[122] Vi vela här göra en liten tillämpning af det vi bevisat. Efter alla trollsånger och trollformler, af hvad namn de vara må, äro författade på Runor (Run-vers) — ja ej blott hexerier och trollsånger, utan äfven alla Fabler, Myter, Ordstäf och Sedespråk (se Dissert. de Proverbiis Fennicis, Ups. 1818, p. 7) så är klart att Runorne varit förr till än desse. Eller med andra ord: att Run-poesins tidehvarf infallit på en tid, som varit långt före vidskepelsens epok, emedan denne iklädt sig den förres drägt. Nu hafva vi bevisat att vidskepelsen, hos Finnarne, redan var till vid Frälsarens tid, d.v.s. för närmare 2000 år sedan; alltså måste Run-poesin, hvars yttre form den antagit, hafva hos dem florerat redan långt före denna tid. — (Jemf. Otava, 1 D. p. 28).
Ännu en slutsats! Efter Finnarne voro allmänt kände för sin så kallade Finnekonst, som på den tiden utgjorde den största vishet och filosofi, hvilken Odin sjelf af dem sökte inhemta, så följer häraf, hvad vi redan förut anmärkt, att om de fordomdags varit vidskeplige, så voro de likväl, åtminstone i detta afseende, kunnigare och således äfven mera upplyste än andra den tidens nationer, hvilka, i följd af en grof okunnighet, trodde och fruktade dem med ett slags panisk vördnad, under det de, å andra sidan, härföre ärade och högaktade dem. (Jemför Otava, 1 D. s. 27). — Slutligen kunna vi icke underlåta att ännu bifoga den anmärkning, nemligen, att då på djupet af denna Finnarnes mysticism, eller kakodemonism, ligga förborgade spår af en hos dem förgången naturkunnighet, af en verkligen högre upplysning, så torde det, äfven från denna synpunkt betraktadt, icke blifva utan intresse att närmare intränga i dessa deras magiska vetenskaper, och framställa dem i sin fulla dager; och äfven öfver denna punkt skola vi framdeles, om tiden och tillfället det medgifver, söka att så vidt möjligt, meddela några upplysningar.
[123] Vi veta väl att de nuvarande Kurer, likasom större delen af de nuvarande Liver och Letter, ej äro ursprungne af Finsk stam; men här är ej heller fråga om de närvarande, utan om de fordomtima innevånarne af dessa länder; af hvilkas slägtingar en qvarlefva ännu skall finnas nästan öfverallt, kringspridd bland bergen och de större skogstrakterna, i de flesta af Rysslands provinser; men förnämligast i Olonetzska, Archangelska, Tverska, Pleskouska, Nischneynovgorodska och Novgorodska Guvernementen, och i det sistnämnde, synnerligast i Borowitschka, Kristetska, Tichwinska och Valdaiska Häraderna, m.fl. st. der de träffas till en stor myckenhet, och förekomma under namn af Kareler, Tschuder, Ischorer jemte flera andra mindre kända benämningar. Det är om dessa gamla qvarlefvor af Rysslands, Preussens, Lifflands och Kurlands fordna bebyggare, hvilkas stamförvandter ännu sträcka sig genom Ungern nedåt Svarta havet, som vi med skäl kunna säga: Divinis auguribus atque necromanticis omnes domos sunt plenæ.
[124] Af de gamla Tschuderne skall det ännu finnas en, som man tror, ursprunglig qvarlefva på somliga ställen i Ingermanland, förnämligast kring sjön Peipus, som ock derföre af Ryssarne kallas Tschudskoe Osero, och vid stränderna af Luga-floden; ehuru dessa, äfven efter andras tanke, anses fordom vara öfverkomne ifrån Finland; en gissning, som vi lemna i sitt värde. Visst är åtminstone, att de kallas Tschuder och äro af en Finsk stam. De underrättelser vi om dem äga, innehålla förnämligast att vidskepelse och trollkomst alltid varit deras hufvudsak (se Gadebusch's Livländische Geschichtskunde, 1 B. V St. s. 15, 21, 22, m.fl. st.) Det heter om dem bland annat: "Was erstlich ihre Religions gebräuche betrift, so bekenmen sie sich jetzt zur russischen Kirche, beobachten aber dabey noch immer ihre uralte, ganz eigene, abergläubische Religionsgebräuche, und glauben besonders noch sehr viel an Hexenmeister, welche sie Neidas nennen… Wenn Jemand unter ihnen, es sey Mann, Eheweib, Bauerjunge oder Bauermägdchen krank wird: so geht er zum Hexenmeister, eröffnet ihm sein Anliegen, und giebt ihm nach Vermögen oder Willkühr ein Stück Geld."
