[158] I anledning häraf hafva några med namnet Hæsti, velat förstå de i sednare tider bekante Hessarne. Kuriöst nog, tycks det som man äfven i södern skulle återfinna detta namn hos forntidens Auktorer. Histiæi omtalas redan af Herodotus såsom ett Grekiskt folk, under Xerxis tid, om hvars härkomst man skulle kunna sluta deraf, att han omnämner Histia, såsom en Scythisk drottning under Darii tid. Straho uppger att folket Histi bebodde ön Icara, m.fl. st., samt att en del af dessa Histiæer sedermera flyttade ut till Macedonien. Att dessa berättelser icke saknat historisk grund, skönjes deraf, att en stad på Euboea hette ännu långt efter dem Histiæa (namnet skrefs äfven Estiæa, Hestiæa och Istiaea) hvilken sedermera (enligt Strabo, L. 10) kallades Oreum eller Oreus.

[159] Då så många forntidens Författare vetat att tala om Estherne, måste det förefalla oss underligt att Tacitus är den förste, och nästan den ende, som nämner något om Finnarne. Af Strabo (L. IV, c. 4. §. 1) finner man likväl att redan Pytheas talt om ett folk, hvilket varit Venedernes närmaste grannar, det han kallar Timios (månne ej möjligen ett skrif-fel, i stället för Finnos?) hvarom sedermera ingen annan Förf. förtäljer; och hvilket folk skulle hafva bebott en ganska långt ut i hafvet sig sträckande landtudde: epi tinos propeptokuias ikanos akras, eis ton okeanon oikentes.[S] Vi styrkas i denna förmodan så mycket mera, som både Tacitus och Plinius, hvilka ganska flitigt tyckas hafva studerat hans skrifter — åtminstone de fragmenter deraf som förekomma hos Strabo — äfven göra Venederne till Finnarnes närmaste grannar. Hvarföre vi också anse Strabos gissning, det Pytheas härmed skulle hafva menat Osismerne, mindre lycklig. En gissning, som, att sluta af Stephanus, tyckes grunda sig derpå, att Artemidorus förvexlat Ostionerne med deras grannar Cossinerne, af hvilka han förlägger de sednare vid vesterhafvet ( ad occiduum Oceanum ). Icke mindre anmärkningsvärdt måste det förefalla, att Strabo sjelf, som ganska noggrannt uppräknar alla den tidens kända Germaniska folkslag, icke nämner ett ord om Finnarne; hvilket folk likväl, af hans närmaste samtid, redan var kändt, såsom bosatt i trakterna kring Weixeln. Vi finna deremot af honom omtald en nation, den han kallar Sumos (Sémes) — månne han ej härmed menar Suomer, eller Suomis -folk? — så mycket mer som han omnämner den omedelbart strax efter Luios (Leies), hvarmed han torde förstå Livos eller Liverne; hvilka båda nationer han (L. VII, c. 1, §. 3) säger blifvit, jemte flera andra, bragte under Marobodi välde. Pomponius åter känner icke dessa Sumos, "no" tyckes liksom i deras ställe konstituera ett folk, som han kallar Satmalos, ett namn, som kunde synas deriveradt af Samelaner.

