvet eller hafs-hafvet, (svarande mot Grekernes thalassa pontou ); hvilka ord, i ablatifven in loco, skulle, på deras språk, i förra fallet, heta: merimaan meresä, i sednare: meri-meräsä ( mori marusa? ). På samma sätt förklarades nu äfven att Chronium kommer af de Iriska eller Irländska orden Muir-croinn, som betyder det frusna eller sammangrodda hafvet, (se Adelungs Mithridates II, 54 & 84) således hvad Plinius ganska träffande kallade concretum; ett ord hvaraf det förra, nära nog, kunde anses vara sammandraget.
[130] Thule. Hvad land Pytheas egentligen menar med sitt Thoule, har blifvit mycket omtvistadt bland de lärde. Strabo (L. IV, c. 5, §. 5; L. VII, c. 3, §. 1) anser såväl allt hvad Pytheas, som andra, derom skrifvit, för en ren dikt. Plinius (L. 4, c. 10) förmodar blott att det låg beläget inom den nordiska polcirkeln. Mela (L. III, c. 6) anser det ligga vid Belgiska kusten; och Solinus (c. 30) nämner det såsom af alla öar den längstbelägna från Britannien, ofvanför hvilket allt var frusit, och ishafvet vidtog; men tillägger på ett annat ställe, der han nämner att man på 5 dygn kunde segla dit från Orkaderna, att landet var fruktbart, och att invånarne lefde af vår-växter, mjölk, och trädfrukter. Tacitus (Agric. c. 10) säger att Romerska flottan, som kringseglat England, fått Thule i sigte, ett land hvilket allt hitintills af snö och vinter varit förborgadt. Claudianus (de quart. Cons. Honorii, v. 32) besjunger det, såsom skald, mera poetiskt, då han qväder att det upptinat af de i Brittiska kriget stupade Picters blod; hvaraf någre sednare tiders författare velat sluta, det han härunder tänkt sig någon af de Shetländska öarne, såsom t.ex. D'Anville (i Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 37, p. 436) och Forster (Gesch. der Entdeckungen und Schiffahrten im Norden, Frankf. 1784, p. 33). Ungefärligen under samma latitud, tyckes verkeligen Ptolemæus ( Tab. ad Geogr. ) och Stephanus Byzantinus ( nox Thoule ) hafva tänkt sig detsamma. Henrik från Hunthingthon (i sin Hist. L. I, p. 297, Erf. uppl. 1601) som lefde i 12:te seklet, förstod härmed den nordligaste af de Orkadiska öarne; i anledning hvaraf ock Adamus Bremensis ( de situ Daniæ ) och efter honom Saxo Grammaticus (i företalet till sin Hist. Dan. ) Pontan ( Rerum Danic. Hist., p. 745). Henrik Massiliensis ( Sect. 2, i Gronows Thesaur. p. 2973) Bougainville (Mém. de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 146). Mannert (Geogr, d. Gr. u. Röm. I. p. 83). Zeune (Erdansichten, Berlin 1820, p. 40), m.fl. lämpat detta på Island, såsom den nordligaste af dessa öar, helst det sades ligga i grannskapet af Ishafvet. Plinius (L. IV, c. 80) säger att man från Norrige ( Nerigon ) plägade segla till Thule, hvilket han förmodligen anför på grund af Pytheas' uppgift; (hvilken måhända äfven sjelf sålunda kommit dit). Men man har ju inga spår på att Norrmännen den tiden seglade på Island; ty som bekant är, blef detta land först 1000 år derefter eller 871 år eft. Chr. af dem upptäckt. Deremot är det verldskunnigt att de, redan i de äldsta tider, företogo sina resor norden om (ikring Finnmarken) på Biarmaland. Vi hålla