Ja ja men.
—Jag far också till Västergötland, men det betyder inte hem för mig, utan bort, sade sergeanten och grep mekaniskt sin stora, klandrade, men betalade smörgås på hela brödet, gapande hurtigt över den.
Så går det, sade kyrkoherden, den ene reser upp, den andre ner. Jag skall till Ulricehamn.
—Ja, och—(sergeanten tömde sitt hautbrionsglas, som stått och väntat på brickan).
Så länge en har hälsan, är det hälsosamt att fara fram och åter så där, anmärkte kyrkoherden.
—Å, det går, ja—(sergeanten svalde nu det sista av sin beställning).
Lämnar herr sergeanten Stockholm på lång tid?
—Jag har tre månaders permission. Får jag lov att bjuda på ett glas, herr kyrkoherde? vad befalls? porter? eller portvin?
Jaja men, magen är orolig på Mälaren. Om det så skulle vara, posito portvin! eller porter!
Sergeanten befallde fram bäggedera; och kyrkoherden, ur stånd att avgöra företrädet, drack ur bägge två; han slutade med den varmaste och gästfriaste inbjudning till den unga militären, att hälsa på i Ulricehamn och Timmelhed, för att taga sin skada igen.