[F] Man tyckes i allmänhet vid öfversättningen af detta ställe hos Tacitus, hafva ansett orden: " formas aprorum gestant: id pro armis omnique tutela ", betyda, eller åsyfta, detsamma som orden: " effigies et signa guædam in prælium ferunt ", (i 7:de Kap.) Meningen är dock här helt annan. Några hafva likväl insett orimligheten af att vela tro det figurerna af några afbildade svin skulle vara dem mera till skydd än allsköns vapen och försvar; och derföre sökt förklara saken derigenom att Estherne, vid anblicken af dessa bilder, blefvo modigare och djerfvare. (Se Walpys edition. London 1621, Vol VII). Men detta förklaringssätt, som torde vara nog longe petitum, lämpar sig åter icke till Taciti här på stället alltför tydliga ord.
[G] Väl söker Brotier, i sina noter öfver Tacitus ( Parisiis 1776) förklara detta derigenom, att han vill lämpa det på Hertha, som blifvit nämnd i 49:de Kap. Men utom det att hon af andra folkslag, än Estherne, hade sin dyrkan, så säges det tydligt der " terram matrem ", hvilket aldrig kan få någon synonymi med " deûm mater."
[H] Väl kan det icke nekas att Romarne, af ett slags förkärlek för egna myter, ofta trodde sig i främmande folkslags superstition finna Romerska mysterier. Detta var fallet med Castors och Pollux's dyrkan hos Naharvalerne, att förtiga många andra exempel. Det kan således vara en möjlighet, att Tacitus med Mater deum här verkeligen menat Cybele; och hvilket kunde kanske förklaras derigenom att Metragyrterne, och Kyrobanterne, som voro hennes prester och tillbedjare, i likhet med våra Noijat, ströko omkring landet på tiggeri; och betjente sig, liksom Kamtschadalernas Schamaner och Lapparnes Noider, af en puka, hvarmed de antydde sin närvaro. Kanske denna likhet mellan Cybeles prester och Esthernes hexmästare, gjorde att Tacitus förblandade den med hvarandra, och ansåg dem dyrka samma Gudom.
[I] Man må ej tro, att detta vore en motsägelse af hvad som förut blifvit sagdt om qvinnornas slafveri hos Finnarne; ty huruvida husmodren häruti gör ett märkeligt undantag, hafva vi förut visat i Sv. Litter. Tidn. 1817, sid. 577, 774.
[J] Högst besynnerligt är, att Sturleson säger just detsamma om Odin och hans trollkonst, hvilken han lärt sig af Jotarnes Konung Gylfe; nemligen att han derigenom alltid segrade och var en förskräckelse för sina fiender; " fordi hand kunde skifte sit ansict oc Aasium mit lyd oc skickelse hvorledis hand vilde " (sid. 5). Månne icke Tacitus sjelf tänkte sig något sådant, då han nyss förut, i 45 Kap. säger om dem som gifvit sig i strid mot Arierne: " Nam primi in omnibus præliis oculi vincuntur?" Hvarmed han torde hafva afsett att de voro hvad vi kalla silmän kääntäjät, d.v.s. sådane som kunde " vända ögonen på folk." Eller månne han väl härmed kunnat haft afseende på den bekanta versen hos Homerus, der han, talande om Mycerna i striden, sjunger:
… "autos de palin trepen osse phaeino."…
hvilka ord, såväl Possidonius som Strabo, hvardera, sökt, på sitt sätt, uttyda och förklara (se Strabo. L. VII. c. 5 §. 2). Annars hade de gamle den berättelse om Partherne, (ursprungligen ett Scythiskt folk) att de ofta begagnade sig af det krigsputs, att vända fienden ryggen till och låtsa fly, under det de härunder på det häftigaste fullföljde striden: hvarpå Horatius alluderar i 2 B. 1 Ep. v. 112; möjligt äfven att något sådant låg här dunkelt för Taciti tanke.
[K] Man må icke tro att detta var första gången, som Romarne hyste den tanken att menniskor kunde byta om skapnad och natur. Så t.ex. säger Mela om Neurerne (ett Nord-Scythiskt folk) " Neuris statum singulis tempus est, quo si velint in lupos iterumgue in eos qui fuere mutentur." (sid. 155). Romarnes egen Mytologi öfverflödar af dylika metamorfoser, i likhet med sagorna om Jättar och Troll i Norden.
[L] Ytterligare gissningar och förklaringar öfver landet Thule, finner man. af Arngrim ( Conment, de Islandia ); Praeton ( Orb, Goth. ); Totfaeus (Hist. Norveg.); Rudbeck (Atl. T. I. p. 511, &c.); Camd (Britann. T. 2. p. 1482); Gatterer (Univers. Gesch.); Carlström (Dissert. de Thule. Holm. 1675); Grupen (Orig. Germ. I. p. 526); Voss (über Thule, i Bredows Untersuch. über alte Gesch., p. 122-129); Brehmer (Entdeck. im Alterthum, 2:te abth. Weimar 1822, p. 557 cet.) och And. Arv. Arvedson (Diss. de Pytheae Massil. fragm. Upsaliæ 1824), der man finner flera af dessas meningar anförde.
[M] Orden lyda: "hvilket land han sjelf ej säger sig ha besökt." I anledning hvaraf frågas: har han nu besökt det, eller har han — icke besökt det? Sjelfva denna mening, liksom många andra, i dessa Sveriges "Häfder", är framställd på ett alltför otydligt språk, för att riktigt och klart kunna fattas, enär den innebär en påtaglig tvetydighet, hvilket, i ett historiskt arbete, blir ett dubbelt fel. Ty antingen är här meningen, "att Pytheas besökt landet, ehuru han ej sjelf säger det"; eller: "att han besökt det, oaktadt han sjelf nekar det"; eller, hvilket synes troligare, är Hr Professorens mening "att han aldrig ens besökt det"; så mycket mer som han börjar perioden med denna ingress: "till dessa (Pytheas') underrättelser, sluta sig andra till utseendet mera vidunderliga", (åter ett obskurt uttryck: hvems voro då dessa "andra" uppgifter? Voro de Pytheas' eller ändras?)… I hvilketdera fallet som helst är Hr Geijers uppgift oriktig, och det så mycket mer, som ej blott Strabo, Polybius, Cleomedes, Geminus, Cosmas, Eratosthenes, Hipparchus, m.fl. af forntidens Auktorer omförmäla det Pytheas besökt Thule, det han beskrifvit, utan som han sjelf, och just på detta ställe, säger sig hafva besett hvad han här omtalt. — Man kan ej gerna bese ett land, eller dess kuster, utan att hafva besökt dem; — ehuru Hr Geijer, för att sedermera vidhålla och till någon del godtgöra denna sin uppgift, vidfogar en annan — lika oriktig, nemligen: "något dylikt hade Pytheas sjelf sett." Vi skulle kanske icke anmärka detta egna slags sätt att kommentera och citera gamla Auktorer, om det ej redan blifvit så vanligt hos mängden af våra nutida skriftställare, att på god tro, och liksom blindt, antaga, den ena allt hvad den andra säger, utan att sjelfve närmare forska i ämnet, eller dervid rådföra sig med sjelfva urkunderna. Förmodligen är det denna Geijers tolkning vi hafva att tacka för det äfven Stringholm, hvilken i sin nyligen utgifna Svenska Folkets Historia I D. s. 10 gör Pytheas till "en Grek från den milda södern" bestämdt säger: "Sjelf har han (Pytheas) icke sett detta land" (nemligen Thule) m.m.