[149] Enligt hvad vi sidan 53 nämnt, upprepa vi ännu, att, så vidt Taciti skrift redan varit känd af Plinius, denne, under Hyperboreorum felicitas, troligen subsumerat och omfattat Fennorum securitas; men deraf följer dock ingalunda, vice versa, att Tacitus, med sitt begrepp om securitas, förstått den andres, om felicitas, och det så mycket mindre, som han nyss förut sagt att de brukade spe metuque versari. Deremot synes snarare Jornandes ännu hafva velat lämpa på Finnarne något af hvad som fordom blifvit sagdt om Scytherne, då han säger: Finni mitissimi, Scanziæ cultoribus omnibus mitiores; ett vitsord, hvilket alltför litet öfverensstämmer med de historiska urkunderna och de Påfviska bullorna.
[150] Naturligtvis uppstår här fråga hvarifrån Tacitus erhållit dessa sina underrättelser (ty sjelf uppger han sällan sina källor)? Väl omtalar Plinius en Sotacus, som, bland andra, skall hafva meddelat en beskrifning om Bernstenen, hvarom man, numera, lika litet som om författaren, äger någon kunskap. Deremot finner man, att Pytheas redan långt före Plinius (enligt dennes Hist. Nat. Lib. 37, c. 11) vid beskrifningen om Östersjökusterna, sagt: " insulam esse Abalum: illuc vere fluctubus advehi (scil. electrum) et esse concreti maris purgamentum: incolas pro ligno ad ignem uti eo, proximisque Teutonis vendere." Hvarefter Plinius sjelf tilllägger: " Huic et Timmæus credidit, sed insulam Basiliam vocavit." Således, hvad Pytheas här kallar: " concreti maris purgamentum ", det kallar Tacitus, i 45:te Kap. om Estherna, " ejectamen tum maris "; när Pytheas, om Bernstenen, säger: " illuc vere fluctibus advehi", så säger Tacitus derom: " vicini solis, radiis expressa, in mare labuntur, ac vi tempestatum in adversa littora exundant ", och när den förre säger: " incolas pro ligno ad ignem uti eo ", så säger den sednare, liksom i anledning häraf: " Si naturam succini admoto igne tentes, in modo tedae accenditur, alitque flammam pinguem et olentem." Denna stora öfverensstämmelse i de detaljerade uppgifterna, som röjs emellan båda dessa skriftställare, tyckes vara något mera än tillfällig. Väl kan härvid invändas, att deraf dock icke följer det Tacitus plagierat Pytheas, emedan enär de beskrifvit samma land och samma folk, så måste naturligtvis sjelfva beskrifningarne öfverensstämma. Äfven häremot hafve vi ingenting att påminna — ty det var just detta vi trodde oss böra bevisa: att nemligen Pytheas med sitt Balthium eller Abalum menade det land som, enligt Tacitus, innehades af Æstyi, om hvilka Tac. bland annat, ehuru mindre riktigt, tilllägger: "quod (scil. succinum) ipsi Glesum vocant".[P] Den etymologiska förklaring som påstår, att ordet glesum (fabriceradt, som det tydligen synes, af Tyska ordet glas ) är uppkommit af Arabiska orden k—l songh eller k— lsongh, hvarmed Phoenicierne skulle hafva betecknat ett bernstensrikt land, lemma vi derhän. Herr Reinegg, som gifver oss detta vid handen, och derjemte underrättar oss att Finska benämningen Suomenmoa ursprungligen härleder sig af Arabiska ordet Somgh, som skall betyda bernsten, är man härföre högeligen förbunden (se Büschings Wochentliche Nachrichten &c. N:o 28, a. 1787). Månne det icke då, tvertom, vore mera troligt, att nemligen Bernstenen, hos Araberne, fått sitt namn efter landet ( Same, Suome ) och icke landet efter Bernstenen?
[151] Jemför Plinius och Tacitus.
[152] Jemför Straho och Solinus.
[153] Plinius förklarar sjelf (L. 37, c. 3) att namnet Austravia, hvilket han likväl på ett annat ställe (L. 4, c. 13) skrifver Austrania och Actania, är utländskt, upptaget från dessa främlingars språk: " Austrava, insula septentrionalis, a barbaris sic appellata: a Romanis vero Glessaria." Man upptäcker lätt, i detta redan till hälften latiniserade ord, bemärkelsen Esthland, eller som det af de gamle fordom kallades Österlanden, Austrland, hvarunder stundom äfven inbegreps Finland.
[154] Ja långt före Pytheas, talar redan Herodotus, Historiens fader, på ett ställe, ehuru ofullständigt, om detta land. Han säger nemligen, att Bernsten hemtas från yttersta delen af Europa, kring en flod den infödingarne kalla Eridanus (Hridanón), hvilken utfaller i ett haf emot norden, utan att likväl gifva något vidare namn på landet. Efter honom upprepar Strabo detsamma. Man bör kanske icke förtiga att det, i Preussen, verkligen befinnes en flod benämnd Rudaun eller Rodaun, som, ursprungen från en sjö med samma namn, vid Danzig, utfaller i Weixeln.
