—Drag åt helvete med sina smörgåsar! har jag icke begärt en på franskt bröd?
Lydig och beskedlig gick hon tillbaka med brickan, och satte en av sina knäckebrödssmörgåsar vid skänken.
—Ett glas haut-brion, mamsell! och låt mig vänta mindre.
Glaset slogs i och sattes på brickan jämte en ny smörgås på ett helt franskt bröd[[1]].
—Är jag gjord att gapa över ett helt bröd, tror hon? I Stockholm har man det vettet att klyva franska bröd och breda smör på vardera halvan.
Skänkjungfrun gick åter tillbaka, tog en kniv och började klyva smörgåsen.
—Jag ber—satans—var så god och tag ett nytt franskt bröd, klyv det, och bred smör på vardera insidan; varsågod. Där sitter ju smöret på utsidan? Tag ett nytt bröd! Vad man får vänta! Anfäkta—kasta bort alltihop, jag är inte hungrig.
Mamsellen vid skänken mumlade litet vasst om förnäma resande. Detta tyckte sergeanten inte så alldeles illa om, gick fram och betalade smörgåsarna.—Jag har beställt dem, sade han, se här är pengar.
Man är orolig i magen—ja ja men! yttrades av en svartklädd passagerare. Sergeanten vände sig om, såg kragar, och kände igen det bleka, men skinande ansiktet med de bägge ljusblå, trinda fågelögonen på kyrkoherden i Ulricehamn.
—Aha, ödmjuka tjänare! det är ju herr kyrkoherden Su—— stadd utan tvivel på nedresa?