[125] Nu görer man väl skillnad emellan ett pörte, en badstuga och en ria; men att de fordom varit så till vida förenade, att de utgjort ett hus, kan på flera grunder antagas, ehuru man småningom med tiden börjat, att, för hvarje af dessa behof, uppföra särskilta byggnader. Såsom skäl till denna förmodan, kan man anmärka, att icke blott inredningen och strukturen är hufvudsakligast enahanda, och att de fattiga, enstaka skogsboarne ännu i dag på många ställen begagna sina boningsrum stundom både såsom ria och badstuga; utan hvad som än mera tyckes bevisa denna vår gissning, är att dessa namn blifvit med hvarandra ofta förvexlade, — ja att sjelfva boningsrummet ännu bibehållit alla dessa tre benämningar, ehuru på olika orter. Så t.ex. kallas en stuga (tupa) i Tavastland, Åbo län och en del af Estland pirtti (pörte); Tschuderna, eller de så kallade Grekiske Finnarne kring Peipus, kalla sina boningsrum deremot för riihi (ria), och Finnarne på Wermlands och Norriges Finnskogar, kalla åter sina bonings stugor för sauna (bastu). (Jemf. Otava, 2 D. p. 210).
Ehuruväl Tacitus icke uttryckligen omtalar dessa Finnarnes bastur, tyckes han dock derom icke varit okunnig, enär han i 22 Kap., utan att likväl närmare namngifva hvad nation han dermed menar, omtalar ett folk, hos hvilket mestandels herrskade vinter (i likhet med hvad han berättat om Thule — guam hac tenus nix et hiems abdebat ) det der dageligen tog sig heta bad; ehuru han härvid nämner, att detta skedde om morgnarne; hvilket måhända då varit bruket, enligt hvad som ännu är vanligt i Österlanden. Han säger nemligen: " Statim e somno, quem plerumque in diem extrahunt, lavantur: saepius calida, ut apud quos plurimum hiems occupat. Lauti, cibum capiunt: separatæ singulis sedes, et sua cuique mensa." Väl namnger han icke detta folk; men att han härmed icke gerna kan förstå andra än Finnar (Tschuder) synes oss så mycket mer troligt, som både de Götiska och Germaniska folken bada sig nästan sällan och aldrig, hvilket redan före honom Skalden och Historieskrifvaren Nicolaus Damascenus (som lefde under Frälsarns tid) anmärkt, då han säger om flera af de nationer, som gränsade till Schythien, att de endast blefvo rentvättade 3:ne gånger i sin lefnad; nemligen då de föddes, då de gingo i brudstoln, och då de stodo lik. " Ter solummodo lavantur in vitas cum nascuntur, cum nuptias celebrant, et mortem obeunt ", och hvilket än i dag, till stor del, torde gälla om Finnarnes närmaste vestliga grannar. Derföre, om ock Finska folket, uti sin klädsel, och i sitt yttre, icke alltid företer den propreté och snygghet som endast visar sig på ytan, så utmärka de sig så mycket mer genom en större renlighet till det inre, icke blott i afseende å det dagliga badandet, utan äfven genom det beständiga skurandet af deras rum, husgerådssaker, bord och bänkar, m.m., hvilket föregår hvarje lördag, och som alltid skall lända deras gvinnfolk till beröm. Märkeligt är att hvad Tacitus vidare säger i samma Kap. lämpar sig alltför mycket på Finnarne. Så t.ex. " Tum ad negotia, nec minus sæpe ad convivia, procedunt armati ", hvilket han i 13 Kap. ytterligare upprepar: " Nihil autem neque publicæ neque privatæ rei, nisi armati, agunt." — Månne han icke härmed torde mena sig deras puukot (stora tälgknifvar) hvilka slags vapen ännu i dag, i likhet med den Österländska dolken, ständigt hänga vid deras gördlar. Deras dryckeslag och ölsinne, (så som en följd af deras häftiga och lätt retliga lynne), skildrar han ganska naift: Diem noctemque continuare potando, nulli probrum. Crebræ, ut inter vinolentos, rixæ, raro conviciis, sæpius cæde et vulneribus transiguntur. Deras karakter: " Gens non astuta, nec callida, aperit adhuc secreta pectoris, licentia joci. Deliberant, dum fingere nesciunt: constituunt, dum errare non possunt."