[155] Förmodligen beräknar Pytheas här Olympiska stadier, hvilka innehöllo, hvar, 625 Grekiska fot, eller 125 geometriska steg; och hvaraf 8 gingo på en Romersk mil ( milliarium ); men 30, och derutöfver, på en Persisk mil ( parasanga ) och följaktligen 144 på en Svensk mil. Enligt denna uppgift, skulle således detta låga kustland ( æstuarium ) hvilket Pytheas kallar Mentonomen, och som innehades af Guttonerne, sträckt sig 6000 stadier, d.v.s. 41 2/3 Sv. mil i längd. Denna dimension qvadrerar nästan till siffran med verkliga förhållandet, om man antager honom härmed hafva menat Jutland, eller promontorium Cimbricum, som det sedermera kallades, hvilket räknas vara 45 mil i längd.
[156] Namnet Basilia (Basileia) torde egentligen böra anses som ett nomen appellativum, utmärkande att det utgjorde ett eget Konungarike. Äfven Herodotus, Strabo, m.fl. benämna en af de Scythiska stammarne "Basilii" (de kunglige), och förklara att de voro såväl till värdighet de förnämste, som till antal de talrikaste, de der, såsom en hufvudstam, ansågo de öfriga Scytherne såsom sina trälar. Att äfven dessa fordna Esther haft egna kungar och ägt mycket trälar, intygas af Others och Wulfstans vitsord.
[157] Man finner i allmänhet, enligt hvad förut blifvit anmärkt, att såväl Romare som Greker voro mycket böjde att anse de fleste af dessa nordiska länder för öar, förmodligen emedan de ännu icke landvägen kommit i någon närmare beröring med dem, utan endast sjövägen öfver hafvet. Derföre, liksom de kallade lycksalighetens land: insulæ fortunatæ v. beatorum, så kallade de nu ock bernstenens land: insulæ glessariæ, v. Electrides. Som nu Plinius, (å ena sidan) antingen med eller utan skäl, uppger att Germanicus, med den Romerska flottan, sträckt sin sjöexpedition ända till bernstens kusterna, och man deremot, (å andra sidan) oviss på hvad grund, vill betvifla det hvarken Romare eller Phoenicier varit in i Östersjön, så har man, i anledning häraf, sett sig föranlåten att, på de för dessa tider upprättade geografiska kartor, förflytta flera af dessa Östersjö-provinser till kusterna af Nordsjön. Detta tyckes åtminstone hafva varit fallet med Austravia, Glessaria, m.fl. Emedlertid synes det som denna de gamles uppgift, att nemligen Bernstenslandet vore en ö, icke skulle sakna all grund: ty som bekant är, utgöres detta land af en del utaf det Brandenburgska Preussen, memligen provinsen Samland (på Lat. Sambia ), hvilken ännu återstår, såsom ett minne, af ett gammalt rike med samma namn; af hvilken provins hela Samländska kretsen ännu bär sitt namn, innehållande provinserna Samland, Schalanen (Schlavonien) och Nadravien.[Q] Detta de gamles Samland, som redan genom sjelfva sitt namn, ehuru till hälften Germaniseradt, tyckes antyda en omisskännelig frändskap med de likaledes till hälften barbariserade orden Suomi-land (Finn-land), och Same-land (Lapp-land), till ett bevis på folkens och språkens fordna slägtskaps förhållanden, formerar en stor, på trenne sidor af haf omgifven, landtudde, hvilken, kringfluten af Östersjön, Frische och Curische-haff, begränsas äfven på landtsidan af floderna Pregel och Deune, hvilka sålunda afskilja den från den öfriga kontinenten. Uti denna, ehuru mindre fruktbara, likväl tätt befolkade provins, utgör den egentliga Bernstens-kusten, kallad Sudauische Ufer, en sträcka af endast 10 mil, räknadt ifrån neuen Tieffe till Krantz-kruge vid början af Curische-Nehrung.
Hvad som, med afseende å namnets etymologiska ursprung, blifvit sagt om Samland, tyckes till en del äfven gälla om Samogitien, en af Lithauens största provinser, hvilken före år 1560, innan det införlifvades med Polen, styrdes af egna Furstar, Hertigar och Konungar. Äfven detta namn tyckes förråda ett ännu ej utdödt minne af dess fordna bebyggare. Väl anses det härflutet af ordet Samogitz, som på landets språk skall betyda lågländ; men äfven i detta fall — hvarifrån härleder sig då detta ord? Och månne det ej ursprungligen kan hafva bemärkt ett land som beboddes af dessa Samer eller Suomer, hvilka, af Letterne och Slaverne undanträngde, togo sin tillflykt till de sumpiga och morasiga kärren och skogstrakterna?[R] Denna namnförklaring torde dessutom här förtjena så mycket mindre uppmärksamhet, som ordet Samogitia, hvilket är provinsens latinska benämning, egentligen är ett i sednare tider tillskapat vetenskapsord; ty af infödingarne kallas det än i dag Sámodzka-zemlá (Samiska landet) af Polackarne Smudzka-ziemiá, och af Tyskarne Samaiten, (jemför Cluver. Germ. Ant. 33, 44, p. 686). Äfvenså tyckes namnet af den norr om Samogitien belägna, under Polska kronan fordom lydande, Liffländska provinsen Semgallen, hvilken numera, såsom ett Län, är tillslaget Hertigdömet Kurland, innebära det dess fordna invånare varit en blandning af Finnar ( Samer ) och Galler, i likhet med hvad som till förene blifvit nämndt om bemärkelsen af Fin-gallia. På samma sätt tyckes den i Nordens gamla Historia så mycket omtalta Danska ön Samsoe, liksom den derin till belägna ön Fyen (på Lat. Fionia ), härleda sin etymol. upprinnelse från dessa gamla Finnstammar, hvilka, efter eget språkbruk, kallades Samer eller Suomer.