[160] Väl har man uppgifvit att Finland, den tiden, beboddes af Lapparne; men Lapparne bebo intet land, de genomströfva det blott. Märkvärdigt nog söker äfven Porthan, eller rättare sagdt Juusten (Chron. Episc. Finl. p. 88) utsätta Finnarnes ankomst hit till norden, till 3 à 400 år eft. Chr., endast af det skäl, att Finland, vid Svenskarnes ditkomst, ännu var, i hans tanke, alltför litet bebodt och befolkadt (?). På grund af en sådan hypotes skulle således större delen af Sveriges nordligare provinser saknat invånare intill sednaste tider. Till följd af denna åsigt, vill han lämpa allt hvad Tacitus och andra, före denna tid, skrifvit om Finnarne, på Lapparne. Och för att med så mycket större konseqvens drifva denna sin sats, söker han äfven insinuera den tanke, att man med dessa i gamla tider omtalta Esther ingalunda borde förstå den nation, hvilken nu af oss så kallas, utan att härmed troligen utmärktes ett helt annat folk; hvilket folk han, lika så litet som någon annan, ej kan närmare antyda — ej ens till spåren. Måhända stödjer sig denna hypotes på de af några Förf. anförde yttranden, det dessa fordna Esther sedermera blifvit af Sarmatiska folkslag utrotade; (hvarmed torde böra förstås: att de blifvit af dem underkufvade eller utträngde); eller måhända grundar den sig på ett missförstånd, föranledt af några Preussiska Annalisters och Krönike-skrifvares, lika så ensidiga som spetsfundiga uppgifter? Likasom åtskillige af Sveriges nyare Historici (förmodligen — af ren patriotism!) icke kunnat lida den tanken att Finnarne skulle hafva bebott Skandinavien före deras förfäder, de yfverborna Götherne;[T] så hafva äfven Preussarne, å sin sida, lika måne om sina anor, icke kunnat fördraga att desse Esther innehaft landet (Preussen) före deras egna ättefäder. Och för att gifva dessa, af dem framställda, åsigter, något sken af sannolikhet, påstår t.ex. Hartknock (i sin Preuss. Hist. P. 1, c. 1) att de forntida Esther icke varit annat än renhårige Göther, — nemligen öst-Göther, hvilka man (troligen för det långa namnets skull?) kallade AEster. Olyckligtvis infaller Göthernes invandring i norden, nog sent, för att kunna anses vara landets aborigines; han har derföra sett sig nödsakad att tilldömma Venederne detta hedersrum. Men — på hvad skäl?

I öfverensstämmelse härmed, hafva nu äfven Svenskarne — i trots af alla äldre historiska urkunder, i trots af alla gamla folk-traditioner, ja i trots af deras egna sagor och myter — börjat insinuera, det man med de i vår äldsta historie så ofta, ömsom, förekommande Jättar, Jotar och Finnar m.m., hvilka der nästan alltid karakteriseras såsom ett folk, icke blott af fiendtlig sinnesstämning emot Svear och Norrmän, utan såsom en nation, helt och hållet härstammande af ett främmande ursprung, att man nemligen med dessa i Sverige och Finland fordom bosatte Finnar, bör förstå äldre, förut hit invandrade Asar och Göter. Likasom man fordom fördref eller tillbakaträngde de Finska folkstammarne från sina besittningar, så söker man nu äfven uttränga deras minne från sjelfva historien, och att derifrån liksom utplåna det Finska namnet. Hvad nytta samtiden, eller framtiden, skördar af dessa Historiens gengångare, eller — till hvad vinst de äro för sjelfva vetenskapen, derom må de sjelfve dömma. Utom alla de många motsägelser och invändningar som skulle kunna uppstå i anledning häraf, vela vi blott tillåta oss följande lilla anmärkning: Om Finnarne icke innehaft Skandinavien före de så kallade Asarne, så måste de följaktligen hafva inkommit på en gång med dem, eller ock efteråt. Att de icke åtföljt de förre, vittna alla historiska efterrättelser, der icke något förekommer, som skulle kunna antyda ett sådant ressällskap af Jättar eller Jotar; hvilka, tvertom, här först omtalas, såsom landets ur-invånare. Att de således icke heller kunnat hitkomma sednare än Svenskarne, intygar, utom föregående omständighet, sjelfva historien, hvilken ingalunda skulle hafva lemnat onämnd en tilldragelse, så vigtig som denne — ett helt folkslags invandring till norden: bestående af flera talrika stammar. Sjelfva den omständigheten, att de Finska folken (Samer, Suomer) aldrig omtalas inbegripne eller deltagande i de stora allmänna folkvandringarne, som i gamla tider omskapade stater och riken, eller som invandrande från östern till vestern, ofta omtumlade med hvarandra i blodiga fejder, (och hvilka nationer flitigt uppräknades af häfdatecknarne);[T] utan att de deremot fast mera omnämnas ibland dem, som af dessa påträngande folkmassor blifvit sprängde eller tillbakaträngde — denna omständighet bevisar, enligt hvad vi skulle förmoda, redan ensamt nog, att de nemligen varit här långt före denna tid — ja, så långt före alla andra, att icke engång sägnerne, eller sagorna, om deras hitvandring, kunnat uppfattas, eller upptecknas, af forntidens auktorer. Att således med dessa Jotar eller Finnar vilja förstå Svear och Göther, förutsätter en, emot all sann historisk forskning, så härdad panna, att derom är ingenting att påminna.

