[139] Om dessa Mysi, eller som de, enligt Strabo m.fl. rättare böra heta Moesi, känner man alltför litet. Homerus uppger dem som ett Thraciskt eller Scythiskt folk, och såsom sådant, måste de hafva utmärkt sig framför flera andra. De bebodde landet ifrån berget Hæmus i söder, till floden Donau i norr, och i vester och öster från floden Saws förening med Donau, allt till Svarta hafvet. Romarne, som sedermera äfven inkräktade deras gebit, indelte det i Moesia superior, eller vestra Moesien, och Moesia inferior, östra Moesien; det återtogs likväl snart af Sarmatiska folkstammar, som gåfvo Moesia superior namn af Servien, och Moesia inferior namnet Bulgarien. Annars fanns, enligt Ptolemæus, äfven i Asien ett landskap benämndt Mysien, hvilket indelades i Stora och Lilla Mysien, och hvarifrån detta folk ursprungligen torde hafva härstammat, och, troligtvis på samma väg som så många andra, vandrat öfver till Europa. — I anledning häraf: hvarifrån härleder sig Finska ordet mies, Esthernes mees (man), som tyckes gifvit anledning till Svenska ordet mes? hvilket hos dem fått samma föraktliga betydelse som ordet mysi fordom hade hos Greker och Romare. — Skulle det väl ursprungligen kunna hafva betydt en Moes, en Moesisk man?
[140] Märkvärdigt nog, nämner Solinus detsamma om Thule-boarne: " utuntur fæminis vulgo, certum matrimonium nullis " hvarmed man kan jemföra hvad som af Diodorus Sicul. blifvit sagdt om Celterne. Äfven Tacitus, som, flerstädes, på det högsta berömmer de Germaniska folkens såväl rena som stränga seder — äfven med afseende å deras ägtenskap, säger deremot på ett ställe, att ehuru de allmänt endast ägtade sig en hustru, brukade likväl någre af de förnäme taga sig flere; hvilket synes hafva varit en qvarlefva af det österländska bruket, " Quamquam severa illic matrimonias nec ullam morum partem magis laudaveris: nam prope soli barbarorum singulis uxoribus contenti sunt, exceptis admodum paucis, qui non libidine, sed ob nobilitatem, plurimis nuptiis ambiuntur." (18 K.) Enligt Gruber (Orig. Livon. p. 155, 178) skall månggifte fordom varit öfligt hos Estherne; och ehuru man hos Finnarne numera ingenstädes finner spår hvarken till något slags polygyni eller polygami, så tyckes likväl ännu ett och annat gammalt ordstäf liksom antyda något som kunde syfta ditåt; hvilket vi äfven anmärkt i reflexionerne till det försök vi gjort, att med ledning af dessa ordstäf, bedömma våra förfäders karakter, seder, sinnelag och tänkesätt, m.m., såväl i sinnliga som öfversinnliga ämnen. (Se Otava 1 D. s. 178).
[141] Ur denna synpunkt betraktad, är sjelfva Religionen till sin karakter poetisk; emedan den, under hoppet på en tillkommande sällhet, redan förljufvar det närvarande lifvet. Den har derföre äfven längst af alla vetenskaper, bibehållit sitt poetiska element i musiken och sången; och, mera egnad för hjertat än för förståndet, verkar den alltid mer på den känslofulle, än på den känslolöse. Äfven Historien har sin poetiska ståndpunkt i sagan, der den med det närvarande sammansmälter minnet af det förflutna.
