[N] Eller måhända har man härtill blifvit missledd af Strabos yttrande, det Pytheas omtalt "hvad han hört" ( eks akoes ) — liksom man vid beskrifningen af ett land endast anför hvad man der ser; icke hvad man hör? Hvilket yttrande dessutom afser helt andra ämnen ( t' alla ) hvilka förmodligen i nästföregående meningar, ehuru af Strabo icke här reproducerade, blifvit af Pytheas framställde. Hvad detta varit känner således ingen; men gissningsvis formoda vi att fråga kanske varit om solens förhållanden under solstånden, hvarvid alla författare nödgats grunda sina uppgifter på infödingarnes muntliga berättelser, af orsak att de sjelfve icke varit i tillfälle att här öfvervintra, eller afbida dessa årstider.

[O] Detsamma anför Virgilius (Georg. L. III, v. 464) om Geterne, som äfven räknades såsom ett Scythiskt folk:

… … … "Atque in deserta Getarum Et lac concretum cum sanguine potat equino."

[P] Plinii förklaring torde här likväl vara den rättaste, då han säger: " a Germanis appellari glessum "; ty Estherne sjelfve kalla Bernsten meri-kiwi (hafs-sten), af orsak att den uppfångades ur hafvet.

[Q] Inom denna Krets finner man ännu namn på flera trakter, städer och byar, hvilka synas leda sitt ursprung från landets fordna bebyggare, och hvilka till sjelfva språket äro så rent Finska, att de knappt tyckas hafva undergått den minsta förändring. Så t.ex. träffar man endast i provinsen Schlavonien namnen: Lapinen, Linkunen, Kaukenen, Metschinen, Wilmandinen, Pellenen, Lasdenen, Laponen, Mulinen, Millunen, Gumbinen, Kautten, Tapiau, m.fl., hvilka, genom sjelfva sitt namn icke blott tyckas utmärka första grundläggaren till de platser, utan ådagalägga derjemte att samma slägter, eller åtminstone att — samma slags folknamn, ännu anträffas såväl hos oss i Finland: Estland och Ingermanland, som uti de i Sverige, Norrige, och Ryssland — koloniserade Finnbygder. Samma slags namn träffar man ännu ned i Natangen, t.ex. Multeinen, Mumeinen, Tillenen, m.fl., och i det till Marienburgska Kretsen hörande Ermeland (på Lat. Varmia; ett namn nog mycket likt Wermland ) t.ex. Putrinen, Lusieinen, Leginen, m.fl., ja allt ned i Hockerlandska Kretsen, som t.ex. Narsinen, Kannien, Kossela, m.fl. Dessa slags namn träffas numera endast å de stora skogarna som framstryka emellan södra delen af det gamla Preussen, Mazovien och tillstötande Polska provinser. Vi böra kanske här tlllägga, hvad vi endast muntligen hört berättas, och hvarvid vi således icke, utan fullständigare uppgifter, kunna fästa vederbörlig trovärdighet: att nemligen inom Polen ännu skola träffas flera Finnbyer; och att under sista Polska kriget funnits Polackar, äfven af börd, hvilka obehindradt talat Finska språket, det de lärt sig af sina underhafvande.