det derföre troligare, att Pytheas med Thule betecknat den nordligaste delen af Skandinavien, eller de så kallade Finnmarkerna; i hvilket fall vi förena oss med Dalin (Sv. R. Hist. l. p. 58), Lagerbring (Sv. R. Hist. 1. p. 31), Murray (i Nov. Comm. Goett. T. 6), Schöning (i Schlözers Allgem. Nordische Gesch, Halle 1771, p. 18), Adelung, m.fl. Malte Brun deremot är den enda som tror att Pytheas härmed menat Jutland. Någre hafva åter med Thule velat förstå Grönland, som först, enligt de nordiske sagorna, blef upptäckt år 981 e.Chr. Detta har man troligen gjort i anledning deraf att Plinius i grannskapet af Thule nämner (i 4 B. 13 Kap.) ett land, och (i 16:de, 27:de och 30:de Kap.) ett haf, det han kallar Cronium, ett namn förmodligen taget af hvad redan den gamle Skaldekonungen Orpheus (hvilken lefde omkring 1200 år f.Chr.) (i sin Argonautica, vers. 1079, 1080) berättat om Kronion (scil. ponton ) såsom han kallar Hyperboréernas haf, eller det döda (frusna) hafvet, hvarmed han torde hafva förstått Mæotiska träsket. Apollonius Rhodus, som lefde omkr. 230 år f.Chr., betecknar i sin Argonauticon. L. IV med detta namn Adriatiska hafvet; Philemon, som här citeras af Plinius, förstår härmed det ytterst nordliga Ishafvet, och Eustathius, som lefde omkring 330 år eft. Chr., kallar Kaspiska hafvet med samma namn. Detta ord, neml. Cronium (troligen deriveradt af Kronos, eller Saturnus, såsom härstammande från den ännu döda, oformade materien), har man trott vara en förvridning af ordet Grönland. Men Harduinus, i sina kommentarier öfver Plinius, vederlägger sjelf denna sin tanke, och förklarar det med Sarmatien, uti hvilket land, en ligt Ptolemæus (L. III, c. 5) en flod med detta namn skulle befinna sig.[L]
Af allt detta finner man nu att Pytheas är den förste och den ende som besökt och beskrifvit Thule, och att alla de andres förklaringar äro blott mer eller mindre lyckliga gissningar hvad land han härmed menat. Häraf följer, att då numera intet land med detta namn står att finnas, så måtte under den tid af 1000 år som förflutit innan den Nordiska Historien egentligen tager sin början, namnet antingen undergått en betydlig förändring, eller blifvit helt och hållit utträngt af ett annat nytt och främmande. Emedlertid hade Antonius Diogenes, som lefde ej långt efter Alexanders tid, författat ett historiskt arbete, bestående af 24 Böcker, under namn: " Thules märkvärdigheter ", och hvartill han troligtvis hemtat sina materialier från Pytheas' resor. Äfven detta verk är numera förgånget, hvaraf likväl den lärde Patriarken Photius, som lefde vid slutet af 9:de seklet, skall, på sitt bibliotek i Constantinopel, ännu hafva förvarat ett excerpt. Att man ansett allt hvad han deruti berättat för orimligt, och alltsammans såsom en uppfinning af Förf. sjelf, intyga Eusebius och Synesius. Men det är vanligen menniskans lott att vara lätttrogen eller misstrogen; och då hon i förra fallet tror allt, vill hon deremot i sednare fallet ej tro annat än hvad hon sjelf ser. Och hvad ser hon? Derföre påstod äfven Strabo offentligen, att Pytheas ljugit i allt hvad han berättat om Thule, hvilket han ansåg för idel dikter.
