I detta ögonblick smällde signalskottet från ångbåten.
Se så, sade hon, steg upp och satte handskarna på sig. Ge hallonen återbud.
—Bästa Sara, sitt! hallonen kommer genast, nog hinner vi dit ner till stranden.
Nenej! precis är bäst att vara. Fråga vad det kostar? tillade hon, satte schaletten på sig och drog upp en näsduk, varur börsändan framstack.
—Vad? inföll sergeanten; det är jag, som—Fort, fort! Hon gick nu själv förbi honom fram till disken i salstugan, och frågade vad anrättningen kostat.
—En rdr 24 sk.
Här, kära mamsell! (hon tog upp ur sin gröna silkespung) är 36 skilling för min räkning: det gör hälften. Adjö, jungfru! nickade hon därefter åt uppasserskan, som burit in.
Nicken, både åt mamsellen och jungfrun var vänlig, men av det överlägsna slaget, och tycktes innebära, att hon inte rätt synnerligen efterfrågade någotdera slaget.
Sergeanten, å sin sida, bleknade och ville stamma fram, att det var han som hade bjudit, och han skulle prompt betala. Men Sara Videbeck var redan i dörren; tiden tvang; han erlade sina 36 sk. bet sig i läpparna av förargelse och gick ut efter.
Då de kommit på farstubron, gått över gården och skulle stiga uppför trappan till gatan, gjorde hon en liten rörelse, varav kunde slutas, att sergeanten borde ta henne under armen. Det gjorde han också.