Vi vela derföre icke påstå att Tacitus med dessa meningar speciellt utmärkt Finnarne, endast att de till alla delar ganska väl kunna lämpas på dem. Måhända kunna de med samma skäl äfven hänföras till andra nationer? — Detta är något hvad vi icke känna. Men visst är att mycket synes röja en påtaglig likhet emellan Finnarnes karakter och de af Tacitus beskrifne Germaniska folkstammars, ibland hvilka han äfven räknar Finnarne; så t.ex. då vi om deras förlofningssätt, läsa: " Dotem non uxor marito, sed uxori maritus offert. Intersunt parentes et propingui, ac munera probant ", (18 K.) så kunna vi härvid icke låta bli att tänka på Finnarnes kosiat; och då Tacitus om deras gästfrihet säger: " Convictibus et hospitiis non alia gens effusius indulget. Quemcunque mortalium arcere tecto, nefas habetur: pro fortuna guisque apparatis epulis excipit ", (21 Kap.) synes detta oss endast vara en närmare förklaring af det Finska ordstäfvet: Koirat kuhtuin tuloowat, hywät vieraat kuhtumatak. Vid beskrifningen öfver deras klädedrägt, säger han: " Tegumen omnibus sagum, fibula, aut, si desit, spina consertum; cetera intecti, totos dies juxta focum atque ignem agunt." Bara i brickan, och med blottade barmar, gå Finnarne ännu, liksom de, än i dag, endast med en skinnrem och ett spänne, eller en sölja, tillsluta sina rockar: med en brisk, sina skjortor. Visserligen väljer sig Finnen, vintertiden, gerna en plats uppå pankon, liksom Svensken för spiseln; dock sitter han der icke såsom denne, ofta nog, hela dagen — af orsak att Finnen eldar blott en brasa om dagen, och får sitt rum deraf varmt som en bastu; Svensken deremot eldar den kalla årstiden från morgon till qväll, och fryser likväl ofta ändå, med mindre han icke alltjemt sitter för brasan, ty värmen utgår, med röken, ur hans vida skorsten, som vanligtvis saknar ett spjäll. I anledning af denna Nordbons dubbla natur, att, i följd af sitt olika klimat, ofta tillbringa vintern i en slumrande sysslolöshet, och om sommaren deremot försätta sig i den lifligaste verksamhet, utbrister Tacitus i 15 K. med ett slags förundran: " mira diversitate naturae, cum idem homines sic ament inertiam et oderint quietem ", Äfven deras utseende: " truces et cærulei oculi, rutilæ comæ " (4 K.) eller som Strabo säger flavi coloris, motsäger icke sanningen. Ja han tyckes till och med hafva attraperat några af deras ord och talesätt; då han t.ex. i 11:te K. säger: " Nec dierum numerum, ut nos, sed noctium computant: sic constituunt, sic condicunt; nox ducere diem videtur." Ännu är bruket allmänt hos Finnarne att räkna nätter, der andra räkna dagar och dygn; så säga de t.ex. om ett barn: kolm öinen wanha (tre nätter gammalt) då Svensken säger tre dygn gammalt; likaså räkna de ofta vintrar der andra räkna år, så t.ex. säga de om en häst kaks-talwias, kolm-talwias, (tvenne vintrar gammal, trenne vintrar gammal) der vi säga, två eller tre år gammal, o.s.v. Äfven Svenskarne hafva här upptagit detta Finska talesätt, så till vida att de säga t.ex. den är i tredje vintern, i fjerde vintern, o.s.v., i stället för att säga på tredje året; hvilket tyckes ge ett stöd åt den tanken, att menniskorna i den aflägsnaste forntid med år betecknat årstiderna. Ja, hvem igenkänner icke slutligen beskrifningen på båtfarten utför våra nordliga strömmar och elfvar, då Tacitus, efter att i början af 44:de Kapitlet hafva omtalt Svenska sjömakten, nämner: " Forma navium eo differt, quod utrinque prora paratam semper appulsui frontem agit: nec velis ministrantur, nec remos in ordinem lateribus adjungunt. Solutum, ut in quibusdam fluminum, et mutabile, ut res poscit, hinc vel illinc remigium."
