Tack du, som förde mig till detta hyggliga ställe! yttrade hon halvhögt med den vackraste röst, och rörde hans hand med sin, liksom till en sakta klappning. Bor en rik färgare här, du? hå kors!
—Inget att tacka för, svarade han. Du betalade ju själv! tillade han inom sig med grämelse.
Jo, du skall ha mycken tack: jag var rätt hungrig. Beskedligt och nätt folk är det här vart man vänder sig: och den här staden heter Strängnäs?
—Ja. Jag skulle så gärna vilja föra dig upp till domkyrkan för att se de större delarna av staden; där har man vackra, skuggrika träd att spatsera under.
Å lappri. Nej, vi måste ned till ångbåten. De väntar redan.
Under det de nu med muntra steg gick genom de korsande gränderna, vinkade Sara med välbehag åt alla de små knutarna, hon gick om; och, rätt som det var, yttrade hon:
—Hur vet du, att jag heter Sara? Jag skulle också vilja veta vad du har för något till förnamn?
Albert, svarade sergeanten.
—Alber—låt mig se?—ja, det är riktigt: det har jag läst i almanackan, eller hur? Jo, så döptes också snickarålderman Ahlgrens son, som jag stod fadder åt i fjolsomras. Han är en rar gosse, skall du se, Albe; blank i ögonen som emalj.
Du är ju hemma i Lidköping? och reser förmodligen dit nu? tillät sig sergeanten att fråga.