[R] Ja, månne ej sjelfva Samojederne, dessa Asiens Lappar ( Samer ) antyda, redan genom namnet, ett föråldradt slägtskaps-förhållande med denna urgamla, vidt kringspridda, Suomska eller Samska folkstam. Väl har man sökt härleda denna benämning, såväl som dess bemärkelse, från Ryska orden sam (sig sjelf) och jedu (jag äter), och förklarat att man härmed ville bemärks ett folk: "som åt upp sig sjelf"? (se Zedlers Univers. Lex. T. XXXVI, p. 1709). Fråga torde likväl först blifva, huruvida de, i detta fall, gjort skäl för namnet; hvilket dessutom, om det är Ryskt, vore att tillskrifvas sednare tider. Enligt egna gamla traditioner påstå sig Samojederne härstamma från Suomissembla (Suomisland), hvarmed man dock icke, såsom Strahlenberg (Nord. u. Ostl. Theil, von Europa und Asia. p. 56), torde böra förstå Finland. Emedlertid lärer såväl Porthans som flera andras tanke, att nemligen detta folk icke står i något skyldskapsförhållande med de Finska folkstammarne, hufvudsakligast grundad på en ännu högst inskränkt kunskap om deras språk, vara kanske något forhastad, och torde således komma att framdeles bero på en närmare undersökning. Då man i de gamles berättelser om länderne ikring Svarta och Kaspiska hafvet, finner underrättelser om snartsagdt alla Europeiska nationer, hvilka genom dessa bergpass, såväl som öfver Hellesponten, vandrat från östern till vestern, så vore det i sanning underligt, om man icke i dessa gamla, på historiska minnen rika, folkländer, äfven skulle finna några spår af dessa Samer eller Suomer, hvilka, med skäl, anses vara ibland de äldsta som den vägen hit invandrat. Såväl Herodotus som flera andre af forntidens författare, omtala ett gammalt folk, det de kalla Samii, hvilket de tyckas hafva känt nästan endast till namnet, men hvilket qvarlemnat alltför många talande spår af sin tillvaro, för att sanningen deraf skulle ens kunna sättas i fråga. Så t.ex. kallades ett landskap i det gamla Thracien Samaica Regio, beläget vid landskapet Bennica, hvars invånare kallades Benni, (hvilket namn, kuriöst nog, liksom Phoeniciernes Pæni, Phæni, är liktljudande med vårt Fenni ) Enligt Ptolemaeus fanns i Scythien ett urgammalt folk, som hette Sammitæ, hvilket bodde vid berget Imaus; och ungefär i samma trakt, emot Kaspiska hafvet, fanns ett Tatariskt konungarike, kalladt Samahania. Måhända har staden Samara, i Simbrisk vid Volga, floden Sammara ( Sam-meri? ) i Chersonesus Taurica, och floden Samor i öfra Ungern, häraf fått sitt namn. Att denna Samiska folkstam fordom äfven innehaft Grekland, finner man af flera namn, hvilka de efter sig qvarlemnat, såsom ön Same i Joniska hafvet, ön Samos i AEgeiska hafvet, staden Samo på ön Cephalonia; Samicum, en gränsstad i Peloponnesiska provinsen Elis; Sammonium promontorium, en udde på Kreta, m.fl. Dessa Samii räknades äfven för ett forntida Atheniensiskt folk, hvilket uppbyggt staden Cale-Acte, det nuvarande Negropont, på Euba, och af hvilket många ord och talesätt ännu i sednare tider bibehållit sig, såsom samia terra, samia testa, lapis samicus, samica melissa, m.fl. Att detta folk sedermera blifvit med andra nationer sammanblandadt, och sålunda slutligen utgått, tyckes namnet Samo-thracia (en ö, med en stad af samma namn, i Arkipelagen) intyga, hvars invånare tyckes hafva utgjort en blandning af Samier och Thracer. Likaså Sama-mycii, ett obekant folk, hvarom Ptolemæus talar, hvilket synes hafva utgjort en blandning af Samer och Mycer; hvilka, liksom fordom Scytherne, sträckt sina eröfringståg i Afrika, och hvaraf måhända landskapet Samen, i Abyssinien, fått sitt namn. Dessa blandade folk-benämningar tyckas vara analoga med hvad ofvanföre blifvit sagdt om Semgaller, m.m. Emedlertid synes det som dessa Samer utsträckt sig icke blott till Mindre Asien, der man anträffar landskapet Samisena i Galatien, staden Samsun i landskapet Run, vid Svarta hafvet, m.fl., utan omtalar Plinius att dessa Sammei fordom voro ett folk i Lyckliga Arabien, hvarom ock landskapet Sammaria i Palestina, till någon del tyckes bevittna. — Huruvida nu dessa nordiska Samer och Suomer ursprungligen möjligtvis, kunnat haft någon gemenskap med dem af samma namn i södern, lemna vi åt de gunstige läsarne att sjelfve afgöra.

[S] Jornandes, som lefde 550 år e.Chr. upprepar nästan detsamma om Estherne, om hvilka han säger: " longissima ripa Oceani Germanici insident." (de Reb. Geticis. c. 25)

[T] Af dessa framstår Hallerrerg i första rummet, hvilken i sina kritiska, ofta till stor del förtjenstfulla, anmärkningar öfver Lagerrring — med all sin lärdom — framger en ensidighet, en partiskhet, ja (hvarföre skulle vi icke våga säga det?) — en okunnighet i Sveriges Historia och Geografi, den vi knappt förmodat; i anledning hvaraf vi, mer än en gång, varit frestade att underkasta nämnde anmärkningar en närmare gränskning, om icke vi ansett tiden dyrbarare för nyttigare företag.

[T] Väl finner man bland dessa, några mer eller mindre med Finnar beslägtade folk, som Alaner, Hunner, m.fl., hvilka flera sekler efteråt utvandrat från det gemensamma stamlandet för så många nationer, — de Asiatiska stepperne eller högländerne, sträckande sig allt till Indien och Thibet.