[112] Se Dissert. de Præcip. causs. defectuum Historiæ Fennicæ. Præs. Joh. Bilmark; Resp. Gabr. Haberfelt, Aboae 1766 p. 14.
[113] Att detta mod, af den sämre och okunnigare hopen, blifvit förklaradt såsom tillkommet genom trolldomskonst, är nog troligt; äfvensom att de vidskeplige Katolikerne trodde måhända, och utspridde, sådant, för att derigenom undskylla sitt nederlag; hvilket äfven O. Fryxell, i sina Historiska berättelser, 6:te Del. s. 23, antyder, ehuru han naturligtvis äfven vill lämpa det på Svenskarne — då han säger att: … "Svenska Konungen hade i sin här många Lappar, Trollkarlar och vidunderliga varelser, hvilkas blotta åsyn kunde jaga den tappraste soldat på flykten." Detta upprepar han sid. 403, då han uppger att Bayrarne och Schwabarne, kallade dem för "Kättare, Lappar och förhexade Finnar"; och att deras Konung, "sjelf förtrollad, segrade genom ett af mörksens Furste förtrolladt svärd"; hvarföre de ock i sina böner anropat "det Gud täcktes bevara dem för deras arf-fiende, den Svenske djefvulen."
[114] Den store Konungen hyllade alltid mycket Finnarne, och satte, vid många tillfällen, till dem ett större förtroende än till andra. Ja han förebrådde sig ofta sjelf, att genom sin oförsigtighet mången gång onödigtvis hafva uppoffrat dessa hjeltar. Också var det ej underligt, om han älskade dem, ty Finnar var det som, vid Demmin, räddade honom från Neapolitanarnes klor, och en Finne var det som, vid Kerkholm, frälsade hans far undan Polackarnes sablar. De voro således icke ovärdige Monarkens kärlek; och öfvergången vid Lech, drabbningen vid Neuburg am Wald, affären vid Regensburg, bataljen vid Breitenfeld, eröfringen af Würtzburg, träffningen vid Freystädtlein, stormningen på Alte Veste, och sjelfva slaget vid Lützen, jemte flera andra ställen, bära härom de ojäfaktigaste bevis. Äfven af de Finske Härförarne utmärkte sig många under detta krig, såsom t.ex. Åke Tott, Klas och Herman Fleming, Evert och Gustaf Horn, Axel Lilje, Torsten Stålhandske, Klas Hastfer, Erik Slang, m.fl., hvilka förevigat sitt minne i häfderne. Tysklands Författare utbasunade vidt och bredt de Finska truppernes beröm, och förvara ännu på många ställen minnen af deras bragder. Då Svenska Historien om icke förnekar — dock likväl förtiger detta, kan det icke skada att veta hvad andra nationer härom tänkt och skrifvit. Man kan i detta fall jemnföra åtskilliga tal öfver Gustaf Adolf, t.ex. Aug. Bucher I Oratio Gratual., pag. 118 m.fl. st. Mich. Wirdungi Orat. p. 155, m.fl. st. P. Winsuni Orat. p. 258, m.fl. st. Laudatio Funebris, Auctore anonymo, p. 378, m.fl. st. Dan. Heinsii Panegyr. F. 22, o. fl. st.; alla tryckta i Leyden 1637, 12:o. Vi vela blott anföra det sist citerade stället, som lyder: " Stabant Finni Tui, ut exili corpore, ita valido, compacto, inconcusso, vi atque animo, qui mille passus supra corpus emineret, reverentia unius ac honesta paupertate invicti. Qui ut mortem metuant, aut hostis caussa loco abeant, non magis expectandum, quam ut elementa rerum viribus humanis cedant. Animæ ingentes, inconcussæ atque immotæ, quæ cum libertate vestra ac victoria ex hoste pariter ac vota terminatis; Vos ego, tanguam immortalitatis nostræ formas ac effigies, complector." Härom kan vidare jemnföras Histoire de Gustave-Adolphe, Roi de Suède, par M. Legrimoard, à Neuchatel 1789. III Partie, 8:o; Histoire de Gustave-Adolphe, R. Suèd., par M.D.M. Amsterdam 1764, T. IV 8:o. Geschichte Gustav Adolfs Königs von Sweden, Breslau 1774, II B. 8:o. Trettiåra-kriget af Fr. v. Schiller, m.fl. andra skrifter i detta ämne.
[115] Se härom Åbo Tidn. 1785, Bih. p. 235.
[116] Läs härom Åbo Tidn. 1789, p. 173, och H. H. Aspegrens Beskr. öfver Pedersöre Socken, P. 73, 86, införd i Åbo Tidn. 1793, p. 66-74.
[117] Se Histoire de Charles XII Roi de Suède, par Mr. Voltaire, p. 46; Histoire de Suède sous le Règne de Charles XII &c., par M. De Limiers, T. 3, s. 98; The History of the Wars &c., p. 67. Jemf. Nordbergs Carl XII:s Hist. T. 1, s. 144.