[142] En stor del af dessa Scythers afkomlingar föra än i dag samma slags lefnadssätt, hvilket de således allt framgent bibehållit, under en tid af 1800 år efter Strabo. Ännu lefva dessa nomad-stammar icke blott af sina får- och boskaps-hjordar, men förnämligast af dessa stora häst-drifter, af hvars mjölk och kött de isynnerhet lifnära sig. Detta gäller icke blott och endast om de Finska eller Tschudiska folkstammarne, utan äfven om de Tatariska och Mongoliska, såsom t.ex. Kalmucker, Kirgiser, Tschuwascher, Mokschaner, Buräter, Metscheräker, Tunguser, m.fl., af hvilka en enda husbonde ofta kan vara ägare till en hjord af 600 hästar, lika så mycket hornboskap, 1000 får, och somlige till och med 50 kameler; ja det skall finnas de Kalmucker som äga sina några 1000:de hästar (se Merkwürdigkeiten verschiedener unbekannten Völker des Russischen Reichs. Auszug aus Pallas's und Georgi's Reisen. 4 B. s. 88, & 1 B. s. 194). Att sluta af alla gamla Auktorer, måtte Stomjölk varit hos Scytherne en ganska vigtig artikel. Enligt Herodotus (L. IV) uppstod i anledning deraf ett blodigt inbördeskrig emellan sjelfva husbönderne och deras slafvar; och Damascenus (se hans excerpter hos Stobæus), Strabo (L. VII, c. 4, §. 6) m.fl. upplyser, att de begagnade sig icke blott af hästkött, hästost och hästmjölk, utan förnämligast af ett slags surnad stomjölk, hvilken de ansågo för en stor läckerhet, och den de förstodo att, förmedelst en viss egen konst, tillreda; Trephoménes kréasin, allois te kai hippeiois hippeio kai turo, kai galakti, kai oksygalakti (teto de kai opsemáesin autois kataskeuasthen pos.) Måhända alluderar Tacitus härpå, då han i 23 K., om Germanernes anrättningar, säger: " Cibi simplices: agrestia poma, recens fera, aut lac concretum." Denna konst att på eget vis syrsätta sin mjölk, hvarigenom den erhåller en ganska stark och angenäm vinsur smak, brukas af dessa nomadiska nationer än i dag, hvarvid de begagna den icke blott, såsom vi, till mat, utan tillreda, genom distillation deraf, ett slags brännvin eller en rusgifvande dryck, kallad kumyss, hvartill de förnämligast använda häst- och fårmjölk, och hvarom man kan läsa en ganska fullständig underrättelse så väl i 1 B. s. 176 &c. och 4 B. sid. 76 m.fl. st. i nyssnämnde Merkwürdigkeiten, som i Russia or a compleat Historical account of all the Nations which compose that empire. London 1780, 4 B. 8:vo; hvilka underrättelser tyckas vara hemtade ur Messerschmidts, Herrarne Gmelins ( Seniors & Juniors ), Stellers, Pallas', Falcks, Lepechins, Guldenstedts, Rutschkows, Georgii och Sujews resor i åtskilliga delar af Ryssland. Kanske var det således i följd af ett dryckeslag, d.v.s. vid ett sup- och icke vid ett mjölk-kalas, som Scytherne, förmodligen under något slagsmål, torde hafva klöst ut ögonen på sina trälar, och i anledning hvaraf Herodotus, Aristophanes, Plutarchus, Stephanus, m.fl. anför, det de hade för plägsed att beröfva sina tjenare synen, på det desse, vid brygden af denna dyrbara dryck, icke måtte kunna se taga sig deraf något till bästa; i anledning af hvilken grymhet, den inbördes fejden dem emellan sedermera utbröt. Detta, som å ena sidan visar hvilket värde man redan den tiden visste sätta på brännvinet, bevisar å andra sidan att denna dryck redan varit i flor långt före Herodoti tid. Som bekant är, bruka Finnarne än i dag, i likhet med flera af dessa Asiatiska folkstammar, att under den varma årstiden starkt syrsätta sin mjölk, i en stor, dertill enkom inrättad så, der den idkeligen tillökt och utspädd med vatten, utgör om sommaren deras vanliga läskedryck, samt använd vid måltiden, så som sofvel, är dem en lika syrlig som hälsosam spis. De hafva dessutom ännu ett annat sätt att syrsätta sin mjölk, hvarigenom den, jemte en angenäm syra, bekommer en ganska hård och fast form. Detta sker derigenom, att de insätta den i varma ugnar, sedan filet, eller gräddan, först blifvit aftagen, hvilken annars skulle smälta såsom smör. En sådan mjölk, bildad af hvad Gottländningen kallar skyr, kalla Savolaxarne kokko-maito, eller maito-kokkelia. Att Finnarne fordomdags icke blott brukat hästmjölk, utan äfven deraf varit stora liebhabrar, kan man sluta deraf, att Estherne ännu för 1000 år sedan, eller i 9:de seklet, begagnade sig af stomjölk, såsom den bästa traktering, hvilken endast bestods hos de rike och förnäme, (till hvilkas förmånsrätt det hörde, att få taga sig ett rus), då de fattige deremot fingo åtnöja sig med mjöd, hvarpå der i landet redan den tiden, fanns godt förråd; och rådde det äfven då mycken split och oenighet emellan herrar och trälar. (Se Others och Wulfstans resor, införde i K. Vitterh., Hist. och Antiq. Akad. Handl. VI D. sid. 100). Äfven Adamus Bremensis omtalar att de gamle Preussarne blandade i sin dryck såväl hästmjölk som hästblod, hvaraf de blefvo druckne, och Petrus De Duisburg upprepar ungefär detsamma,[O] då han, i sin Chronicon Prussicum, säger att de fordon drucko mjöd och stomjölk, (jemför Langebek. Script. rerum Danic. mediaevi. 2 T., p. 106-123). Enligt de Nordiska sagorna, var det Odin som först fridlyste hästen, deri genom att han förklarade den helig, och måhända är det allt från denna tid man kan räkna det bruket, att nyttja den till slagt, småningom börjat aftaga. Annars förtjenar det måhända äfven anmärkas, att liksom Lapparne, hos oss, begagna sig af sina Renar, i stället för både häst och ko, så begagna sig ännu många af dessa Scythiska nomad-stammar af samma djurslag, hvaron redan Strabo vetat omtala, hvilket tyckes på sätt och vis liksom utmärka, att äfven den Lappska nationen fordom härstammat eller kommit ifrån dessa sydligare trakter.