[161] Om vi icke misstaga oss, söker Billmark, på ett motsatt håll, bevisa, att Finland först blifvit befolkadt af Finnar från Helsingeland: förmodligen emedan äfven derifrån möjligen någon öfverflyttning kunnat ske, vid det de påträngdes af de framryckande Göterne. Besynnerligt förefaller det oss emedlertid, att man alltid liksom sökt en mindre naturlig förklaring.

[A] Detta gäller om sjelfva det ord, som redan i sig sjelft uttrycker begrepet liten; och ehuru i Svenska språket icke finnes ett enda ord, som motsvarar något af de flere och mångfaldiga deraf i Finskan formerade Diminutifver, skola vi dock söka att, i nödfall, åtminstone approximationsvis, uttrycka dem, så godt vi kunna, genom tillägg af något dervid fogadt Adjektivum. Så t.e. bildas af ordet pieni, liten ( Comparativus, pienempi; Superlativus, pienin ) följande Diminutifver af Första graden; hvilka man gerna, om man så vill, endast kan anse som dialektskillnader (hvilket de dock, i sjelfva verket, icke äro) emedan de alla äga lika betydelse; Dessa äro nemligen: pienuinen, pienäinen, pienoinen, pienöinen och pieninen, ganska liten (hvar och en med sina Komparatifver på: … isempi; och Superlatifver på … isin ). Dessutöm bildas, enligt en annan ordhärledning, Diminutifverne pienukka och pienikkö, (egentligen: en liten Tingest ) i hvilkas begrepp af litenhet äfven ingår karakteren af sjelfva det Substantivum, hvarpå de lämpas. De äro således, till sin natur, mera Substantifver än Adjektifver, och kunna följaktligen icke heller kompareras. — Af dessa båda sistnämde bildas följande ännu mindre Diminutifver, hörande till Andra graden hvilka tillika äfven utgöra nya Diminutifver till de fem förstnämde; nemligen: pienikkäinen och pienukkainen, altför-liten (med sina Komparatifver och Superlatifver). — Såsom ett ännu mindre Diminutifvum, af alla de föregående, framstår nu ett nytt ord pikku, helt-liten (Compar. pikkumpi eller pikkuhumpi; Superl. pikkuin ); hvilket således ensamt utgör det af Tredje graden. — Af detta ord bildas följande mindre Diminutifver, af Fjerde graden: pikkuinen och pikkainen, mycket-liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). — Af sistnämde Diminutifver bildas ännu ytterligare följande mindre Diminutifver, af Femte graden; pikkuruinen, pikkarainen, och pikkiriinen, fasligt- eller grufligt liten (jemte deras Komparatifver och Superlatifver). — Ändteligen bildas af desse sistnämnde, ännu en en gång, följande mindre diminutifver af den sista, högsta och Sjette graden; nemligen: pikkuruikkunen, pikkaraikkanen och pikkiriikkinen, onaturligt-, obeskrifligt-, eller obegripligt liten (med sina Comparativa: pikkuruikkusempi, pikkaraikkasempi, och pikkiriikkisempi; samt Superlativa: pikkuruikkusin, pikkaraikkasin, och pikkiriikkisin ). Hvad tyckes läsaren nu om ett språk, som blott i den enkla frågan om hvad som är litet, äger icke mindre än 18 särskildta Diminutifver, med alla sina olika grader, och minst 50 kasus i hvar; ( Singural. och Plural tillsammantaget) utgörande tillsammans öfver 1500 olika diminutifva flexioner. Och detta språk vill man likväl kalla fattigt och olämpligt för en högre kultur; ehuru det, genom sjelfva sin formation och ordbildning, företer det evidentaste bevis på en forntida högre odling. Det folk som verkställer, såväl med tanken som med orden, icke mindre än 6 gånger förnyade abstraktioner af ett grundbegrepp, hvilket redan i sig sjelft tyckes vara ett non plus ultra, genom allt högre och högre, finare och finare distinktioner, — detta folk, såväl som dess språk, står icke, eller har åtminstone icke stått, på en låg bildningsgrad; liksom det aldrig, icke en gång i nödfall, tillgripit talesätt, så meningslösa som t.ex. dessa, hvilka, genom det allmänna språkbruket, slutligen vunnit häfd; nemligen: mycket litet, fasligt litet, förfärligt litet, förskräckligt litet, oförskräckt litet (i Uppland), obarmhertigt litet, och ristligt litet, och förträfflige litet (på Gottland), och flera dylika uttryck, hvilka alla kommer ungefär på ett ut.

