Hallon och grädde.
—Något stadigare?
Stekta morkullor—färsk lax—
—Låt så vara; men låt det gå fort. Och (viskade sergeanten, i det han förde in sin bekantskap i det vänstra smårummet, men i dörren fortfor att tala till människan med tallrikarna)—ett par glas körsbärsvin!
När de bägge trätt in i det lilla rummet, och för trevlighetens skull—ifall flera skulle inkomma i salstugan—stängt dörren, tog Sara Videbeck av sig silkesschaletten och visade ett huvud, prytt med mörkbrunt, glänsande hår, väl benat, utan löslockar vid tinningarna (sergeanten påminde sig, att de försvunnit tillsammans med kambrikshatten); men ett par egna, likväl, och ganska nätta, sittande bakom vartdera örat. Även handskarna—couleur de lilas—drog hon av och blottade två små vita, fylliga händer, som aldrig tycktes ha sysselsatt sig med grovt arbete, men kunde tåla den anmärkningen att vara litet breda, försedda med fingrar, som, fastän innerligt behagliga och prydda med små gropar upptill i lederna, dock var en smula tjocka. Att dessa fingrar aldrig spelat luta, rört tangenter, fört penslar, eller vänt om blad i fina böcker (vartill fordras smala, smidiga fingertoppar), det tog sergeanten för avgjort; ännu säkrare var, att de aldrig fört spaden, mockat, bultat kok eller dylikt; däremot lämnade han osagt, om de inte i sina dar knådat kitt, ty kitt gör vitt och mjukt skinn. Så pass om händerna. Personen i övrigt var annars alls inte kort eller trind, utan ganska smal och snarare litet långväxt.
Flickan satt inte förlägen på tu man hand med sin sergeant. Hon bröt av en liten lavendelkvist ur en kruka i fönstret, gnuggade den mellan händerna och luktade sedan på sina fingrar med välbehag. Sergeanten, för att inte vara sysslolös, bröt av ett blad geranium och gjorde därmed för sin del på samma sätt.
Ett vackert och just ett nätt rum! utbröt hon. Ja, och se en så galant dragkista. Är det valnöt måtro, eller ek? nej, det är visst polerat päronträd—kan det vara apel?
Sergeanten, som aldrig varit hemmastadd i snickarverkstäder, kunde inte ge besked om det. Men i stället vände han sig till ett annat föremål och utbrast: Minsann! bred, förgylld ram kring spegeln! Men det är nu avlagt; bör vara mahognyram.
Mahognyram? Å då! jag vet vad som är bättre: att göra själva ramen kring spegeln av glas med: av smalt, klart kronglas, strimlor, som blivit över sedan man skurit rutorna. Sådant sätter man ihop till hela ramar och lägger målat papper under: det blir vackra ramar. Se nu: då är det så, att man speglar sig i själva spegeln, men på ramen ser man för sitt nöjes skull, och man kan lägga vad slags papper man vill under; det kan bli riktigt vackert. Har—har—har—inte sett det?
Hon syntes härvid i litet bryderi vad hon skulle kalla honom. Men just nu kom det beställda in: en mjällvit, fast inte fin servett lades på bordet, och därovanpå sattes nytorkade tallrikar.