Det förtjenar kanske anmärkas, att då namnet Thule icke låter derivera sig hvarken ur Grekiska eller Romerska språket, så måste det följaktligen vara ett vox barbara, eller det måste vara en benämning, som är hemtad från infödingarnes eget språk. Det är derföre så mycket mer underligt att våra gamla nordiska Antiqvarier och fornforskare, som med sina lärda etymologiska förklaringar, eller rättare sagdt gissningar, vanligtvis varit till hands att dechiffrera hvarje obekant ord, på ett sätt som ofta varit lika löjligt som orimligt, här icke engång vågat på försöket, af orsak, som det synes, att det varit dem nästan omöjligt att i något af de utaf dem kända nordiska språken finna dess radix, eller åtminstone ett ord, hvilket kunde vridas till dess förklaring. Väl uppger Werlauff (Skand. Lit. Sällsk. Skrift för år 1814) att ordet Thual på forn-Iriska språket skulle hafva betecknat norden; måhända, liksom hos oss, endast i följd af denna Pytheas beskrifning? Ett sådant isoleradt ord i ett språk, är vanligtvis sjelf af ett främmandt ursprung, (hvarföre det ock redan tyckes hafva dött ut) och upplyser derföre icke heller hvarom här egentligen är fråga; nemligen: hvilket land härmed bör förstås. Andra hafva åter sökt härleda det från Isländska ordet Tili, mål, yttersta gräns. Utan att kunna utfundera betydelsen af detta ord, tror likväl Ortelius att namnet Thule ännu bibehållit sig i Thelemarken, eller som det af infödingarne kallas Tauhlmarken, hvarmed man betecknade landskapet Tellemarken i Norrige. Djurberg går ännu längre, och påstår (Geogr. Lex. 2 D. s. 385) likväl utan att anföra något bevis, att detta landskap fordom kallades Thule. Så litet vi i allmänhet äro böjde för dessa lärda hårdragningar och ordtydningar, böra vi likväl nämna, att om Finnarne den tiden, liksom till en del ännu, innehade norra delen af Skandinavien, så är det äfven i deras språk man bordt söka anledningen och betydelsen till detta namn. Finska ordet tuulee (det blåser) hvilket uttalas precist såsom Grekiska ordet Thule, skulle visserligen kunna tjena såsom ett slags förklaring, det man härmed betecknade ett land eller en kust, der det ständigt blåste, eller der vinden låg på; och då detta ord på flera af de med Finskan närmast beslägtade tungomål, heter tél, tyrél, til, toi, (jemför Otava II Del. pag. 71) kunde det möjligtvis blifva en ännu större anledning att tro det man med Thule äfven betecknade Tellemarken, om nemligen ursprunget till detta namn ej låter sig på annan väg naturligare förklaras. Äfven Tacitus tyckes tala om blåst och orkaner vid kusterna af Thule, då han med anledning af det isbelupna hafvet, såsom tungt för rodden, säger: " perhibent ne ventis quidem perinde attolli." Annars kunde man äfven, ehuru med mindre sannolikhet, derivera det af Finska ordet tule (kom), och anse det som en vänskaplig inbjudning till en främling, att besöka deras land — ett yttradt: "välkommen!" Eller, i motsatt fall, en sådan varning, hvarmed de nordliga Finnstammarne helsade Wäinämöinen, då han besökte deras bygder (se E. Lönnrots Kantele. 1 D. s. 5); men måhända ingå dessa slags etymologiska deduktioner redan nog mycket i Rudbeckska maneret. —
[131] Man finner af denna Plinii citation att Pytheas här egentligen talar om de länder som ligga närmast sjelfva polen ( sub vertice mundi ) och att det således till mer eller mindre del kan gälla om Thule, beläget inom pol-cirkeln. Skulle man kunna antaga att Pytheas i stället för "sex månader", skrifvit "sex veckor", så hade man haft ingenting att deremot anmärka; icke engång att han varit hyperbolisk. Cleomedes, (se Cycl. Theor. L. I, c. 7) som äfven citerar Pytheas, säger det "man berättar om Thuleboerna, dem Pytheas skall hafva besökt, att de hade vid midsommarstiden en månads lång dag." Han skulle således, enligt denna beräkning, hafva befunnit sig ungefär under 68° 30' polhöjd, eller under samma latitud som Enontekis. Procopius, hvilken tyckes hafva varit något närmare underrättad om Thule, säger att solen under sommarsolståndet syntes der oupphörligt i hela 40 dygn. Man finner såväl häraf, som af åtskilliga andra smärre skiljaktigheter, hvilka, ehuru historiskt sanna, blifvit måhända anförde såsom bevis på Pytheas inkonseqvens, att han besökt landet på flera punkter; hvilket är så mycket mer troligt, som han företog sig en kustsegling, i flera dygn, emot norden. Så t.ex. säger Geminus (se Elem. Astronom. in Petavii Uranol. p. 22) som äfven åberopar sig Pytheas, att denne i sin skrift om Oceanen, sagt: " inbyggarena (oi barbaroi) visade oss stället hvarest solen låg och sof (ope o helios koimatai), ty det inträffade på dessa orter att natten blef ganska kort, på somliga ställen endast 2 timmar, på somliga 3; så att solen åter uppgick en liten stund efter nedgången." Detta skulle ungefär hafva varit under samma latitud som Torneå, d.v.s. vid 65° 51' polhöjd, eller måhända ännu sydligare. Cosmas (se Christiana Topogr. ap. Montfaucon, Collect: Patr. T. 2, p. 149) hvilken äfven anför Pytheas egna ord, säger att han i sina skrifter om Oceanen, sagt att då han kom till de längst mot norden belägna länder, så hade invånarna visat honom solens läger-stad (ten helis koiten) emedan der varit en beständig natt. Anmärkningsvärdt är att just dessa yttranden än idag karakterisera infödingarnes talesätt, hvilket han ganska väl tyckes hafva attraperat. Finnarne säga, nemligen om solen, vid dess nedgång: att den går till koia (mänöö majoilleen); äfven detta Svenska talesätt tyckes härleda sig från det Finska ordet koto (hem) eller Lappska ordet kåte (hus), hvarifrån såväl det Finska ordet kota, som det Svenska ordet koja torde derivera sig, såsom närmast uttryckande en Lapps boningsrum. Äfvenså säger man om solen, vid starrbraket, att den töfvar eller hvilar i sitt bo ( makoo pesällään ). Jemf. Otava 2 D. p. 59, 78.