[B] Mellan dessa båda Reciproca Verb-former, i Finska språket, är en så fin skillnad, att vi icke på Svenska kunna specificera den närmare, än att den ena tyckes innehålla begreppet af sjelfva Verbum i förening med Accusativus totalis ihteni, (af Pronomen Reciprocum ihe, ite, jag sjelf) t.ex. seisottain, i stället för seisotan-ihteni; den andra deremot synes utmärka begreppet af Verbum i förening med Accusativus partialis, ihtiäni t.ex. seisottaiten, i stället för seisotan ihtiäni. I anledning hvaraf vi ock kallat den förra formen, som nyttjas allmänt i Savolax, och utmärker en mera generell eller permanell handling, Verb. Reciprocum totale; och den sednare, som nyttjas allmänt å de Svenska och Norrska Finmarkerna, och utmärker en mera partiel eller momentell handling, Verb. Reciprocum partiale. Denna begrepps skillnad utmärkes på enahanda sätt i de andra Verb-formerne, neml. genom Verbets konstruktion antingen med den ena eller andra af dessa olika Ackusatifver; t.ex. seisotan hänet (hänen) "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. i anseende till alla dess rörelser; eller på alla punkter af dess yta, eller — för en längre tid); då deremot seisotan häntä betyder: "jag har honom att stå, eller stanna" (neml. med afseende endast å vissa af dess rörelser: nemligen de större, t.ex. på händer och fötter, hvarvid jag i tanken ännu icke abstraherat bort den möjliga rörelsen i de mindre delarne, t.ex. i fingrar och tår; eller ock tänker jag mig detta afstannande blott — för en kortare tid).

[C] För att i Svenskan kunna uttrycka Neutra nödgas vi begagna ordet det, som egenteligen tillkommer 3:dje person Singularis.

[D] Det skulle troligtvis blifva lika nöjsamt som lärorikt att utgallra, och med sina loca parallela, i de Finska Runorne, jemföra detta, i de gamla sago-sångerna förekommande, af oss ännu urskiljbara, plockgods. En möda, hvartill vi för en annan gång skola spara oss.

[E] Jemför hvad vi förut härom skrifvit i Svensk Litteratur-Tidning för år 1817, och i vår afhandling om de "gamla Finnars Vishets-lära;" införd i 1:sta Delen af Otava.