[118] Då Ryssarne, om våren 1808, ville framsläpa några större kanoner och mörsare, till Helsingfors, för att begagnas vid belägringen af Sveaborg, blefvo dessa, förmodligen af blida och menföre, vid det då hastigt infallna vår-stöpet, så qvarhäftade midt på stora landsvägen, vid en grind strax utom Borgå tull, att de med all konst och möda ej kunde förmås af stället. Sedan man fåfängt anlitat hjelp af hästar och karlar, skall, enligt berättelse, soldaterne, som ansågo detta genom satans list och funder vara verkstäldt af en Finne, nemligen en tiggare gubbe, som man nyligen på vägen mött och illa trakterat, slutligen företagit sig att risa dessa kanoner med qvistar af alla möjliga trädslag, för att derigenom utdrifva den onde med sitt anhang. Huruvida detta lyckats, veta vi icke, ej heller hvad lycklig påföljd kunnat blifva af det vigvatten, som, enligt sägen, sedermera skall härvid blifvit begagnadt; men att de omsider väl fått dem ifrån nämnde grind, dock ej längre än ett litet stycke derifrån, på andra sidan om staden, under den så kallade Näsibacken, der de varit tvungne att vältra dem i skogen strax invid vägen, och bygga öfver dem ett skjul af granris, hvarunder de legat långliga tider, till dess de vid ett tillfälle, efter flera år, sjöledes, på en Rysk galeas, blifvit bort-transporterade. Händelsen är visserligen så till vida sann, att jag sjelf, då jag om våren 1810 insändes till Borgå Gymnasium, ofta besåg dessa fältstycken, bestående af 4 grofva kanoner och 2 mörsare, hvilka ännu då lågo qvar uti sitt långa vinter-qvarter, i en liten skogsdunge, tätt intill venster om landsvägen.
[119] Ej utan skäl, skulle man häruti bordt vänta sig någon upplysning af vår, annars så förtjente, Porthan, i dess Dissert. de fama Magiæ Finnis attributæ, Aboæ 1789, hvilken Akademiska afhandling, dock tyvärr, innehåller ingenting af hvad titeln lofvar. Fastmera märker man deruti ett hos Förf. tillkonstladt bemödande att bevisa Finnarnes oskuld, och att, så vidt möjligt, vederlägga det onda rykte man kommit dem uppå. Detta tillskrifver han sid. 7, Tyska, Svenska, Norrska och Danska Författares oförskämdhet, som, vid Kristendomens ljus, rodnande öfver det mörker och den vidskepelse hvaruti de sjelfve befunno sig, varit nog oblyge, att, under det de sökt urskulda sin egen nation, gemensamt derföre beskylla Finnarne. Dock drager Förf. ej i betänkande att sjelf sid. 8, på samma sätt skjuta all skulden på Lapparne. Och sedan han (sid. 15) betalat Svenskarne lika med lika, samt (sid. 16) häraf beräknat hvad som på Katolicismen kunnat komma att belöpa sig — tillskrifver han ändteligen (sid. 17), hvad ännu möjligen kunnat återstå, Romare och Greker, hvilka till vår nord kringspridt sin mytiska Fabel-lära. Vi vela blott i förbigående anmärka, att hvad det vidkommer som sid. 15 och följ. säges vara besvärjningar från Svenskan öfversatte på Finskan (och hvilka, om vi icke misstaga oss, tyckas vara hemtade från Ihres Dissert. de superstitionibus hodiernis, Ups. 1750, p. 61, sequ. samt Fernows Beskrifn. öfver Wermland, s. 250, och följ.) så äro dessa tvertom från Finnarne komne till Svenskarne; hvilket vi hoppas få tillfälle att någon gång framdeles, vid en beskrifning om de i Vermland varande Finska kolonier, nogsamt bevisa. Emedlertid tjenar det anmärkas, hvad just icke bevisar mycken konseqvens, att nemligen Porthan 7 år tillförene, eller år 1782, presiderade för ett akademiskt specimen, utgifvit af Chr. E. Lencquist, under titel: de superstitione veterum Finnorum, theoretica et practica; der han med mycken sakkännedom, men med högst inskränkta, motsatta, och i grunden falska, åsigter, sökte i 2:ne digra delar bevisa Finnarnes afgudadyrkan (idolomani och demonolatri). Hvilket föranledde Christof. Ganander att år 1789 (således — samma år som Porthan, genom en sednare Dissertation, sökte bevisa motsatsen) utgifva sin Mythologia Fennica, der han likaledes framställde allt ur en högst ensidig och oriktig synpunkt. Dessa åsigter omarbetades, i samma anda, af Chr. Joak. Peterson, i Riga, och infördes i 14:de Häftet af J. H. Rosenplänters: Beiträge zur genauern Kenntniss der ehstnischen Sprache, tryckt i Pernau 1821. Emedlertid hade vi redan 1817 (i Sv. Litt. Tidn. förnämnde år) underkastat dessa, af Rühs äfven antagne, grundsatser, en närmare granskning; och vid ett noggrannare skärskådande deraf, icke blott bevisat det falska och orimliga i dessa åsigter, utan dervid äfven varit de förste som, genom en strängare kritik, sökt såväl vederlägga hans förfelade tolkning, som lösa den mytiska cykeln, hvarigenom vi gifvit klaven till helt andra idéer och begrepp, hvilka ganska otvunget framställa sig i deras högre, och således äfven ädlare, mytiska betydelse; sanningar, hvilka icke böra undgå hvarje sak- och språkforskare, vid en närmare och noggrannare undersökning.
[120] Se Heims Kringla, s. 56, 59, 87, 292, m.fl. st.
[121] Detta intygas äfven af andre, t.ex. Buræus: " Lappones olim, quam nunc, magicis superstitionibus magis dediti erant "; och Peecerus: " hoc tempore minus est ibi incantationum quam fuit antea."