Men tänk om de reser ifrån oss med ångbåten?
—Ånej, svarade sergeanten. Dessförinnan skall skjutas signal[[2]]; och sedan skottet brunnit av, hinner vi alltid ned till stranden.
Hon, som burit in anrättningen, hade nu åter gått ut, och dörren var stängd. Sergeanten tog sitt glas körsbärsvin i hand och sade: Skål på resan!
Sara Videbeck tog utan omständigheter det andra lilla glaset, klingade med sin värd, nickade fryntligt och sade: Tack!
—Ett ord, så gott som två, innan vi dricker, inföll sergeanten. Det är hinderligt och förargligt att inte veta vad man skall kalla varann—och sedan så—jag vill aldrig göra någon ledsen, ond eller stött—och—par exemple skulle vi inte kunna kalla varann—par exemple du—så länge vi äter åtminstone eller—
Du?—ja, det må vara sagt. Med dessa ord klingade hon ännu en gång, saken var uppgjord, och körsbärsvinet dracks.
Sergeanten blev som en ny människa, sedan denna sten fallit från hans bröst; han steg omkring i rummet, blev dubbelt otvungen, glad och förekommande. Men den vackra glasmästardottern, däremot, undergick inte ringaste förändring. Hon satt vid bordet, åt och tog för sig, visserligen på ett rätt behagligt sätt, men någon högre grace syntes inte mycket i dessa åtbörder. Hon kallade sin nya bekante du i vart åttonde ord, utan allt hinder av blyghet eller förnämhet. Hon syntes oändligen hemmastadd.
Sergeanten, som, åtminstone i avseende på fasonerna, kände sig överlägsen, var desto lyckligare av denna känsla, och sade: Bästa Sara, litet mera hallon? den här grädden var ju ganska god?
Präktig! tack! jag minns därnere vid Lunds brunn i fjol somras—
Han gick ut och beställde mera hallon.