Den tår, som härvid hängde glänsande på det yttersta av hennes långa, mörka ögonhår, föll ändå inte ned; den drog sig småningom åter in i ögat. Således, utan att det vart gråt av, ökades blott blickens sken, och den glimmade överjordiskt.
Albert började fatta, att det alls inte var lågt gjort att ta emot de där pengarna. Han tog dem; ja, han gick till och med så långt, att han helt noggrant, liksom fångna ur krämarhand, räknade dem. Han fann summan riktig, och bjöd till att yttra helt kallt och bastant: du har räknat rätt, Sara.
Hon förstod den seger han vann över sig, och belönade honom med en egen slags nick: det visste jag, sade hon men det skadar inte att två adderar; det blir då alltid dess bättre gjort. Härmed tog hon sin långa fläta, ringlade den nätt under kammen i nacken, satte hatten på och nalkades dörren.
Sergeanten glömde fråga om sitsernas läge. De kom ned på gården och tillsade skjutsbonden att gå upp efter sakerna. Han gick och kom ned med det ena efter det andra, vilket allt Sara ordnade i den långa vagnen, under det att Albert gick in till gästgivaren, betalade och skrev i dagboken.
—Pass skulle väl också ses, yttrade värden, men för herrskapet kan det inte behövas.
Ja bevars, se här, om det äskas. Albert vek upp sitt pass för hans ögon.
Han läste. Serg ... Serg ... ja, det är mycket bra. Frun står väl inte nämnd här men det gör ingenting. Det är alltför bra.
Ja, herr värd, inföll Albert, sanningen att säga, när jag tog ut mitt pass, ämnade jag resa bara ensam. Men det vet herrn, att man ofta kan ändra tankar, och så tog jag henne med efteråt; fast jag inte ville besvära polisen med att skriva nytt pass.
—Nå, det begrips; vad gör det också? Ordentligt folk, som reser anständigt och betalar, frågar man aldrig efter pass. Lycklig resa, herr sergeant! jag hoppas herrskapet skall bli nöjt med hästarna. Det är mina egna.
Jaså, herr gästgivare. Nå kanske jag då medsamma får erlägga skjutsen till Fellingsbro, så är det gjort.