[126] Pythea Massiliensis var, såsom namnet utvisar, hemma från det nuvarande Marseille, i Frankrike, hvilken stad var en Grekisk koloni från mindre Asien, anlagd af Phocæerna, under Cyri tid, eller ungefär 550 år före Christus. På hvad tid Pytheas egentligen lefvat är obekant; men då hans skrifter redan citeras af en utaf Aristotelis lärjungar, Dicæarcus från Messina, hvilken lefde 320 år f.Chr., och af Timæus från Taormina, som blef landsförvist af Usurpatorn Agatocles, hvilken 305 år f.Chr. underkufvade Sicilien, så kan man i det närmaste anse honom hafva varit samtidig med Alexander den store. Han tros annars hafva lefvat vid samma tid som Ptolemæus Philadelphus, eller a. R. 440, 445, som (då man antager Roms 754:de år vara Christi första) blir efter vår tideräkning, ungefär 313 år f.Chr. Utan att dertill uppgifva något skäl, gör Fant (sid. 6, 8), enligt Lagerbring, Pytheas till 100 år äldre, eller att hafva lefvat 400 år f.Chr. —
Angående denna Pytheas, och hans skrifter, känner man numera alltför litet. Blott så mycket är afgjordt, att han varit ett stort snille på sin tid, bemärkt såväl för sina matematiska och astronomiska, som för sina geografiska och fysikaliska kunskaper. Historikern Plutarchus (i sin skrift de placitis Philosophorum ), och Astronomen Cleomedes (i dess Cycl. Theor. L. 1, c. 7), hedra honom med namnet Filosof; och flere, af äfven sednare tiders Författare, hafva låtit honom vederfaras rättvisa för de förtjenster man länge nog frånkänt honom. Af vettgirighet företog han sig vidsträckta resor åt Norden, hvarunder han besökte främmande, då ännu okända, länder, genom hvilkas beskrifning han betydligt utvidgade den geografiska kunskapen på sin tid. Men han hade dervid samma missöde, som, både före och efter honom, träffat så mången annan vetenskapsman, hvilken, i följd af ökade insigter, först vågat utsäga en ny sanning, eller tilltrott sig framställa en annan mening, än den så ofta, utan hof, beprisade gamla. — Med ett ord: han förföljdes, förlöjligades, och föraktades. Derföre, då hans berättelser i allmänhet icke öfverensstämde med de felaktiga begrepp de gamle gjort sig om norden, bör man kanske icke falla i förundran, om han härföre af dem blifvit bittert tadlad — isynnerhet af deras Geografer, hvilka, i detta afseende, ansågo honom vara en kättare till deras satser, eller sågo måhända med afund denna nya utveckling, som förestod den Geografiska kunskapen. Det förakt man visade hans person, öfvergick snart till en fullkomlig glömska af hans skrifter; och en sen, men upplyst, efterverld, känner djupt förlusten af hans numera förgångna arbeten. Att sluta af de få afbrutna meningar, hvilka, lösryckte från sitt sammanhang, blifvit citerade af åtskillige Auktorer — mera i afsigt att derigenom göra honom än ytterligare misskänd, än att genom deras meddelande bidraga till en närmare historisk kännedom — synes det som skulle han hafva författat tvenne arbeten; det ena, under namn af Jordens omlopp (Ges periódos), det andra om hafvet (Peri Okeano); hvilka båda skrifter, till en oersättlig förlust, numera äro förlorade. Brehmer och Murray förmoda likväl att dessa båda afhandlingar ursprungligen hört till ett och samma verk; förhållandet blir i alla fall detsamma. Flere, deribland Bougainville (i dess Mémoires de l'Acad. des Inscr. T. 19, p. 153), Brehmer (i sina Entdeckungen im Alterthum, Weimar 1822, p. 349) och Ukert (i Geogr. d. Griechen u. Römer. 