[143] Öfverhufvud tagit omtalas Scytherne alltid såsom nomader, hvilka lefde af sin boskap och sina hjordar; dock fans det äfven ibland dem vissa folkstammar som idkade åkerbruk, och det till den grad, att de med spannmål ofta undsatte Grekerne. Detta gällde isynnerhet om Cherson, som var ett fruktbart och till större delen ganska väl uppodladt land. berättar att de i skatt till Mithridates, utom 200 talenter i silfver, erlagt 180,000 medimner säd. (En medimn var ett Grekiskt mått, som innehöll efter stadsmål något öfver 11 kannor, efter landsmål något öfver 16 1/2 kanna; men hos Romarne innehöll den, enligt Cicero, närmare 48 kannor, och svarade således emot 1/2 tunna i fast mål). Samma författare berättar, att man från dessa trakter fordom utskeppade spannmål till Grekland, och att man omtalt det Leucon från Theodosia tillsändt Athenienserna 2,100,000 medimmer säd. Redan Herodotus uppger fyra Scythiska stammar såsom jordbrukare, nemligen Alazoner och Callipider, men förnämligast dem han kallar Skythai aroteres och Skythai georgoi, (annat namn visste han icke på dem). Förmodligen är det dessa åkerbrukare som Horatius (L. III, Od. 24) kallar Scythæ campestres; hvarvid han, liksom Tacitus om Germanerne, anmärker, såsom någonting hos detta folk eget, att bruden, i stället att bringa brudgummen hemgift, sjelf erhåller af honom skänker och gåfvor.
[144] Ungefär detsamma anför Tacitus om Germanerne: "plus ibi boni mores valent, quam alibi boni leges." (Jemf. s. 9).
[145] Honing och mjölk omtala Finnarne mycket ännu i sina gamla Runor, såsom den bästa välfägnad de känna — "helsosam äfven för de sjuke"; och mjölk uppger äfven Solinus, såsom Thuleboernes hufvud-förtäring.
[146] Ungefär samma ord anför Procopius om Thuleboerne. Naturligtvis väckte detta hos Romarne så mycket större förundran, som ylleväfnader var det enda arbete, hvartill (enligt Plutarchus) deras hustrur voro förbundne; och hvarmed äfven de högst förnäme sysselsatte sig. Enligt Plinius och Ovidius var sjelfva Lucretia häruti ett mönster för många; och enligt Suetonius gick Kejsar Augustus sjelf sällan i andra kläder, än i dem som voro förfärdigade af hans gemål, syster, dotter, eller barnnbarn.
[147] Hvad skinnplagg härmed menas, upplyses af Seneca (Epist. 90, 38) då han säger att en stor del af Scythiska nationen klär sig såväl i hermelin som i zobel- och räfskinns-pelsar, hvilka voro både lätta och mjuka, samt ogenomträngliga för vinden. Samma klädsel brukade, enligt Hesychius, äfven Partherne, ett till hälften Scythiskt, till hälften Persiskt folk; och likaså var förhållandet med Hunnerna, enligt Ammianus Marcellinus (L. XXXI).
[148] Månne ej möjligen orediga berättelser om dessa nordboers trolldoms-förmåga, kunnat gifva en anledning till den tro att de "sacri habentur." Skulle man våga öfversätta dessa ord, dermed att: "de ansågos såsom trollkarlar", och skulle man, utan afseende å de af Auktorerne vidfogade förklaringarne, endast fästa sig vid resultatet af hvad i forntiden berättades om Hyperboreerne m.fl. nemligen om deras säkerhet och den vördnad hvarmed de betraktades af andra nationer, jemnfördt med hvad nordens gamla häfdatecknare, ungefär i samma mening, sagt om Finnarne, — endast då — men icke förr, skulle vi hafva löst knuten af dessa de gamles, gåtlika, berättelser om norden. Och Tacitus skulle hafva varit den som härvid beträdt öfver gången ifrån sagans områden, in på Historiens.