Efter portern steg sergeanten upp, strök sina mustascher i krokar, spottade djupt in i vänstra salongshörnet, och betalade sin frukost. Hm! tänkte han, Sara—Vid—Vid—har ingenting förtärt på morgonen. Jag har lust att gå upp på däck och se efter om hon kan talas vid, eller bjudas? om hon par exemple kan äta?—Sergeantens tankegångar (nu, som förut, litet irrande) slutade inte heller denna gång, utan upplöstes i en paus. Stövlarna besågs och befanns blanka, tschakoten renborstad och galant. Med två elastiska skutt uppför trappstegen var den unga, "slanka" krigaren snart åter på däck, såg sig om, och tog sikte på fartygets förstäv.
Det första hans ögon där föll på, var en samling dalkullor, stående framför de förut omtalade fyra à fem jungfrurna, bland vilka ett skärt huvud också höll sig, samt slutligen ett par beckiga maskinister. Sergeanten nalkades. Han hörde dalkullorna bjuda ut tagelringar, svarta, vita, gröna, röda, med namn och minnesord konstfullt inlindade. De ville att jungfrurna skulle köpa, men jungfrurna var barska och prutade. Henne, med skära hucklet, hörde sergeanten inte just pruta, men han såg henne med mycken noggrannhet välja bland tagelringarna, och slutligen fästa sig vid en slät, svart och vit, utan all inskrift. Dalkullan sade sitt pris, 6 skilling. Det skära huvudet nickade bifall, varpå en liten börs—en pung, stickad av grönt silke—togs upp ur kapotten, och ett silvermynt visade sig inne i handen, liggande helt nätt ovanpå handsken, couleur de lilas. Silvermyntet var av Sveriges minsta sort, 12 skilling. Kan du ge mig tillbakars 6 skilling på denna härne? sade en angenäm röst, med en västgötabrytning av det vackrare slaget, och en liten skorrning på r.—Sex skilling i löst? inföll dalkullan, ack, söta jungfrun det har jag visst inte, men köp så gärna två ringar av mig, så går det jämnt till 12 skilling. Köp! köp!
Nej nej men! hördes ifrån det nätta huvudet. Sergeanten, som stod bakom och blott såg nacken, hade inte annat märke på att svaret kom ifrån henne, än att huvudet höjdes framåt litet.
Sergeanten steg nu muntert fram och sade: Tillåt, mamsell Vid—(han hejdade sig)—tillåt, hm, att jag köper de där två tagelringarna av den stackars dalkullan. Han lade en tolvskilling i dalkullans hand och tog utan vidare omständigheter de bägge svart-och-vita ringarna, som kullan höll upp i luften framför jungfrurna, i hopp om handel. Den skära såg litet förundrad upp på militären. Men han, inte brydd, tog genast den ena ringen, som hon förut hade valt, gav henne den och sade: Var det inte denna, som mamsell Sar—hm—var det inte just den här, som behagades? var så god, tag och behåll den. Jag själv behåller den andra.
Flickan såg på honom med—såsom han tyckte—ganska vackra ögon. Ringen, som han räckte henne tog hon väl i häpenheten, men då han förmodade, att hon skulle sätta den på fingret, vilket hon själv ämnat den åt, märkte han, att hon i stället, utan att säga ett ord, drog sig sakta bort till relingen och släppte ringen i sjön.
Prosit sergeant! sade han till sig, då han varseblev denna rörelse. Det vill säga så mycket, som att jag är ordentligt avbiten. Bravo junker! varför skulle jag kalla henne mamsell, då hon anlagt huckle och vill vara okänd? Man kallar en sådan du, snarare, om så skall vara: och varför bjuda en obekant flicka en ring? och det på däck? Fy skock, Albert!
Han gick till den motsatta relingen och kastade även den andra tagelringen som han redan satt på sitt eget finger, i sjön. Därvid spottade han på salut-kanonen, som låg nära vid. Så spatserade han ett slag över däcket fram till aktern, och när han åter nalkades fördäcket, ville det sig, att han kom mitt emot den skära okända, som stod och såg på maskineriets rörelse.
—Ser du, sade han och höll fram sina händer, jag har också kastat min ring i sjön. Det var det bästa vi kunde göra.
Först ett skarpt mätande från topp till tå, strax därefter likväl ett knappt märkbart, men ganska gott leende, en fint sprittande min, som genast försvann, utgjorde hennes svar. Är ringen i sjön? å då! tillade hon.
—Jag hoppas en gädda redan har slukat honom, sade sergeanten.