1, 2., p. 305) tro att han gjort tvenne särskilta resor, den ena till Britannien, den andra till Thule; hvilket i det hela kan göra oss lika mycket — antingen han företagit sig dessa resor vid ett eller tvenne tillfällen. Om man af Skoliasten till Apollinus Rhodus, L. 4, v. 761, skulle få sluta det Pytheas äfven sjelf besökt Lipariska öarne, dem han händelsevis omnämner, så ville det synas som han dessutom skulle hafva gjort en tredje resa, till medelhafvet; så framt man icke, såsom Brehmer, p. 381, vill förmoda, att han från Östersjön, landvägen (långsmed floderna Weixeln och Don) letat sig fram till Svarta hafvet. Vare härmed huru som helst, så var Pytheas en man, som stod mycket fram om sin tid, hvarföre han ock, såsom alla store män, redan af sina samtida, misskändes, och bedömdes högst olika redan af de gamle. Den gamle Geografen Eratoshenes (född i Cyrene, uti Afrika, 275 och död 192 år f.Chr.) hyste för honom, enligt hvad Strabo på flera ställen intygar, ett oinskränkt förtroende; lika så Astronomen Hipparchus från Nicæa (hvilken lefde emellan 128 och 162 år f.Chr.) ehuru likväl kanske just icke till den grad. Historikern Polybius från Megalopolis (som, vid 82 års ålder, dog 121 år f.Chr.) kallade honom deremot för en uppenbar charlatan och storljugare; likaså Strabo, som knappt kunde citera hans namn, utan att dervid tillvita honom för osanning; och äfven Plinius tyckes, till någon del, hafva delat denna tanke. Af sednare tiders författare har Mannert (Geogr. d. Griechen u. Römer, I. p. 85) gått så långt i sitt beröm öfver honom, att han tillägger honom förtjensten att hafva varit den förste, som kommit på den tanken att man från Europa, vestvart, skulle kunna segla till Indien; en idé, hvilken sedermera påskyndade Amerikas upptäckt. Tiden när hans skrifter blifvit förgångne, kan man icke så noga bestämma, dock synes det troligt, som åtminstone en del deraf ännu funnits i behåll vid slutet af 5:te seklet; hvilket man tror sig kunna sluta deraf, att Stephanus Byzantinus, som lefde under Kejsar Justiniani tid, anställer några reflexioner, i anledning af hvad Pytheas herättat om Ostionerna; hvilka berättelser, enligt hvad han sjelf uppger, tyckas blifvit honom meddelta af Artemidorus från Ephesus, som lefde vid pass 100 år f.Chr.
Hvad för öfrigt hans enskilta lefnad beträffar, är man derom lika okunnig. Väl hafva många af sednare tiders skriftställare, och ibland dessa, sednast, A. M. Strinnholm (Sv. Folk. Hist., 1 B. s. 10) antagit, det han, på statens bekostnad, företagit sig dessa resor, hvilket dock ingenstädes hos de gamle auktorerne står att hemtas; och hvilket skulle förutsätta att han haft, hvad man kallar, ett "allmänt förtroende"; hvilket med andra ord vill säga detsamma som, att han innehaft ett af de betydligare af statens offentliga embeten — en förtroende-post. Man har härvid mindre besinnat huru litet enskilte i allmänhet, och sjelfva staten och landsmän i synnerhet, gynna vetenskapliga och litterära företag — helst då de företagas af den, för all yttre glans och flärd, obemärkta, vetenskapsmannen, enär dervid icke tillika ingår någon beräknad pekuniär vinst för det allmänna; i anledning hvaraf ock alla stora framsteg, inom litteraturens områden, nästan alltid varit den enskiltes förtjenst: sällan och aldrig det allmännas. Vi tro derföre, så mycket mindre, att Massilienserna, i detta fall, egnat Pytheas någon uppmärksamhet, som de fastmera tyckas hafva lemnat honom utan allt slags understöd; emedan han, enligt hvad Polybius berättar, (jemf. Strabo, L. II) skall hafva framsläpat sitt lif i största armod och fattigdom. Äfven att sluta af de triviala epiteten aneo och anthropos, de enda hvarmed man hedrat honom, tyckes han icke heller hafva ägt något slags offentlig tjenstebefattning, eller så kalladt "allmänt förtroende."