Min tog en stor abborre.
—När nu, återtog sergeanten och böjde huvudet, gäddan slukar abborren, som jag hoppas snart sker, så kommer ändå de bägge ringarna att ligga—under samma hjärta! Det sista utviskades med en öm dragning på orden, men som alldeles misslyckades för sergeanten. Flickan vände sig tvärt bort utan att svara, och blandade sig med de övriga jungfrurna.
—Prosit junker! sade han till sig själv. Avbiten på ny stat! och varför tala om hjärta? och på däck! Men ett gläder mig: hon misstyckte inte, att jag vågade ett du till henne. För den skull och alltså, aldrig mamsell mera!
Han gick ned i matsalongen och handlade sig en cigarr, som han också tände, kom upp igen satte sig med hög och fri uppsyn på sin koffert, drog långa rökmoln ur cigarren, och såg superb ut.
Han märkte att den behagliga glasmästardottern flera gånger liknöjt gick förbi honom, stundom jämkande på den skära silkesknuten under hakan och fingrande på de gentila halsduksspetsarna, som föll ned över bröstet. Hon talade livligt med de andra jungfrurna och syntes högst ogenerad.
Cigarren, likt mycket annat i världen, tog slut. Sergeanten kastade den lilla stumpen, som ännu glödde, bort ifrån sig, med avsikt att få den i sjön. Men stumpen var så lätt, att den blott nådde ett stycke fram på däcket, låg där och rykte. Vips kom en fot, med den allra nättaste blanka känga på sig, och trampade ut den, så att den slocknade tvärt. Sergeanten höjde sina ögon från foten upp till personen, och såg den obekanta. Hennes ögonkast mötte hans. Sergeanten skyndade upp från sin koffert, gick fram till henne med en artig bugning och sade: Tack, söta jungfru! min cigarr förtjänade väl inte att röras av jungfruns fot—men—
En kall och avvisande min var svaret; hon vände honom ryggen och gick.
Så må fan ta henne!—med den tanken hoppade sergeanten rodnande och förstämd ned utför trappan till matsalongen. Här kröp han in i det mörkaste hörnet, passande för sömn eller betraktelser. Anfäkta, Albert! tänkte han och strök luggen ur pannan. Jag kallade henne jungfru; det fördrog hon lika litet, som då jag förut skällde henne för mamsell. Rackartyg!
Han var inte ensam i salongen; han talade därför varken högt eller halvhögt. För att dock hastigt visa både sig själv och de övriga sitt mod, ropade han strängt och barskt till mamsellen vid luckan: Smörgås med salt kött på! och det genast!
Skänkjungfrun kom fram med det begärda på en bricka.