[132] Många hafva fästat uppmärksamhet dervid, att Pytheas vid beskrifningen af Thule, nämner att der fanns honing; och hafva, i anledning deraf, äfven velat lämpa hela denna beskrifning på mera sydligare länder — helst ordet Thule icke speciellt förekommer i denna mening. Vi hafva redan anmärkt att Pytheas besökt landet på flera punkter, såväl de sydligare som de nordligare; och vilja blott till svar å denna anmärkning nämna, att Finnarne icke blott brukade mjöd, utan att de deraf voro stora liebhabrar, hvilket äfven Clausson intygar, då han s. 136 säger: " De (Finnarne) dricke ocsaa usigelig gierne miöd, oc gifue stundom et Otterskin for en kande miöd, eller giöre et stort arbeide derfore." Att Finnarne fordom brukat såväl mjöd som öl, ses äfven af flera gamla runor; som t.ex. den, deri en friare undfägnades sålunda:
Tuotiin mettä kannun kansa, Kannu mettä, oltta toinen. &c.
(Se Pien. Run. 1. D. p. 5). Äfven biet ( mehiläinen ) besjunges mycket i gamla Runor och besvärjelse-formler, under önskan att det måtte samla honing, till lisa för den sjuke. Huruvida Finnarne ursprungligen redan sjelfve förstått sig på dess tillredning, eller om de lärt sig det af Svenskar, Tyskar eller Danskar, känna vi icke, hvilket likväl icke tyckes varit fallet, efter de hafva en egen genuin finsk benämning härföre (mesi) — så framt man icke äfven vill derivera den från svenska ordet mjöd, eller latinarnes mel, Grekernes meli. Men det veta vi, att då Finland först kom under Sverige, betalte det sin skatt i ikorn-skinn till Kronan, och i så kalladt Finskt öl, för hofvets räkning; hvilket ansågs bättre än det Svenska. I den ryktbara sagan Fundin Noregur, hvilken anses såsom det äldsta Nordiska Historiens monument, och tros vara författadt af Are Hin Frode, som lefde något öfver 100 år före Sturleson, står: "Konung Raumur (hvars tid anses hafva infallit 200 år e.Chr.) hade samdryckjo om julen med Berg-Finn." Det tyckes vara temligen tänkbart, att de icke bjödo hvarannan på vatten, utan måtte det varit öl, mjöd, eller någon annan rusgifvande dryck, hvartill alla mindre civiliserade folkslag — isynnerhet de nordiska, satt ett stort begär. Likaså berättas det i Kon. Harald Hårfagers Saga, att nämnde Norrska Konung på 870-talet, undfägnades med mjöd, då han såsom gäst var bjuden till Finnen Svase. Vi känna att mjödet, hvaraf Odin (enligt Sagorna) tog sig dagligen en styrkedryck hos Saga i Söquabeck, varit Nordens äldsta välfägnad, allt från den tiden Fjolner deruti fann sin död; dock ej sådant det nu brukas, utan — i byttor, "starkt och kryddadt", (som de gamle kallade det) och derföre vanligtvis alltid åtföljdt af ett dugtigt rus. Förmodligen är det detta, eller något dylikt Tacitus menar, då han om Germanerne säger: " potui humor ex hordeo aut frumento, in quandam similitudinem vini corruptus " (c. 28).